Skäms inte för skammen

Eva Barkemans artikel om skam publicerades först i Modern Psykologi 4/2017. Foto: Lindsten & Nilsson.

Vi vet väl alla hur det känns. Man vill sjunka genom jorden, försvinna, klippa bandet till omgivningen.
De flesta av oss känner skam varje dag, på någon nivå. Från att rodna över något pinsamt till att aldrig mer vilja visa sig för andra. Kanske har man kommit till en fest i kostym när alla andra har shorts. Eller beklagat sig över en kollega – som visat sig höra allt. Skam är när vi känner oss usla och upplever att vi tappat anseende inför andra – verkligt eller inbillat. Motsatsen till stolthet.

Men skammen är inget att skämmas för. Tvärtom spelar den en viktig roll i våra relationer. Därför gäller det att bli vän med sin skam.


Gestaltterapeuten Jojo Tuulikki Oinonen kallar sig skamexpert – för att hon är expert på att känna skam.
– Jag älskar skam, utbrister hon och skrattar.
Hennes vision är göra skammen begriplig så att alla – både allmänhet och terapeuter – ska förstå dess roll som vägvisare i våra relationer.
– Skam är en regleringsfunktion. Det är en fiffig kompis, ett slags skydd.
Skam handlar om min rätt att existera. När den slår till leder den till isolering. Jag blir rädd för både min egen inre och omvärldens kritik. Det blir svårt att se folk i ögonen, förklarar Jojo Oinonen, som föreläser om skam och skriver på en bok i ämnet.

Enligt Lotta Strömsten, som forskar om bland annat skam vid Umeå universitet, är det en av de obehagligaste känslor vi kan uppleva. Dessutom skäms vi ofta över vår skam. Det blir en dubbel bestraffning.
Hon menar att skammen skiljer sig från andra negativa känslor eftersom vi inte kan leva ut den för att bli av med den.
– Blir du riktigt arg eller ledsen kan du få ett raseriutbrott eller storgråta och då känns det lite bättre. Men skam är alltid obehaglig medan den pågår och därför vill man undvika den till varje pris. Det går inte att ”storkänna” för att lätta på skammen, säger Lotta Strömsten.
Samtidigt har skammen en livsviktig funktion. Den hjälper oss nämligen att läsa av omgivningen och anpassa våra beteenden för att överleva i grupp. Skam är en viktig drivkraft för att visa respekt och ömsesidighet gentemot andra. Utan denna anpassningsförmåga för att bete oss hänsynsfullt skulle vi riskera att bli uteslutna ur gemenskapen – och då hade vi inte överlevt ensamma ute på stäppen.
– Skam är ett biologiskt nedärvt reaktionsmönster som vi alla föds med. Vi skulle inte fungera socialt utan den, konstaterar Lotta Strömsten.
Vi behöver helt enkelt ett signalsystem som talar om när något blivit fel. Om vi gör något som skadar någon annan så kan vi korrigera vårt eget beteende.
Ofta blandas begreppen skam och skuld ihop.
– Egentligen är det samma biologiska ursprungsfunktion, men historiskt har skuld fått ett juridiskt och religiöst sammanhang – att man begått ett brott eller en synd. I dag, både i vardagstal och i forskningen, definieras skam som en negativ självuppfattning medan skuld är kopplat till agerandet, ett beteende mot andra som vi kan gottgöra på olika sätt.
I skuld har jag alltså gjort något dåligt. Men i skam är jag dålig, hela jag.
– När skamsituationen placeras inuti en själv är det som om jag inte är värd att finnas till. Det är därför som det känns så hemskt, säger Lotta Strömsten.

De flesta forskare menar att vi är genetiskt programmerade att knyta an till andra. Att då bli avskuren från dem som är viktiga för oss väcker ångest. Det hänger samman med anknytningsteorin, som innebär att ens relationer som vuxen påverkas av hur man knöt an till sina föräldrar i tidig ålder. Processen kan liknas vid en ständigt pågående pendling mellan tillhörighet och självständighet.
– När det lilla barnet har börjat upptäcka sin vilja, alltså ett ”jag” skilt från ett ”du”, aktiveras vårt intresse och behov av utmaning – kopplat till stolthet och kapacitet, säger Jojo Oinonen.
Barnets ”nej, jag kan själv”, är ofta förenat med ilska och en tydlig gräns mot föräldern. Men i nästa ögonblick, när barnet misslyckas, behöver det söka skydd och trygghet hos föräldern. Då förväntar sig barnet att föräldern ska ta emot, trots att det just sagt nej till föräldern.
– Skammen reglerar denna rörelse. Om resan mellan autonomi och tillhörighet är tillräckligt god, med inkännande och förståelse i båda ändarna – då blir man en tryggt anknuten person som kan hantera utmaningar och har tillit till både sig själv och andra, säger hon.
– Skammen bevakar känslan av att jag är okej. Den kopplas till en värdighet, en medfödd stolthet över att finnas, säger Jojo Oinonen.
Lotta Strömsten håller med.
– Tryggt anknutna personer blir oftast mindre skambenägna, säger hon.

 

 

Under livstiden är vi med om olika saker som färgar hur vi tolkar den biologiska reaktionen skam. Om vi tidigt i livet varit med om många situationer som väckt skam – utan att ha fått tröst, kan detta avvisande skapa en bestående känsla av att inte duga.
– Det är de tidiga, obearbetade upplevelserna av skam som ger problem senare i livet. Skammen triggas lätt igång och blir begränsande. Vi kan må fruktansvärt dåligt, säger Lotta Strömsten.
I grunden handlar det om rädslan att inte bli godkänd och omtyckt, att inte duga som vi är. Och för att undvika denna jobbiga känsla tar vi till olika strategier, som ofta döljer det verkliga behovet.
Jojo Oinonen beskriver det som att skammen lierar sig med andra känslor, oftast ilska och ledsnad. Och ofta är det bara dessa som syns.
– Skammen driver andra reaktioner och beteenden, ofta omedvetet, och blir bränsle för många andra psykologiska tillstånd – som inte alltid innebär att skämmas.

Donald Nathansons skamkompass.

Hon använder sig gärna av ”skamkompassen”, en karta över våra försvarsreaktioner som togs fram av den amerikanska forskaren Donald Nathanson på 1990-talet. Det är precis vad det låter som, en kompass där riktningarna visar fyra olika typer av beteenden eller strategier vi använder för att komma undan skamkänslan:

  • Att attackera sig själv (självförakt och själv-destruktivt beteende).
  • Att attackera andra (skylla på andra/offret, håna och vara aggressiv).
  • Att dra sig undan andra (gömma eller utplåna sig själv, få social fobi).
  • Att undvika den negativa känslan av självet genom att döva den med andra kickar – jobb, droger, sex, mat.

Ju jobbigare skamkänslan är, desto längre ut på pilarmarna hamnar man.

 

Vissa talar här om röd (sund) skam och vit (giftig) skam. Begreppen myntades av den svenska psykologen Else-Britt Kjellqvist på 1990-talet i boken Rött och vitt: Om skam och skamlöshet (Carlsson 1993). Den vita skammen är en effekt av att ha blivit utsatt för alltför mycket skam som barn, utan hjälp att komma ur skamupplevelsen. Den internaliseras och blir permanent. Den sunda röda skammen är mer situationsbunden, den händer här och nu och är tillfällig.
– Man behöver lite röd skam. När jag gör bort mig, till exempel om jag snubblar här i bistron, säger Jojo Oinonen över telefon från tåget mellan Göteborg och Stockholm, då blir det direkt en effekt. ”Gud, vad ska folk tänka?” Det blir genant.
Denna skam kan man inte – och ska man inte – bli fri ifrån, menar hon.
Det är den vita, bundna skammen som är den svåra. Men det går att komma ur den, även om vi ofta kan behöva hjälp. Hemligheten är förståelse och acceptans i en trygg miljö, dialog i gemenskap.
– Skam uppträder i relation till andra människor. Därför helas man också i relationer. Man måste tala om känslan, acceptera den. ”Släpp ut trollen i ljuset så spricker de.”

I gestaltterapin kan Jojo Oinonen bjuda in den inre kritikern och upprätta en dialog i terapirummet.
– Ingen vill vara i effekten av vit skam. Men när man förstår sina skamsystem, öppet och nyfiket, då inträffar något och skammen släpper greppet, säger hon.
– Innan man har begripliggjort detta är man sin egen fånge. Det är min respons på skammen som avgör om jag hamnar i förakt för mig själv, eller i förakt för andra. När man förstår hur ens skamkompass ser ut har man minskat den vita skammens makt.
Skamkompassen är ett arbetsmaterial för att undersöka hur kraftfull skamkänslan är och vilka försvarsstrategier vi använder för att komma undan. Bakom beteendena finns det nästan alltid outtryckta behov och känslor. Strategierna döljer det vi själva tycker är för sårbart att exponera. Kompassen kan hjälpa oss att navigera i möten med andra människor.
– Kompassen är nyckeln till att beskriva det som händer i skammens kölvatten. I stället för att skammen blir ett slags försvar, kan skammen bli en frisk, sund kraft. Sund skam hänger samman med sund stolthet över att hitta sina gränser och inte köra över varandra. Målet med skam är inte att bli av med den, utan att lära känna den. Vi ska ha skam i kroppen, säger Jojo Oinonen.
Skamforskningen är ett nytt fält, men växande. Enligt Lotta Strömsten har affektforskningen mest fokuserat på de känslor som är lättare att förstå ur ett överlevnadsperspektiv, som rädsla: Går du för nära kanten, dör du …
Både hon och Jojo Oinonen önskar att den goda skammen får större utrymme i våra liv. Att vi slutar skämmas för skammen.
Det är helt enkelt dags att lämna skamvrån.

 

Olof Wretling. Foto: Daniel Wiland.

Olof Wretling

Ålder: 42 år.
Yrke: Komiker och skådespelare.
Bor: Karlstad.

 

Olof Wretling, känd från humorprogrammen Klungan och Mammas nya kille, hade ”spring i benen”, ”nog adhd” och ”dyslexi”. Sa folk.

– I skolan hoppade bokstäverna runt. När vi skulle berätta om vårt sommarlov fick jag tillbaka uppsatsen med rödpenna, som en prickig korv. Så fruktansvärt. Det är så man föder skam. Tänk om historierna i skolan läses upp i stället, så att kvaliteten syns även om man stavar sommar med ett ”m”.

– Det var som om jag vore ett problem, i stället för att omfamna det som är annorlunda. Skam.

När Olof var 20 år dog hans pappa i cancer.

– Jag skämdes över att berätta och vara andra till last.

Sorgen tog sig andra uttryck, som tvångstankar om att spisplattan eller strykjärnet var på. Han hade oro och ångest och ville inte längre åka tåg och flyg bland folk.

– Och så skämdes jag över det. Det blev min skamvägg som jag byggt upp, så absolut och ogenomtränglig.

Sorgen förlöstes när en läkare bad honom skriva om pappan.

– Det blev min pysknapp för att få ut oron ur kroppen. Ju mer jag jobbade med min sorg, desto mer avtog den, liksom oron och skammen.

Det är därför han så lätt kan prata om sin skam, som i föreställningen Diagnoserna i mitt liv som han framfört både på scen och som radioprogram.

– Jag är inte rädd för att göra bort mig, gråta eller få panik-ångest. Men i andra situationer kan jag känna skam, som att jag är komiker i stället för att lägga energin på miljön, jämställdhet och barn som far illa. Men jag är lustdriven. Lusten trumfar skamkorten.

 

Elsie Johansson. Foto: Mats Ahlm/SR.

Elsie Johansson

Ålder: 86 år.
Yrke: Författare.
Bor: Uppsala.

Elsie Johansson växte upp i ett ”fallfärdigt ruckel på landet”, utan böcker. Tack vare lärarinnan i byskolan fick Elsie läsa vidare och ta realexamen. I självbiografin Riktiga Elsie (Bonniers 2016) berättar hon om hur hon i Uppsala delade rum med sin pappa. Han arbetade på byggen och hyrde ett litet kyffe där i veckorna.

– Vi bodde bland lukterna från pisshinken och snuset och jag skämdes så. Tänk om jag luktade när jag kom till skolan bland de fina flickorna. Tänk om någon kom och såg hur vi hade det.

Det gjorde skolfröken en dag och därefter fick Elsie ett ”matstipendium”, med gratis mat i ett skolhushåll.

– Jag var glad men pappa skämdes. ”Som om inte jag kunde föda min egen unge!”

Med tiden förstod Elsie att skammen hon kände över fattigdomen egentligen inte var hennes.

– Jag var duktig i skolan, fick bästa betyget i realexamen. Så jag behövde egentligen inte skämmas där, snarare tvärtom! Däremot skämdes jag över min kropp, och den skammen blev svårutrotlig. Jag fick bröst tidigare än de andra flickorna i byn, pojkarna flinade och jag skämdes.

Hon fick mens som 10-åring och kände rädsla och äckel inför blodet och avskydde sin egen kropp. Kroppsskammen förvärrades under äktenskapet med maken.

– Han var svagare i anden än jag och tryckte ner mig.

Det blev först när hon skilt sig, 72 år gammal, och träffat en ny man som älskar henne som hon är, som Elsie kunde känna att kroppen duger.

– Nu för tiden har jag ett starkt självförtroende. Men speglar mig gör jag fortfarande ogärna.

 

Isabelle Björklund. Foto: Lindsten & Nilsson.

Isabelle Björklund

Ålder: 26 år.
Yrke: Student, filmproducent och aktiv i den ideella föreningen UDDA (Ung depression och dess anhöriga).
Bor:Stockholm.

– När jag drabbades av psykisk ohälsa som 19-åring klarade jag inte av sånt som jag tidigare klarat. Det fick mig att känna mycket skam. De första åren, innan jag fick diagnosen bipolär sjukdom, kändes det som att allting var mitt eget fel. Jag kände mig liten och oduglig, alienerad från resten av mänskligheten. Det är en vidrig känsla som slår ut alla andra känslor.

För Isabelle Björklund har skammen dykt upp i nära relationer.

– Det är inte lätt att vara en bra flickvän när man är deprimerad, när jag inte kan vara den jag egentligen är.

Ofta är folk rädda för att höra om skam eftersom det triggar igång deras egen skam, menar Isabelle Björklund. Hon blir själv påverkad av att prata om det.

– Titta, mina händer darrar. Jag känner skam över skammen och så är skambollen i rullning. Det är som att falla ner i en grop.

Ändå är Isabelle Björklund öppen och har lätt att formulera sig. I dag har hon accepterat både sin sjukdom och sin skam.

– Jag har insett att andra också tampas med saker och känner skam. Och är vi enade i detta finns det inte längre något att vara rädd för.Visst får jag dippar i min självkänsla, men inte lika ofta och lika djupt längre.

 

Skamligt

Ordet skam kommer antingen från fornnordiskans skömm, som innebär att skämta om eller förlöjliga, eller från det anglosaxiska ordet shame som betyder att dölja eller täcka över. Uttrycket ”nu går skam på torra land” finns belagt sedan 1665 och betyder att skammen flödar över alla bräddar

 

Hur skambenägen är du?

Det är svårt att mäta skam, inte minst eftersom själva samtalet om skammen kan göra att skammen triggas igång. I sin forskning använder Lotta Strömsten vid Umeå universitet därför fiktiva situationer för att undersöka reaktionen: ”Tänk dig att du spelar fotboll, och råkar sparka bollen i huvudet på en av dina medspelare. Vad gör du då?”

1) Tänker att jag aldrig mer borde spela fotboll, jag är så dålig och farlig för andra. (Skam)

2) Tänker, men oj, hur gick det för honom? Går fram och frågar om han är okej. (Skuld)

3) Tänker att det var en slump: ”Jaja, det är sånt som händer”. (Undvikande)

4) Tänker att han får skylla sig själv när han springer i vägen för bollen, han borde inte spela fotboll. (Externalisering)

 

En grundkänsla

Enligt den amerikanska psykologen Silvan Tomkins har människan nio basaffekter eller grundkänslor. De är primära känslor som också syns i ansikte och kroppshållning som en signal till andra om vad vi känner:

Positiva: Välbehag, intresse.

Neutral: Nyfikenhet.

Negativa: Rädsla, ilska, ledsnad, avsky, avsmak,skam.

 

Eva Barkemans artikel publicerades först i Modern Psykologi 4/2017: Pappersutgåva | För skärm (Google play) | För skärm (Itunes) | Prenumerera

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s