Flickan och ilskan

Screen Shot 2017-11-01 at 16.27.31

Karin Skagerbergs intervju med Katarina Wennstam publicerades först i Modern Psykologi 8/2017. Foto: Erika Stenlund.

I 20 år har hon höjt rösten om mäns våld mot kvinnor. Läs porträttet av Katarina Wennstam, en författare som vill förstå gärningsmännen.

Det har gått trettio år i år. Trettio år sedan hon som 14-åring blev kallad hora i skolan. Trettio år sedan en ryktesspridning gick över styr och hon till slut blev misshandlad av ett gäng tjejer efter ett disco i hemstaden Göteborg. För att hon var en slampa som hånglat med ”för många killar”.

I sista kapitlet i Katarina Wennstams reportagebok Flickan och skammen från 2016 ändras berättarrösten nästan omärkligt från ett hon till ett jag. Att till slut berätta om sina egna erfarenheter var ett väl övervägt val från en person som i 20 år ägnat sig åt att som journalist och författare belysa mäns våld mot kvinnor, våldtäkter och hur samhället kopplar kvinnlig sexualitet till skam och skuld.

– Jag ville inte göra en stor grej av att jag kallades hora i högstadiet. Dels var jag orolig för att inte bli tagen på allvar i de frågor jag skriver om – att det skulle avfärdas som ett personligt problem – dels har erfarenheterna varit en stor skam och ett sår hos mig, vilket ju är precis vad boken handlar om, säger Katarina Wennstam.

Vi sitter vid hennes köksbord i radhuset i Nacka utanför Stockholm. Katarina Wennstam serverar kaffe i klarblå Rörstrandkoppar i köket som öppnar sig mot vardagsrummet, där fönster vetter ut mot trädgården och en gigantisk ek. Hon säger att hon trots allt inte skulle vilja ha den hemska tiden i åttan ogjord.

– Tidigare önskade jag att jag kunde göra om mina tonår och slippa den vidriga tiden av hat och nedklottrade skåp. Jag skulle inte önska min värsta fiende att uppleva det, men kanske har det varit värt det ändå, för det har gjort mig till den jag är.

I augusti 2017 kommer Gänget, som är hennes nionde deckare. Gänget i fråga är fem män som hängt ihop sedan tonåren, som nu är vuxna och har fruar och barn. Men plötsligt gör en gammal synd sig påmind. Vad var det egentligen som hände den där kvällen på utsiktsplatsen Fåfängan i Stockholm för så många år sedan?

 

När hon debuterade som författare 2002 var det inte med en deckare, utan med reportageboken Flickan och skulden. Den handlar om uppmärksammade gruppvåldtäktsmål och hur omgivningen reagerar när tjejer utsatts för sexuella övergrepp.

Flickan och skulden blev en av det årets mest omdiskuterade böcker och nominerades till Augustpriset. Innan hon skrev den hade Katarina Wennstam bevakat våldtäktsrättegångar i fem år. Mellan 1997 och 2007 var hon kriminalreporter på SVT och mottog flera utmärkelser. När hon lämnade journalistiken var det för möjligheten att problematisera de våldtäkter och kvinnomord hon rapporterade om. Det har hittills blivit ytterligare två reportageböcker, en rad deckare och i våras en ungdomsbok.

Hennes kriminalromaner har bland annat behandlat sexköp, trafficking, våld mot barn, trakasserier i filmbranschen och kvinnor som slår tillbaka mot sina förövare. Att läsa dem är som en crash course i hur rättssystemet fungerar samtidigt som läsaren ställs inför moraliska frågeställningar. Katarina Wennstam sticker inte under stol med att hennes budskap når fler när det är förpackat som deckare. Nu för tiden hjälper sociala medier också henne på vägen – hon har över 14 000 följare på Instagram. Där ventilerar hon ofta åsikter om varför flickor – nu som då – inte kan göra samma sak som pojkar utan att skuldbeläggas i olika former.

– Jag kunde bara inte begripa varför jag inte fick göra samma saker som mina killkompisar eller min bror utan att bli kallad hora. Min reaktion på ryktesspridningen var och är fortfarande ilska – det gjorde mig nog till feminist den hårda vägen, säger hon.

När hennes första kriminalroman Smuts, som handlar om sexköp, skulle lanseras i Danmark bad förläggaren henne att tona ner sig lite och inte använda f-ordet, feminist alltså. Men att tona ner sig är inte Katarina Wennstams starkaste gren. En stridbar feminist – så benämns hon ofta. Tuff, ilsk och med pondus synar hon samhällets orättvisor i kampen för jämställdhet.

Just nu, när sommarregnet öser ner utanför och hon har tänt ljus på köksbordet och lagt upp fötterna på en av stolarna, är den inte alltid så återhållna ilskan svår att föreställa sig. Men på frågan om ilskan driver henne svarar hon ”självklart”.

– Mina böcker är ett slags kanaliserad, nerkokad ilska. Det finns fortfarande inget som kan göra mig så arg som att gå på rättegång, men jag är mer riktad i min ilska i dag än för 15 år sedan. Så ja, den är en drivkraft – förmodligen min främsta. Jag värnar ilskan ganska mycket och tycker att det är fascinerande hur man ser på arga kvinnor. Ribban är ju även där lägre för kvinnor än för män, ”kan du inte se lite snäll ut och sluta tjata i stället”, typ.

– Gud vad jag tjatar om våldtäkt, tycker väl folk. Och det är ju tjatigt, det håller jag med om. Att vi inte har kommit längre än vi gjort och att jag måste fortsätta säga samma sak gång på gång. Men varje gång får man en ny delning och når någon ny, så jag tänker fortsätta tjata. Det går förskräckligt långsamt, men det är som om jag sitter och knypplar – till slut blir det väl en filt.

Men det går framåt, påpekar hon. Våldtäktslagstiftningen har förändrats och i polisens bemötande har mycket hänt. I domarkåren finns fortfarande ett ganska kompakt ointresse, menar hon, men diskussionen som helhet ser annorlunda ut nu än för 20 år sedan, trots att det fortfarande finns mycket att vända på.

– Som att vi gör skillnad på mordoffer. Precis efter att mordet på Lisa Holm uppmärksammades så dog en flicka på ett hotell i Helsingborg. Hon var lika död och lika ung, men en stor skillnad var att hon frivilligt checkat in på hotellet med mannen som sedan skulle komma att strypa henne, och hävda att det var hon som gillat strypsex och bara råkade dö.

 

Den händelsen var fröet till Katarina Wennstams första ungdomsroman, som kom ut i våras. Flickan på hotellet är den första i en serie i tre delar där den 16-åriga Alex Skarp och hennes vänner hjälper polisen att lösa brott. Precis som i Katarina Wennstams andra böcker är temat kvinnlig skam centralt.

– År 2017 är skammen fortfarande kvinnans att bära, tydligen. Skuldbeläggande av kvinnor syns fortfarande i rättssalarna, den syns i så kallad hämndporr, där nakenbilder sprids bortom tjejens kontroll och diskussionen handlar om att hon inte bör ta nakenbilder på sig själv, snarare än att killar inte borde skicka dem vidare. Som kvinna förväntas du fortfarande vara sexig men inte sexuell. Det är så tröttsamt.

I Katarina Wennstams deckare finns inga sexualiserade kvinnokroppar eller onödiga lik. Fokus ligger på förövaren snarare än på offret.

– Detaljerade beskrivningar av massakrerade kvinnooffer, ofta snudd på våldspornografiska, finns det redan alldeles för gott om i kriminalromaner. Jag vill hellre skapa gärningsmän som är trovärdiga, och inte hålla på och förfasa mig, utan förstå. Jag orkar inte med en psykopat till som hatar alla kvinnor för att hans mamma var en hora, typ – då har vi en kvinna vi kan skylla på igen.

– Jag vill sätta gärningsmannen bredvid läsaren. Vi är så bra på att skjuta honom ifrån oss: ”Han är från en annan kultur, han är psykopat, honom var det alltid något konstigt med …” Är det något jag har lärt mig genom åren så är det att det inte går att se på utsidan.

Att förstå vem det är som våldtar var också ansatsen när hon 2004 skrev boken En riktig våldtäktsman. Men det enda hon kom fram till var att det inte fanns några svar, ingen fantombild av en typisk våldtäktsman.

– Det var otroligt plågsamt och det var en bok jag var nära att lägga ner. Jag kom ingenvart – men det var ju det som var svaret – att det inte fanns någon typisk våldtäktsman, inga horn i pannan. Visst, många gånger finns det övergrepp eller våld i deras uppväxt, men inte alla som själva utsatts för övergrepp eller våld blir våldtäktsmän. Andra förbrytare på fängelser har ofta en stark kriminell identitet, medan sexualförbrytarna inte alls behöver ha det, utan representerar ett spann av hela samhället. Våldtäktsmannen som sådan är en av vår tids stora kriminalgåtor.

 

Hon säger att den nya boken, Gänget, på många sätt är en romanversion av det hon kom fram till i En riktig våldtäktsman. Och även denna gång handlar det nästan uteslutande om gärningsmannen, eller gärningsmännen.

– Jag har länge velat skriva om gruppvåldtäkt med fokus på gärningsmännen. För när det gäller våldtäkt och så måste vi titta på killarna, inte minst måste vi titta på killar i grupp – det är en av de mest skadliga företeelserna i samhället. Problemet är att så fort man yttrar att man tycker att det är problematiskt med killar i grupp, blir man stämplad som manshatare. Men alla som hamnat i samma tunnelbanevagn som ett gäng grabbar på väg till en fotbollsmatch vet vad jag pratar om.

Katarina Wennstam är inte helt ovan vid att bli kallad just manshatare och säger att hon fortfarande kan komma på sig själv med att säga att hon ju såklart älskar männen i sin närhet – och blir sedan irriterad på sig själv för att hon jamsar med i det orimliga i att en kvinna som kritiserar patriarkatet får frågan om hon hatar män, medan frågan om kvinnohat inte tas upp ordentligt ens när en man mördat en kvinna.

– Jag har bevakat en herrans massa gruppvåldtäktsfall genom åren och folk känner inte till vad killarna gör mot varandra. Bland gärningsmännen finns också killar som blir utsatta och hetsade av andra till övergreppen, fortsätter hon och tar upp ett exempel från den nya boken där en av killarna under pågående våldtäkt inte kan få stånd och genom-föra övergreppet. I stället för att erkänna att hans kropp säger ifrån, så trär han på en kondom och kissar i den för att de andra killarna ska tro att han har fått utlösning.

– Det exemplet är hämtat från ett verkligt fall. Att en kille hellre gör så – hävdar att han genomfört ett samlag med henne och alltså riskerar att bli åtalad för grov våldtäkt – än att säga till sina kompisar att han inte fick upp den, det säger en hel del om hur kraftigt grupptrycket är.

 

Katarina Wennstam säger att hon är mer orolig för sin son än för sin dotter. Mansrollen är så knepig och snäv.

– När de är små är det mycket känslor, tårar och ilska, men sedan formas de in i en väldigt tillknäppt mansroll. En stor utmaning är att få killarna att inte stänga av sina känslor.

Och så måste man prata om porr, hävdar hon bestämt. Bland det viktigaste vi kan göra är att ”förstöra” porren, genom att förklara att allt man ser inte är skönt för tjejen.

– Jag är förmodligen mer explicit än många tonårsmammor, och min son tycker att jag är dödspinsam. Min ex-man är filmregissör och vi pratade ofta om detta med våld – att man inte kan göra samma sak i verkligheten som på film – och det gäller även porr. Man ger ju till och med tjejer lokalbedövning för att filma vissa grejer. Hur sexigt är det?

En stor utmaning med mansrollen är alla avstängda känslor. Det är bland det skadligaste som finns, oavsett om det resulterar i att de tar till knytnäven eller inte söker hjälp i tid och blir överrepresenterade i självmordsstatistiken, menar Katarina Wennstam. Hon har sett det som kriminalreporter, författare, ex-partner, mamma och kvinna. Och som dotter, tillägger hon. Hennes pappa gick bort för sex år sedan och var ”verkligen ett offer för den gamla tidens manlighet”.

– Under sina sista år i livet insåg han att alla de där instängda och undanträngda känslorna måste komma upp till ytan och det var förskräckligt sorgligt att se vilket högt pris han betalat. Han var frånvarande större delen av min uppväxt och ångrade det sen, när livet höll på att ta slut: att han inte gråtit, inte följt sitt hjärta, utan stängt in känslor för att vara en riktig man och familjeförsörjare.

De manligaste männen hon har träffat i sitt liv är de som är i kontakt med sina känslor, säger hon. Till exempel Daniel, hennes särbo sedan fem år tillbaka. Han jobbar dessutom med känslor, som psykoterapeut.

– Vi har ett så stort utbyte av varandra. Han har ägnat en stor del av sitt yrkesliv åt att hjälpa tonåringar och har arbetat på BUP i 13 år. På något sätt gör han det jag skriver om hands on varje dag. Han är också en man som är i kontakt med sina känslor. Det är, sorgligt nog, en form av manlighet som jag inte riktigt är van vid – men det gör livet roligare.

Så, hur är det att leva ihop med en terapeut?

– Haha, det är inte så att jag känner det som om jag är i terapi hela tiden. Men jag kan ändå tycka att det är häftigt att han kan läsa mig lite. Och det är häftigt att leva tillsammans med en man som arbetar med känslor. Förresten har han precis gått över till att arbeta med familjerådgiving.

Du är skild sedan sju år tillbaka, hur är det?

– På tal om familjerådgivning, eller?

Katarina Wennstam skrattar till igen och säger sen att skilsmässan är en av de bästa sakerna hon gjort. Om det skrev hon 2011 i antologin Happy happy: En bok om skilsmässa (Atlas), som hon var redaktör för tillsammans med Maria Sveland. Den provocerade vissa genom att lyfta fram de positiva aspekterna med skilsmässa och kritiken att ”folk skiljer sig för lätt” lät inte vänta på sig.

– Den antologin är ju också en sorgesång över misslyckade äktenskap. Förresten är det en myt att folk skiljer sig för lätt. Tvärtom, min erfarenhet är att folk anstränger sig för att få det att funka, går i familjerådgivning till exempel – köerna är jättelånga!

Vad har du själv för erfarenheter av psykoterapi?

– Jag har gått lite i terapi i omgångar och har nog alltid sett det som någon form av underhåll, att fundera på sidor av sig själv. Allt annat tar vi ju hand om – jag yogar för att kroppen mår bra av det och har gått i terapi i perioder för att själen mår bra av det. Jag fick en förlossningsdepression när min son föddes och då fick jag fantastisk psykologhjälp via bvc och så har jag gått i samband med separationer i mitt liv. Det har varit bra.

I terapin har hon lärt sig att välja sina strider.

– Eftersom jag är ganska stridbar i min professionella roll så kan jag ha svårt att stänga av det i mitt privata liv. En annan sak jag lärt mig i terapin är att inte bry mig så mycket om vad folk tycker. Det var en ganska hård nöt att knäcka. Alla människor bryr sig väl om vad andra tänker men när man har den erfarenheten jag har, av att det har gått rykten om en, då går skräcken för vad folk tycker om en lite djupare, tror jag. Det har som sagt gått 30 år sedan allt det där, men det har satt sina spår och jag har fått jobba med det. Men nu har jag faktiskt kommit till en punkt i livet där jag är nöjd, både privat och professionellt.

 

Foto: Erika Stenlund.

6 x Katarina Wennstam

Född: I Göteborg 1973.

Bor: I radhus i Nacka, sommarstuga i Sörmland.

Familj: Barnen Emil 13 år, Moa 10 år och särbon Daniel Rosenlind, tre bonusbarn.

Skrivit tidigare: Reportageböckerna Flickan och skulden 2002, En riktig våldtäktsman 2004 och Flickan och skammen 2016. Deckarna Smuts 2007, Dödergök 2008, Alfahannen 2010, Svikaren 2012, Stenhjärtat 2013, Skuggorna 2014, Skymningsflickan 2015. Samtliga är utgivna på Albert Bonniers förlag.

Aktuell med: Ungdomsdeckaren Flickan på hotellet som kom i våras på Rabén & Sjögren och kriminalromanen Gänget, som ges ut på Albert Bonniers förlag nu i augusti.

Akilleshäl: Lider av road rage. ”Jag kan bli fantastiskt arg och oresonlig i trafiken. Det är lite skämskudde på det”. Och så lider hon av migrän – ”det mest meningslösa påfundet som finns”.

 

Karin Skagerberg är redaktör på Modern Psykologi. Intervjun publicerades först i Modern Psykologi 8/2017:  Pappersutgåva | För skärm (Google play) | För skärm (Itunes) | Prenumerera

 

 

 

Ett svar

  1. […] LÄS VIDARE HÄR (MODERNPSYKOLOGI.SE) […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: