Så talar våra hjärnhalvor med varandra

Leftbrainjpg
The left brain speaks, the right brain laughs: A look at the neuroscience of innovation and creativity in art, science and life av Ransom Stephens (Viva editions 2016)

För oss som är intresserade av hur hjärnan fungerar är det kul när böcker som denna kommer. En lagom dos förenkling, humor och begripliga metaforer är ett bra sätt att uppehålla intresset hos en lekman – något som The left brain speaks, the right brain laughs är fylld av. Och trots att det ibland blir väl mycket av just lustigheterna lyser forskningen alltjämt igenom på ett betryggande sätt.

Som titeln avslöjar är bokens utgångspunkt den klassiska uppdelningen mellan våra hjärnhalvor, där den vänstra hemisfären utpekas som ansvarig för rationalitet och kritiskt tänkande och den högra för våra kreativa talanger. På vilket sätt denna dikotomi är gravt överdriven går författaren igenom, men The left brain speaks, the right brain laughs är egentligen en bredare undersökning av neurovetenskapens förklaringar till hur vi beter oss och fungerar på olika områden.

RECENSION. Författaren Ransom Stephens, som inte själv är hjärnforskare, utan doktor i fysik, använder dikotomin som stilgrepp när han i varje kapitel tar sig an två till synes motsatta ämnen för att förklara hur vår hjärna fungerar. Exempel på hans motsatspar är liv och död, intelligens och intuition, konst och vetenskap. Resultatet blir en populärvetenskaplig genomgång för alla som vill veta lite mer om top down-processer, hur ett neuron fungerar eller vad theory of mind egentligen innebär.

Genom att undvika fotnoter har författaren, som tidigare skrivit science fiction-romaner, gett boken ett flyt som gör den lättläst och lättillgänglig. Att i stället lägga en litteraturlista för den som vill fördjupa sig i slutet av boken är ett lyckat drag.

Ett mindre lyckat grepp är att låta författarens egna (inte jättesnygga) teckningar illustrera vissa metaforer och koncept. Tillsammans med de i överkant många lustigheterna och privata anekdoterna blir det, på ett ganska amerikanskt vis, lite väl mycket av författaren själv för min smak. Med det sagt är detta ändå en sådan där bok där man efter läsningen inser att man förkovrat sig utan att ha märkt att man har gjort det – eftersom man samtidigt blivit underhållen.

Karin Skagerbergs recension publicerades först i Modern Psykologi 2/2017: Pappersutgåva | För skärm (Google play) | För skärm (Itunes) | Prenumerera

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s