Ted Gärdestad – från underbarn till psykisk sjukdom

11409358_800_800
LP:n Ted från 1973, med bland andra låten Sol, vind och vattenHannes Holms långfilm Ted: För kärlekens skull hade biopremiär 3 januari.

Han var underbarnet som tog musiksverige med storm. Men inom Ted Gärdestad rasade också stormar, som han till slut inte kunde kontrollera.

På Danderyds psykakut sitter en 30-årig man tillsammans med sin förtvivlade storebror. Den skräckslagna 30-åringen pratar högt och förvirrat om att han blivit nedslagen av en man med yxa i tunnelbanan och att han därefter jagats av svarta bilar. Han hallucinerar och hör röster.

Vad de övriga i väntrummet den där dagen 1986 inte vet, är att 30-åringen är Ted Gärdestad, popidolen som gjorde sitt första tv-framträdande som åttaåring och slog igenom som 15-åring. Hysterin kring Ted Gärdestad var enorm och han började söka efter en annan mening med livet än kändisskapet. Och rösterna i hans huvud – de skrek allt högre.

Från det att Ted Gärdestad slog igenom blev hans liv annorlunda än andra tonåringars.

Turnéer och intervjuer avlöste varandra. Tonårstjejer i trädgården och säckvis med beundrarbrev till hemmet i Sollentuna varje vecka.

Men också en tillvaro där han kritiserades för att vara kommersiell, där varje steg och uttalande bedömdes. En värld där han tvingades växa upp i rekordfart, samtidigt som han förväntades fortsätta vara den tvålfagra 15-åringen med oskyldig uppsyn.

Trots att hans liv cirklade runt två saker – musiken och familjen – letade Ted Gärdestad efter en starkare mening.
– Han var utan tvekan en sökare, konstaterar hans bror Kenneth Gärdestad enkelt.

Han om någon borde veta. Bröderna blev tidigt ett radarpar. Kenneth skrev texten till de flesta av Ted Gärdestads låtar, visste exakt hur han ville ha sina sånger, något som var rejält komplicerat. Att de skulle handla om ämnen som Ted kunde relatera till, och att orden skulle vara lättsjungna var självklart. Svårare var det med det andra. De fick nämligen inte innehålla vissa bokstavskombinationer, inte sluta på vissa bokstäver.
– Melodierna kom alltid först. De grävdes fram ur Teds musikaliska hjärna. Han inspirerades mycket av Beatles, Elton John och Cat Stevens. Själv fick jag inspiration av det sköra livet och naturens kraft. Om jag frågade Ted så sa han alltid att låtarna skulle handla om kärlek, berättar Kenneth.


Annons:
Prenumerera


Ted beskrevs som en naturbegåvning, och var förmodligen något av en vinnarskalle. En perfektionist som ville lyckas med allt han företog sig, oavsett om det handlade om tennis eller sång.

När han som 18-åring intervjuades i Veckorevyn frågade reportern om han led av ångest.
– Jag lider av prestationsångest. Det här samhället är så fruktansvärt rationellt, så för att över huvud taget kunna känna att man är någon, måste man hela tiden se till att man presterar. Vad skönt det vore att kunna slappna av och bara finnas till, svarade Ted Gärdestad då.

Ungefär samma sak sa Kenneth i en intervju i SVT:s Aktuellt 1995:
– Hans styrka och hans svaghet är samma sak, det är nämligen hans kreativitet. För när han gör något så gör han det till hundra procent och allt annat blir försakat. Ska han hålla på med meditation, då ska han bli världens bästa på meditation och då tar det kraft från Ted och det blir inte så mycket kvar för musiken då.

Hannes Holms långfilm Ted: För kärlekens skull, som har biopremiär 3 januari, följer Ted Gärdestads liv. Det är ett liv omgivet av dramatik och osannolika händelser från början till slut. Under en period var han till exempel, tillsammans med Björn Borg, en av Sveriges bästa på tennis, men han har också, oskyldigt, utpekats som Palmes mördare och som Lasermannen.
– Jag kände någonstans att det var meningen att jag skulle göra en film om Ted Gärdestads liv, säger Hannes Holm.

Också för honom är Ted Gärdestads sånger en del av barndomens soundtrack, och han träffade Ted 1981.
– Vi åt middag i ett större sällskap och jag upplevde honom som väldigt apart och märklig. Då, när jag var 17, tolkade jag det som att han tyckte att det var jobbigt att vara så känd. I efterhand förstod jag att det hade att göra med hans sjukdom, berättar Hannes Holm.

Även om Ted Gärdestad fick göra det han ville mest av allt, jobba med musik, tärde kändisskapet på honom. I boken Jag vill ha en egen måne (Forum 2005) berättar Kenneth Gärdestad om hur brodern successivt började tappa kontakten med verkligheten. Det blev allt svårare för honom att gå ut. Han blev igenkänd överallt och i det politiska 1970-talet fick han ofta kritik för att vara banal och oinsatt.

Ted Gärdestad själv menade att han inte sågs som den människa han var, utan mer blev ett allmängods, någon som alla fick ha sin åsikt om. Kanske var det i 25-årsåldern som han började visa de första tecknen på psykisk sjukdom. Han började lida av svår bacillskräck och renlighetsmani, bar under långa perioder plasthandskar av rädsla för att bli smittad av HIV och hade svårt att hantera andra människor.
– För Ted blev kändisskapet en belastning. Det blev lätt att utsättas för kritik, och de här faktorerna gjorde det inte lättare att hantera sjukdomen, säger Kenneth Gärdestad.

Vid den här tiden levde Ted med skådespelaren Ann Zacharias och småbarnspappa – men letade fortfarande efter meningen med livet.

Han började meditera och engagera sig i Bhagwan-rörelsen, en sekt med fokus på självförverkligande, där fri sexualitet och meditation var viktiga inslag och där all kontakt med människor utanför rörelsen var ovälkommen.

Teds sökande fortsatte, han började läsa religionsvetenskap, men reste också till Bhagwans högkvarter i Oregon, bytte namn till Swami Sangit Upasani och gick klädd i rörelsens röda kläder.

Att han sökte sig till Bhagwan var kanske inte helt oväntat. Rörelsen var stark också i Sverige, och ledaren Osho var känd för sin förmåga att leta upp sårbara, potentiella medlemmar.
– Bara det faktum att man befinner sig i åldern 16–26 är en riskfaktor i sig, säger Håkan Järvå, psykolog, specialiserad på sekter.

Att även vara en sökare och att sakna ett socialt sammanhang ökar risken ytterligare.
– För att få medlemmar att fastna i en sekt är det vanligt att ledaren misstänkliggör dem som personen tidigare har umgåtts med, och som betyder mycket, till exempel familjemedlemmar, säger Håkan Järvå.

Ted Gärdestad höll dock hela tiden mer eller mindre frekvent kontakt med sin familj. Även om han bytte namn under sin tid i Bhagwan fick de närmaste fortfarande lov att kalla honom Ted. Att familjen fortsatte hålla kontakten med honom var kanske det som gjorde att Ted ändå kunde lämna rörelsen till slut, även om han också i senare intervjuer sa att Bhagwan låg honom varmt om hjärtat.

Men tiden i Bhagwan satte spår, något som Håkan Järvå menar är mer eller mindre oundvikligt.
– Exakt hur djupa spår tiden i en sekt sätter beror på hur länge man varit med. Och om man har psykiska problem, eller anlag för psykiska ohälsa, blir det definitivt inte bättre av att man är med i en sekt.

När Olof Palme mördades blev Ted Gärdestad – felaktigt – utpekad som 33-åringen, den person som avbildades på fantombilden av gärningsmannen. Detta trots att Ted Gärdestad varken var 33 år eller befann sig i Sverige.
– Han blev uthängd som Palmes mördare, och sedan också som Lasermannen. Det tog honom hårt och han gick in i psykoser, säger vännen och musikerkollegan Janne Schaffer.

Han och Ted jobbade tillsammans också med den sista skivan Äntligen på väg, som kom 1994.
– Vid det här laget var Ted riktigt sjuk. Han pratade högt för sig själv, självkänslan var helt knäckt och när det var dags för sångpåläggen låste det sig totalt, minns Janne Schaffer.

Men att avbryta arbetet kändes otänkbart för både honom och brodern Kenneth, som var med under inspelningen. De trodde, och hoppades, att skivan skulle bli en nystart.
– Att vi lyckades göra färdigt den här plattan är en bedrift. Det inser alla som jobbat tillsammans med någon som lider av psykisk ohälsa, konstaterar Janne Schaffer.

Under en kort period efter det att skivan kommit ut verkade det också som om Ted Gärdestad började må bättre.
– Från att ha varit den här Ted med svarta tankar, som hörde röster och som pratade högt rätt ut i ingenstans, började vi känna igen den gamla, roliga och skämtsamma Ted. Det var som om han fick ett lugn inombords, säger Janne Schaffer.

Men med skivsläppet följde intervjuer. Kenneth stöttade sin bror, men ändå verkade det som om pressen återigen blev för hög. Särskilt när Ted fick frågor om Bhagwanrörelsen och om hur det kändes att bli utpekad som Palmes mördare.
– Min egna, högst personliga, uppfattning är att han aldrig skulle ha gjort de här intervjuerna. Jag är ganska övertygad om att det var det som fick honom att klappa ihop igen, säger Janne Schaffer.

När Hannes Holm jobbat med filmen har det varit oundvikligt att berätta om den psykiska sjukdomen. Samtidigt har han velat visa vilken fantastisk artist Ted Gärdestad var och få fram de ljusa sidorna.
– Det är lätt att glömma bort att även om man är psykiskt sjuk så äger man en personlighet. Man är inte bara sin diagnos, säger Hannes Holm.

Att skildra Ted Gärdestads väg mot det som många i dag tror var schizofreni, även om han aldrig fick någon diagnos, blev en utmaning.
– Jag vill visa vilken härlig, fantasifull och kreativ person han  var. Men, jag vill också få tittaren att förstå hur han upplevde sin sjukdom. Att rösterna för honom var på riktigt, säger Hannes Holm.

Även om filmen inte är nattsvart, var den tung att göra.
– Den här resan ner i Teds sjukdom var tuff. Han var en konstnär och sjukdomen var en viktig del av hans skapande. Samtidigt, det första som mediciner kan ta kål på, det är ju kreativiteten.

Simon Kyaga, forskare vid Karolinska institutet och överläkare i psykiatri, började tidigt intressera sig för kopplingen mellan kreativitet och psykisk sjukdom.
– Visst finns det ett samband. Det har man ju länge kunnat ana utifrån historiska personer, säger Simon Kyaga.

Men varför sambandet finns, det är svårare att utröna. Simon Kyaga har velat få svar på om det handlar om det faktum att det är tufft att vara konstnär, att man lider av prestationsångest, att det är svårt att leva i offentlighetens ljus – eller om att de som blir konstnärer har ett öppnare spjäll och redan från början löper större risk för att bli psykiskt sjuka.
– I vår forskning har vi sett att en gemensam nämnare mellan kreativitet och psykisk sjukdom tycks vara att man har en mycket hög ambitionsnivå. Vi har också kunnat konstatera att människor med schizofreni har ett helt annat förhållande till verkligheten, säger Simon Kyaga.

Den annorlunda verklighetsuppfattningen kan hos kreativa människor hjälpa till att få fram fler och mer unika idéer.
– Samtidigt vet man att schizofreni kan ligga latent och de med ökad sårbarhet kan utveckla sjukdomen utifrån sin livsstil, där emotionell stress och brist på struktur påverkar.

För Ted Gärdestad blev det till slut omöjligt att hantera sjukdomen, och på midsommardagen 1997 begick han självmord genom att hoppa framför ett tåg. Hans bror Kenneth beskriver hur familjen desperat försökte få in Ted på sjukhus och regelbunden läkarvård, men att de nästan inte fick någon hjälp alls, åtminstone inte i den omfattning de ansåg behövdes.
– Jag tror att den hjälp som psykiatrin erbjuder i dag är mycket bättre, säger Kenneth.

Trots att familjen beskriver Teds sista tid som kaotisk och fruktansvärd, är det inte den bilden Kenneth minns.
– Jag väljer att minnas den ljusa tiden. Ted var inte sin sjukdom. Ted var för mig en fullödig människa med stor integritet.

En längre version av Anna-Maria Stawrebergs artikel publicerades först i Modern Psykologi 12/2017: Pappersutgåva | För skärm (Google play) | För skärm (Itunes) | Prenumerera

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s