Hatten av för låg affekt

Uppväxten lärde psykologen Bo Hejlskov Elvén att bli tydlig utan konfrontation – så funkar lågaffektivt bemötande.

Det är lätt att få syn på honom. Han är lång och han bär hatt. Lägg därtill en tredelad tweedkostym. Klockan är strax före nio på morgonen och jag ska följa Bo Hejlskov Elvén under dagen.

– Jag är miljönörd, säger han när vi satt oss i hans röda elbil av märket Tesla.

Det blir mycket resande i hans jobb. Genom flitigt föreläsande och en rad böcker i ämnet har Bo Hejlskov Elvén med tiden blivit den främsta företrädaren i Sverige och Danmark för lågaffektivt bemötande. Det är ett förhållningssätt som handlar om att sänka känslonivån i upptrissade och till och med våldsamma situationer. Metoden utvecklades för dem som arbetar med personer med uttalade beteendeproblem, men har breddats till bland annat äldrevård, skola och föräldraskap.

Det här föreläser Bo Hejlskov Elvén om två till tre dagar i veckan. Resten av tiden ägnar han åt handledning och forskning. I dag är en av de dagarna.

Vi svänger in på Nydala, ett av de bostadsområden som förekommit i rapporteringen om skjutningar i Malmö. Här hjälper Bo Hejlskov Elvén personalen på en mentorsverksamhet, som ger socialt stöd till barn och tonåringar som inte går i skolan och i många fall har problem med droger och kriminalitet. Mentorerna fyller glappet mellan skolan och socialtjänsten, förklarar han. Dessutom har han varit med och startat en liknande verksamhet i Danmark för drygt tio år sedan.

– Därför passar det bra!

Under två timmar sitter vi runt ett soffbord, de flesta av de sju mentorerna i den stora hörnsoffan och Bo på en stor kudde på golvet. De berättar om de utmaningar de stöter på. Genomgående för Bo Hejlskov Elvéns råd är att han tolkar allt barnen gör som strategier utifrån en livssituation som ofta präglas av psykisk ohälsa, missbruk och social utsatthet. De lösningar han föreslår bygger på att vänta in och erbjuda barnen vägar ut ur de låsta lägen som deras vardag försätter dem i.

– Det är jätteviktigt tycker jag. När vi är trängda agerar vi för att rädda oss själva. Det finns inte någon orsak att någon ska vara trängd, tänker jag. Det gäller att alltid se till att det finns en utväg för vem som helst, säger han senare.

Vi lämnar Nydala och svänger ut på E6:an. Nästa anhalt är Ängelholm och vi har en timme på oss i bilen. Ett bra tillfälle att prata uppväxt. Det var inte tanken att han skulle bli psykolog, berättar Bo Hejlskov Elvén. Han skulle sluta skolan och börja jobba, så var det.

– Jag kommer från en familj där man inte går i skolan i onödan. På mammas sida var man småföretagare. De var odlare som sålde blommor på torg. Min pappa hade problem med ögonen, men fick friplats i realskolan och skulle bli något. Men det tyckte inte hans pappa. Så han fick en lärlingsplats på kontor, för han var svag i kroppen. Han höll på att dö när han föddes och så där. Det var en enkel bakgrund.

Bo Hejlskov Elvén växte upp utanför Silkeborg på Jylland i Danmark.

– Det är därifrån släkten kommer, säger han och tystnar en sekund eller två.

– Sen finns det väldigt mycket neuropsykiatri i släkten. Det är väl hälften som har någon typ av bekymmer, antingen autism, adhd eller schizofreni. Pappa hade tunga depressioner och fick elchocker. Mamma hade det man kal-lar problem med nerverna. Hon blev beroende av bensodiazepiner under min barndom och dog i cancer när hon var 56 år.

Vilken roll spelade dina föräldrars problem för ditt yrkesval?

– Ingen.

Ingen?

– Nej, ingen särskild. Jag har barn med särskilda behov också, så det har mer format min syn på psykologin. Svårigheterna som mina föräldrar hade var inget jag reflekterade över förrän jag blev psykolog. Jag hade en faster som hade en arm som såg konstig ut för att hon hade fallit ut från ett fönster på fjärde våningen. I dag tänker jag att hon försökte att ta livet av sig, men det tänkte jag inte då. Det är först senare som det har blivit en faktor.

Bo Hejlskov Elvén inledde sin yrkesbana inom industrin. Bland annat formade han plastinsidor till Electrolux kylskåp i sex år. Men när han fick problem med balansen, Ménières sjukdom, så kunde han inte vara kvar bland maskinerna. Nu gällde att hitta ett yrke där man satt mycket men inte använde den tidens tjocka datorskärmar – som sjukdomen gjorde att han inte kunde arbeta med. 1994 började han på psykologprogrammet vid Lunds universitet.

– Det som jag var intresserad av redan på utbildningen var kognitiva svårigheter och mänskliga rättigheter. Hur kan vi ge människor en bra vård fast de inte kan klara livet? Hur kan vi ge dem delaktighet, möjligheter och ansvar? Och framför allt: Hur kan vi ge dem möjlighet att bli bemötta som likvärdiga med andra trots svårigheter? berättar han medan vi färdas norrut genom det skånska landskapet.

När det var dags att välja terapiinriktning på psykologprogrammet valde Bo Hejlskov Elvén att i stället flytta till Köpenhamn och läsa neuropsykologi i två år. I Lund bråkade de om kognitiv beteendeterapi, kbt, och psykodynamisk terapi.

– Jag bara tänkte att de är idioter allihopa. Det kan inte vara mer viktigt att tro på det ena än det andra. Det handlar bara om terapiteori och inte om människor.

Hur menar du?

– För mig är det så att en teori som är byggd för att skapa bra terapi inte kan var en teori som ska förklara hela människan. Det är för dumt. Så att över huvud taget sätta sig och bråka om att tro på det ena eller det andra, det hör inte hemma någonstans. Du får jättegärna arbeta med den ena eller andra teorin, men jag som inte är intresserad av terapi, varför ska jag välja? Så jag läste neuropsykologi i stället. Det passade mig mycket bättre.

År 2000 tog han examen och året därpå startade han och en kollega ett företag som gjorde psykologiska utredningar av ungdomar som kommit i kläm med rättvisan. Snart märkte de att deras uppmaningar om struktur och förutsägbarhet sällan följdes.

Tvärtom möttes ungdomarna av nedbrottningar och moraliska fördömanden. Det var motsatsen till vad Bo Hejlskov Elvén kunde om hur man bäst bemöter de här ungdomarna, som ofta getts neuropsykiatriska diagnoser.

Det var också vid den tiden som han upptäckte det låg-affektiva perspektivet, som hade utvecklats av den brittiska psykologen Andrew McDonnell.

Var det lågaffektiva som en aha-upplevlese eller fortsättningen på något du redan höll på med?

– Det var helt klart en fortsättning. Som neuropsykolog är det inte så konstigt att det inte hjälper att säga till folk: ”Du måste ändå kunna!” Och: ”Hur svårt kan det va!”

Det var på 1990-talet som metoden först utvecklades men i början av 2000-talet gjordes en omformulering som passade bättre ihop med kbt.

– Det handlade om att vi måste förklara vad vi sysslar med så att kbt-folket förstår, men vi upplever att när vi använder kbt-formuleringen så klantar folk till det.

Vad är problemet?

– Det handlar om rädslan att förstärka negativa beteenden, att du inte får vara snäll mot folk som har gjort något jobbigt. Jag tror att det handlar om att kbt-teorin i mångt och mycket bygger på att människor måste motiveras och måste påverkas för att beteendet ska bli rätt, säger Bo Hejlskov Elvén.

– Medan vi anser att när allting stämmer så beter folk sig rätt. När folk beter sig illa är det för att vi har förväntningar på något som de inte har förutsättningar för. Det är hela grunden.

år 2009 inledde Bo Hejlskov Elvén sin författarkarriär med Problemskapande beteende vid utvecklingsmässiga funktionshinder, som gavs ut på Studentlitteratur. Efter ett tag började folk som arbetade i skolan att höra av sig och sa att de hade svårt att använda den. Bokens exempel, från LSS-vård av personer med neuropsykiatriska diagnoser och/eller utvecklingsstörning, var nämligen för tunga. Så föddes idén till en serie av böcker på förlaget Natur & Kultur. I tur och ordning har han avhandlat skolan, psykiatrin, äldrevården, föräldraskap och nu i vår en bok om ungdoms- och hvb-vård. I planeringen finns även en bok om förskolan och eventuellt en om missbruksvård. Böckerna bygger på en gemensam grund, men med olika exempel.

Hur går det att tillämpa det lågaffektiva på så många olika områden?

– Det är inga grundläggande svårigheter. Det är lite olika i smådelar där du måste vinkla lite grann. Grunden handlar om hur vi beter oss. Beter vi oss likvärdigt mot personer med särskilda behov som mot andra? Det handlar om det informerade samtycket och delaktighet i sitt eget liv – och en metod som vi kan använda som tillåter det. Det är de som blir maktlösa med en annan metod som vi måste ta tag i, säger Bo Hejlskov Elvén.

– Det är de som jag tycker är viktigast. Det är inte så vansinnigt intressant med vanliga föräldrar, där barnet klarar sig någonstans ändå.

Är det inte bra om föräldrar med barn i mitten av skalan också har bra metoder?

– Jo, det är ju därför jag skrev Barn som bråkar, som kom 2015, för den målgruppen. För tio år sedan hade jag aldrig trott att jag skulle skriva en bok för vanliga föräldrar.

Själv har Bo Hejlskov Elvén två egna barn och fyra bonusbarn, som alla är vuxna. Dottern Sophie föddes 1986, när han jobbade inom industrin, och gick i andra klass när han började plugga i Lund. Boken Beteendeproblem i psykiatrisk vård, från 2015, skrev han tillsammans med henne.

– Sophie hade svårigheter redan som liten. Litet sömnbehov och svårreglerad, redan som bebis. Hon hade affektutbrott, inlärningssvårigheter, språkstörning. I tidiga tonåren började hon få psykotiska symtom och i dag har hon en schizofrenidiagnos. Hon flyttade hemifrån när hon var 18 men blev jättejättedålig. Hon kom in på ett boende och var där tills hon var 25 år. Sedan flyttade hon ihop med sin pojkvän och de gifte sig nu i september. De har träffats på World of warcraft.

– Hon har spelat World of warcraft sedan det kom 2005. Hon har åkt och träffat sina kompisar i olika delar av världen och varit dålig varje gång hon kommit hem, men det har ändå varit värt det. Hon har legat jättehögt, på topp 30 i världen. Men hon har förtidspension och kan inte jobba. Om hon får en praktik så är hon där en vecka, sedan kraschar det.

Hur har det påverkat dig i ditt arbete?

– Hennes svårigheter som barn med språk gjorde ju att jag var intresserad av lässvårig-heter. Sedan är det lite konstigt, men när hon började få en psykossjukdom så snackade jag inte så högt om det. Jag har talat om att jag har ett barn som haft beteendeproblem, men det finns inom min kår en föreställning om att schizofreni är en anknytningsstörning, vilket det inte finns något som helst vetenskapligt stöd för. Därför var det svårt för mig att som psykolog säga att jag har ett barn med schizofreni. Men när vi skrev psykiatriboken så ville jag att det skulle vara Sophies berättelser om sina erfarenheter inom slutenvården och boenden som bildade stommen i den. Jag tänkte att nu får vi gå ut öppet. Det kan vi i dag också, för vi har en bredare syn på schizofreni än vi hade för tio år sedan. Sedan är min position kanske annorlunda i dag än den var då. Jag vågar gå ut med det. Det var stort för mig!

Sophie är inte det enda av barnen som är eller har varit inblandat i Bo Hejlskov Elvéns verksamhet. Ena bonussonen är psykolog och arbetar i det företag som Bo startade i Danmark och en bonusdotter har översatt några av hans böcker till engelska.

Vi närmar oss Ängelholm. Där ska vi träffa psykologer som utvecklar kurser för föräldrar till barn med autism och utvecklingsstörning. Det är en del av Bo Hejlskov Elvéns avhandlingsarbete. Han beskriver att det ofta är autismdraget som skapar problem för de här barnen.

– Det handlar om inflexibiliteten och överbelastning av perceptionen. Även hos barn som inte har autism är det ofta inflexibilitet som ställer till det.

Vi svänger in på sjukhusområdet och stannar vid en låg, gul tegelbyggnad. Vi tas emot av tre psykologer.

Den tidiga eftermiddagssolen strilar in genom fönstren där vi sitter i ett luftigt rum i markplan. Bland annat diskuteras vad kurserna ska heta. ”Ett annorlunda föräldraskap” föreslås. Vissa föräldrar i de pilotgrupper som har startat tycker nämligen att det de  lär sig är så annorlunda jämfört med hur de tidigare bemött sina barn.

I bilen berättar Bo Hejlskov Elvén att målet är att omkring 1 000 familjer ska ha gått igenom föräldrakurserna när studien är klar.

Vad för resultat är det du vill få?

– Jag vill se att föräldrarna har ökat sin empati med sina barn. En av de faktorer som vi mäter är hur vi kan ändra föräldrarnas föreställning om barnens förmåga att bestämma över sitt eget beteende. Det är en grundläggande tanke: Gör barnet det med flit eller gör han det inte med flit? Av det jag ser i mitt arbete är det den faktorn som gör störst skillnad.

Han talar om tankevändor, ett begrepp hämtat från den amerikanska barnpsykologen Ross Greene, som bland annat skrivit boken Explosiva barn (Studentlitteratur).

– Det jag är ute efter är när man börjar tänka annorlunda om sitt barn. Det påverkar sedan beteendet, säger Bo Hejlskov Elvén och berättar om en annan inspirationskälla, organisationspsykologen Douglas McGregor. Han beskrev att en chef kan tycka att medarbetarna är lata och måste motiveras. Eller så kan han tro på att de gör sitt bästa, om förutsättningarna är rätt.

– Lågaffektivt bemötande bygger verkligen på att barn gör sitt bästa och det är därför vi måste anpassa oss. Tänker du däremot att du måste jobba med belöningar, straff och liknande, då tror du att barnet inte gör sitt bästa utan måste motiveras.

Vi svänger ut på E6:an, söderut den här gången.

Jag tänkte fråga dig om dina hattar.

– Där öppnar du en låda som inte bara handlar om hattar, säger han.

– Jag kommer ju från en släkt med autismdrag. Och jag har som alla i släkten en tendens att fördjupa mig i mer eller mindre vettiga saker. Det har jag kunnat leva på, för jag kan fördjupa mig, bita mig fast och sedan vara kvar. Men det innebär också att jag har lite knepiga intressen, till exempel klockor.

Han släpper vänsterhanden från ratten så att jag kan se hans armbandsur, som visar sig vara från 1950 och av kvalitetsmärket Longines.

– Det kanske också bygger på det här med autismdragen. Många med autism har en osäker könsidentitet, eller snarare att man inte tycker att det är viktigt. Jag har alltid varit lite intresserad av hur man defini-erar man och kvinna. Det har vi i släkten också, lite kul personer som ligger lite mitt emellan. För män finns det få attribut som man direkt kan gå in och använda. Jag har inga muskler men klockan, skorna och hatten, det ligger i det där fältet. Så det kan man pilla på. Jag rakar mig också med gammaldags rakkniv, för det är också ett manligt attribut.

Och klassiska kostymer?

– Ja precis. Det här är en Walker Slater från Edinburgh, säger han om sin mörkgrå tredelade tweedkostym.

– Jag var där på konferens och köpte ett par stycken.

Hur många hattar har du?

– Jag tror att jag har 60. Så jag är intresserad av mode och kläder och uttryck.

Det är ett intresse som han och dottern Sophie har mötts i.

– Hon började sy egna kläder som nioåring. Hon jobbade redan under sina tonår hos en skräddare i Köpenhamn där de gjorde kläder till ambassadfolk och sådana saker. När hon var tonåring åkte vi ibland till London och tillbringade en dag på Oxford street och en dag på Jermyn street.

Har det förändrat dig som person att arbeta med låg-affektivt bemötande?

– Eller också är det omvänt, kontrar Bo Hejlskov Elvén.

– Det finns väl en orsak till att jag tycker att det här är viktigt. Och den ligger i mitt grundläggande sätt att vara. Jag har jobbat med människor och haft barn med särskilda behov. Jag har aldrig varit osäker på hur jag ska hantera situationen. Den enda gången jag blev osäker var när någon sa att jag skulle hålla fast min dotter. Jag försökte men då sa hon: ”Pappa det där gör du aldrig mer.” Så det gjorde jag aldrig mer.

– Jag funderade mycket på det när jag var ung: När är man konflikträdd och när är det bara så att man inte har konflikter? Jag kom inte i bråk med folk. De enda personer jag har bråkat med är personer som tycker att jag är dum i huvudet eller att min metod är dum i huvudet. Men annars brukar det inte vara några större problem. Det bygger framför allt på kroppsspråk och hela den biten och inte på att jag inte säger ifrån. Jag är väldigt tydlig men jag är inte konfronterande. När jag bråkar är det på Facebook eller Twitter och där är det mycket svårare.

Det är sant.

– Det handlar egentligen om de erfarenheterna som jag har växt upp med, genom att ha en släkt med konstiga människor. Alltihop hänger ihop på något vänster.

Visst hade dina föräldrar också ett socialt engagemang?

– Det hade de, fast de själva hade svårigheter. Jag kan berätta en historia: Min bror var fyra år gammal och så hade vi en bostadslös kille som bodde i källaren. Han var dömd för några stölder men det var väntetid på fängelset. Han skulle inställa sig hos polisen varje fredag i en stad nio mil bort. Om han var i sin hemstad var han rädd att han skulle träffa sina kompisar och så skulle han ställa till det för sig. Han sa till mina föräldrar: ”Jag vet inte om jag vågar åka dit.” Och de sa ”ta med dig Claus”, som var fyra år gammal.

– Vi skrattade åt det, Claus och jag, nu under julen. Ingen av oss hade släppt iväg vår fyra-åring nio mil med tåg med en kille som man känt i tre veckor och som väntar på att komma in och sitta. Men sådana var mina föräldrar, så de var inte helt vanliga. Jag växte upp i den dubbelheten.

6 x Bo Hejlskov Elvén
Född: 1965 i Rødkaersbro utanför Silkeborg i Danmark.
Bor: I Lomma.
Familj: Fru, två vuxna barn och fyra vuxna bonusbarn.
Gör: Legitimerad psykolog. Handleder och föreläser i lågaffektivt bemötande.
Har skrivit: Problemskapande beteende vid utvecklings-mässiga funktionshinder (Studentlitteratur 2009), Beteendeproblem i skolan (Natur & Kultur 2014), Beteendeproblem i äldrevården (med Charlotte Agger och Iben Ljungmann, Natur & Kultur 2015), Beteendeproblem i psykiatrisk vård (med dottern Sophie Abild, Natur & Kultur 2015), Barn som bråkar: Att hantera känslostarka barn i vardagen (med Tina Wiman, Natur & Kultur 2015), Beteendeproblem inom ungdoms- och HVB-vård (med Gunilla Nötesjö, Carina Moen, Erik Rova och Anton Sjögren, Natur & Kultur 2017), Beteendeproblem i förskolan (med David Edfedt, Natur & Kultur 2017). Alla böckerna ges även ut på danska och flera av dem har översatts till andra språk.
Forskar: 2019 räknar han med att avhandlingen om effekterna av föräldrautbildning i lågaffektivt bemötande ska vara klar.
Sagt i Modern Psykologi 5/2016 i en artikel om ögonkontakt: ”De bästa samtalen har vi ofta i bilen. Då kan vi snacka med hjärnan i stället för med känslorna.”