Micael Dahlén – från Monster till Mars

Micael Dahlén-3
Karin Skagerbergs intervju med Micael Dahlén publicerades första gången i Modern Psykologi 4/2014. Foto: Joel Nilsson.

Han blev folkskygg och slutade under en period att åka kollektivt. Människors ondska skrämde honom. Han hade fått se den på alldeles för nära håll.

Det var när Micael Dahlén skrev boken Monster (Volante), om seriemördare och deras fans, som han gick djupare in i mördarnas inre än han hade planerat. Att de flesta människor var goda i grunden, men att vissa föds med horn i pannan, var en föreställning han önskar att han kunnat vara kvar i. Men så enkelt blev det inte.

– Det fanns så mycket mer människa i de här monstren än vad jag hade tänkt, och så mycket mer monster i andra människor än vad jag tidigare trott. Jag grävde mer i mig själv och blev mer uppslukad än jag hade räknat med. Dessutom såg jag sidor hos mig själv som jag gärna sluppit se.

Boken fick mycket uppmärksamhet när den kom ut 2011, inte minst för att Micael Dahlén faktiskt hade träffat fem av världens mest omtalade mördare. I sin strävan efter att ta reda på hur seriemördare kan upphöjas till världskändisar blev han själv en del av kommersen runt dem. Och han blev tvungen att rannsaka sin egen fascination inför sina intervjuobjekt.

–Att skriva den var att försvinna ner i ett mörker och min nyfikenhet blev till en besatthet som inte gick att hejda, säger han.

Men Micael Dahlén är inte bara känd för att söka upp seriemördare. Att han blev professor i företagsekonomi på Handelshögskolan i Stockholm vid bara 34 års ålder brukar framhållas, i kombination med att hans långa hår och svartmålade naglar inte gör honom till urtypen för en ekonomiprofessor. Men bortom de yttre attributen har han blivit rankad som nummer tio i världen inom marknadsföringsforskning, och han har utsetts till det svenska näringslivets bästa talare.

Men att skriva och ta emot reaktionerna på Monster samtidigt som han skulle hålla fart på sitt arbete på Handelshögskolan blev en pärs. Det hela slutade med att han i höstas gick in i väggen.

Eller kanske var det en början. Micael Dahlén säger nämligen att det var lite av ett uppvaknande, som fick honom att ta tjänstledigt från sin professur för att prova på nya saker. Nu har han precis skrivit klart sin första roman.

– Jag behövde något att fly in i efter upplevelserna med Monster. Romanen blev en ventil och ett sätt att jobba med mig själv.

Livet på Mars (Volante 2014) handlar om utomjordingen Marty som känner sig främmande här på jorden. Ett sista desperat försök att ta sig hem till Mars gör att han kastas in i en halsbrytande jakt på mening och sammanhang.

När Micael Dahlén spelade David Bowies låt Life on Mars i sitt sommarprogram, som sändes 2010, meddelade han att just så skulle hans kommande självbiografi heta. Men han säger att han inte hade hunnit få tillräcklig distans till det han upplevt, så det fick bli en roman till att börja med.

– Man borde hamna långt ifrån sig själv när man skriver om någon som kommer från Mars, men det blev ändå mer av mig i den här boken än vad jag hade planerat. Många av huvudpersonens funderingar kring hur människor fungerar och hur vi ser ut i ett utifrånperspektiv är mina egna.

Känner du dig som en person som kommer från Mars?

– Ibland. Jag har alltid varit lite av en betraktare och har haft svårt att känna att jag hör hemma. Behovet av samman-hang är något som jag vill förstå bättre. Hur vi speglar oss i andra, i deras reaktioner, det är spännande. Det var kul att titta på det genom en varelse som verkligen inte hör hemma i den här världen.

Micael Dahlén själv varken beter sig eller ser ut som om han hör hemma i den akademiska världen. Han tror själv att det delvis är därför han fått epitetet ”rockstjärneprofessorn”. I begreppet rockstjärna ligger nämligen att göra sådant som inte förväntas av en, menar han. Han skrattar när jag frågar om han någonsin kallar sig själv för rockstjärneprofessorn. Givetvis inte.

– Men den lilla pojken i mig, som växte upp med rock-stjärne-drömmar i en tid där det faktiskt var något att aspirera på, tycker att det är en komplimang. Dessutom tjänar jag ju på att framställas så, för det gör folk nyfikna. De lånar gärna ett öra eller ett öga, antingen för att de är intresserade av vad jag har att säga, eller för att de vill få bekräftat att jag är lika udda som jag verkar. I båda fallen får jag chansen att kanske så ett frö och få någon att tänka till.

Och det är det du vill?

– Det är väl det jag i bästa fall kan bidra med. Alldeles för många ägnar alldeles för lite tid åt att tänka på hur och varför vi gör det vi gör. Jag har ju inte svaren, men för mig spelar det faktiskt inte så stor roll. Fast folk verkar tycka att det borde göra det, eftersom jag är professor.

Vad är det som spelar roll då?

– Jag vill få läsarna att förhålla sig till det som händer runt dem. Hur de sedan förhåller sig kvittar. Men det är det jag velat göra med alla mina böcker.

Åtta böcker har det blivit hittills, varav de första fem är mer nischade för dem som jobbar med kreativitet och marknadsföring. Gemensamt tema för både fackböckerna och de senare, som har ett bredare anslag, är hur vi människor beter oss och våra drivkrafter. Själv sammanfattar han sina egna drivkrafter med en omättlig nyfikenhet och en oförmåga att tänka efter före.

– Jag tror att jag delvis får mycket gjort för att jag bara slänger mig in i saker utan att tänka. Många gånger har jag gjort sådant som jag sedan förstått att jag kanske inte borde gjort, men då är det för sent.

Som till exempel?

– Det hade jag ju tänkt ta upp i den där självbiografin som jag inte skrivit än, men ett inte så hemligt exempel är just Monster-boken. Att skriva den påverkade andra, både i mitt privatliv och i mitt yrkesmässiga liv, som inte bett om att bli påverkade.

Att tillbringa tid med japanen Issei Sagawa, förlagan till karaktären Hannibal Lecter i filmen När lammen tystnar från 1991, torde sätta sina spår på ett sätt som även påverkar omgivningen. Likaså att besöka Charles Manson i fängelset. Manson dömdes till livstid efter att ha beordrat morden på skådespelaren Sharon Tate och flera andra personer i Los Angeles 1969. Morden utfördes av medlemmar av den så kallade Mansonfamiljen, som han var ett slags sektledare för. Motivet var att han ville starta ett raskrig som han kallade för Helter Skelter efter en högst personlig tolkning av Beatleslåten med samma namn.

Att arbetet med Monster hade en mörk baksida intygade Simon Brouwers, Micael Dahléns förläggare på Volante, när jag talade med honom inför intervjun.

– Innan boken skulle släppas mådde Micael dåligt och var orolig för hur den skulle mottas, inte minst för om den skulle påverka hans vanliga arbete på Handelshögskolan, sade Simon Brouwers, innan han  beskrev Micael Dahlén som en ödmjuk arbetsmyra som aldrig missat eller ens skjutit upp en deadline. ”Leverans-säker”, som förläggaren uttryckte det.

Micael Dahlén tillstår att han jobbar väldigt mycket och nästan alltid förlorar sig i sina projekt. Han säger att han inte skulle göra om Monster-erfaren-heten nu när han vet hur det var, men att han ändå inte ångrar den. Arbetet med den föregående boken Nextopia (Volante 2008), som blev hans genombrott som författare, var däremot till största delen lustfyllt. Boken handlar om ”förväntningssamhället”, en kicksökande samtid där vi aldrig är nöjda med det vi har, utan ständigt suktar efter nästa fix i form av produkter och upplevelser. Att skriva Nextopia fick Micael Dahlén att inse hur mycket han själv varit på språng. Nu för tiden försöker han tillåta sig själv att njuta av det som händer i dag och är därför en förespråkare för att ta ut segern i förskott. I ett slags kombination av förväntningssamhället och mindfulness, har han inget emot att råka fira något en gång i onödan.

Personligen tycker jag att hela idén om Nextopia, där i morgon är viktigare än i dag, känns som motsatsen till mindfulness och blev lite lätt nervös av att läsa boken. Men Micael Dahlén påpekar att också mindfulness kan bli kravfyllt. Att leva i nuet och hela tiden tänka på att ta till vara på varenda minut kan också det bli begränsande. Det är bra att vara förväntansfull inför morgondagen och inte alltid använda det som har hänt eller händer just nu som måttstock.

– Man kanske kan vara mindful i Nextopia också.Det är viktigt att inte bara se framåt och ha skygglappar mot det som händer här och nu, men det är också viktigt att inte ställa krav på oss själva att vi ska vara så himla mindful hela tiden.

Under arbetet med sin nya bok, romanen om marsianen, har han även omvärderat tanken på hur mycket vi är beroende av sammanhang och av andra människor. Efter all ondska i Monster har han börjat intressera sig för hur vi påverkar andra och oss själva genom att vara snälla.

– När jag föreläser har jag börjat uppmana folk att i stället för att stänga av sina mobiler, som man gjorde förr, utnyttja att de är så uppkopplade och skicka iväg något upp-skattande till en person som de tänker något fint om. Vi följer upp det inom ramen för föreläsningen och det händer väldigt mycket positivt, man ser tydligt ringarna på vattnet.

När jag träffar Micael Dahlén har jag just lyssnat på hans fyra år gamla sommarprat i Sveriges Radio P1. Eftersom han bitvis vrålade rakt ut i etern i sitt program har jag förberett mig på att möta något slags stirrig variant av den galne professorn. Men professorn jag träffar är så totalt annorlunda än vad jag förväntade mig att jag inte ens behöver ställa vissa av de frågor jag förberett.

– Varför får jag känslan av att en av de frågorna var ”kan du vara snäll och sitta still?”, undrar Micael Dahlén.

Han vet vad jag är ute efter, han märker att jag är konfunderad över att han är så lugn och eftertänksam. Kanske är jag inte den första. Han tog till och med upp det själv i sommarpratet jag precis lyssnat på: att det finns sidor hos honom som är närmast maniska och han har fått frågan om han är bipolär.

– Jag är ju ganska mycket högt uppe eller långt ner. I-bland känner jag att allt är möjligt samtidigt och i perioder att inget är möjligt alls. Det är aldrig riktigt jämnt för mig.

Sådan har han varit så länge han kan minnas, men det började trappas upp i tjugoårsåldern. I perioder kan han sova bara ett par timmar per natt, och kan då vara väldigt produktiv, vilket han är tacksam för. Men också det kan bli ett problem. Den nya boken skrev han till stor del nattetid och säger att den bitvis blev rätt märklig att läsa i dagsljus. Men Micael Dahlén säger att det kanske håller på att bli lite bättre. Han jobbar på att bli mer jämntjock, som han kallar det, och försöker minimera bieffekterna av sitt maniska beteende, som att slänga sig in i saker.

Nu när han är tjänstledig ska han tillbringa mer tid med familjen, fortsätta att föreläsa och fördjupa sig vidare i sitt nya intresseområde, snällhetens biologiska och sociala aspekter. Vad det kommer att utmynna i är han förtegen om, men avslöjar en förhoppning om att göra tv. Han hoppas också kunna bromsa sig själv och har försökt att inte boka upp sig för mycket. När vi träffas har han precis varit och tränat och säger att allt just nu känns väldigt bra. ”För att liksom bränna ut allt” har han alltid tränat mycket, framför allt styrketräning och löpning.

– Att pressa kroppen till bristningsgränsen är ett slags mindfulness för mig, kan man säga. Det hjälper mig att göra av med all energi. Träning är bra när jag är på topp, men blåser också bort saker i skallen när jag är låg.

Trots att Micael Dahlén förmodligen är Sveriges mest vältränade professor så är han livrädd för att dö, men det är mest för att det finns så mycket kvar att göra. Fyrtioåringen framför mig har hunnit skriva åtta böcker, varit professor i sex år, är gift och har familj och villa. Men det han tänker sig att han ska hinna med framöver verkar vara av lite mer själslig karaktär.

– Jag vill hitta mitt sammanhang. Hitta det jag är bra på, något som gör gott på något sätt – det känner jag inte att jag gjort än.

Micael Dahlén
Född: 1973 i Hägersten, södra Stockholm.
Familj: Fru och två barn.
Bor: Älvsjö i södra Stockholm.
Har gjort: Började studera på Handelshögskolan I Stockholm 1992, blev doktorand 1995 och professor I före-tagsekonomi 2007. Har skrivit böckerna: Marknadsföring i nya media: Marknadsföring i kubik (2002), Marknads-förarens nya regelbok: Varu-märken, reklam och media i nytt ljus (2003), Optimal marknadskommunikation (med Fredrik Lange 2003), Boxen: Kreativitet som skapar bättre affärer (2006), Creativity (Un)Limited: Thinking inside the box for business innovation (2008), Nextopia: Livet, lyckan och pengarna i förväntningssamhället (2008), Monster (2011).
Aktuell med: Romanen Livet på Mars (Volante 2014).
Vad läser du? När jag föreläser reser jag en del och då läser jag mycket, allt från deckare till fackböcker. Jag tycker nästan alltid att jag lär mig något oavsett vad jag läser. Nyligen läste jag Nathan Larsons bok Dewey Decimal, den kan jag rekommendera.
Skeptisk till: ”Jag vet inte om jag är någon skeptiker. Jag tror inte det. Jag vill inte vara det i alla fall.”

Karin Skagerberg intervju publicerades först i Modern Psykologi 4/2014: Pappersutgåva | För skärm (Google play) | För skärm (Itunes) | Prenumerera

 

1 kommentar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s