”(Explosiva) barn gör rätt när de kan”
Varje kväll och morgon är det samma sak: Peter får ett utbrott, slåss och skriker så fort det är dags för tandborstning. Hans mamma är förkrossad och vet inte hur hon ska hantera sin son. Peter blir ofta frustrerad och kan tappa humöret och explodera även i andra situationer där han ”inte får som han vill”. Han har svårt att hantera förändringar i vardagsrutiner och får ofta utbrott i skolan – han är ett ”explosivt barn”.
– Synen på de här barnen är ofta att de är omotiverade eller bara vill ha uppmärksamhet, men vi måste sluta prata om dem på det viset, säger psykologen Ross Greene, som med sin första bok The explosive child från 1998 myntade begreppet. Sedan dess har han skrivit flera böcker i ämnet. Att växa tillsammans: Du och ditt barn genom livet (Studentlitteratur) är den senaste.
– Visst, de här barnen söker uppmärksamhet – det gör alla barn – men jag har hittills inte träffat ett som faktiskt besitter förmågan att uppföra sig väl men ändå väljer att bete sig illa. De är inte omotiverade. De har bara inte förmågan att göra det vi kräver av dem, säger Ross Greene, som betraktar utbrott som rationella sätt för barnen att uttrycka att de har svårt att göra det som förväntas av dem.
Annons:
I fallet med tandborstningen, som hämtats från Explosiva barn, lyckades mamman hitta en lösning genom att säga ”Vi har ett problem, jag vill att du ska borta tänderna och du vill inte det. Hur löser vi detta?” Peter protesterade då mot beskrivningen att han inte ville borsta tänderna. Till slut kom det fram att det på grund av hans motorikproblem var en enorm utmaning för honom att få tandkräm på tandborsten, vilket ledde till frustration som gjorde att han exploderade.
Även om inte alla situationer har en lika enkel lösning som just denna, så är anledningen till utbrotten densamma, menar Ross Greene.
– Det är när vi har förväntningar på barnet som de inte når upp till, och ställer krav på förmågor som de faktiskt saknar, som det blir fel. Det är då barnet använder olika strategier för att komma undan och kan bli krävande eller ”explodera”.
Vi träffas i lunchpausen under en förläsningsdag i Stockholm. I publiken finns psykologer och föräldrar, men till största delen består åhörarna denna dag av pedagoger. Hummanden av igenkänning hörs när han ger exempel på knepiga skolsituationer, som när en elev får utbrott och ständigt stör matematiklektionerna.
– Att då fokusera på beteendet, att eleven är utagerande och stör, hjälper oss inte att förstå varför beteendet uppkommer och då blir det svårare att förhindra att det upprepas. I stället för att straffa beteendet behöver vi ta reda på orsaken till det, säger Ross Greene under föreläsningen.
Orsaken kan handla om att barnet gett upp på grund av att matten är för svår eller har problem med läsningen. Förstår läraren själva grundproblemet, blir det lättare att lösa och i förlängningen undvika den explosiva reaktionen. För att bemöta dessa barn har Ross Greene utvecklat en modell som han kallar collaborative and proactive solutions, CPS. Där arbetar man med föräldrar och barn utifrån tanken att barn gör rätt när de kan, inte när de vill.
När Ross Greene påpekar att det kan vara jobbigt för föräldrar att förstå att deras barn saknar en del förmågor – men att det ändå är mindre jobbigt att arbeta utifrån det än att kämpa med till synes oberäkneliga utbrott – hörs återigen instämmanden och många i publiken nickar.
Även om de barn som beskrivs som explosiva också ofta har diagnoser som adhd, autism eller add i bagaget, lämpar sig förhållningssättet enligt Ross Greene inte bara för barn med neuropsykiatriska funktionshinder.
– Diagnoserna kan vara värdefulla för föräldrar – det kan ge dem litteratur att läsa och det kan vara en lättnad att inse att även andra barn har samma svårigheter. Men jag tror att vi måste arbeta mer på att få bort diagnoser som en gate keeper för att barn ska få hjälp, säger han.
Att säga att ett barn har adhd räcker inte för att veta vad barnet har problem med – diagnoser är egentligen bara en lång lista av beteenden, påpekar Ross Greene.
– Den bästa hjälpen, med eller utan diagnos, anser jag att man ger genom att identifiera outvecklade färdigheter och olösta problem bakom beteenden.
Fokuset på problemet bakom beteendet är det som gjort Ross Greene både tongivande och populär, tror Maria Helander. Hon är psykolog med över 15 års erfarenhet av att arbeta med barn med beteendeproblem. Nu forskar hon vid Karolinska institutet om vilka behandlingar som fungerar bäst för de här barnen.
– Det man generellt kan säga om forskningen på området internationellt är att olika typer av föräldraträning har god effekt. Att som förälder lära sig att vara tydlig och formulera sig på ett sätt som barnet förstår, och samtidigt ta mer hänsyn till vad ens barn faktiskt klarar och inte klarar, är viktigt för att lyckas i behandlingen av barn med beteendeproblem, säger hon.
När Ross Greene började utveckla det som skulle komma att bli CPS, var det delvis som en reaktion mot de metoder som lärdes ut när han själv blev psykolog.
– Ju längre jag jobbade med dessa barn och deras familjer, desto mer såg jag också vilken press man ofta satte på föräldrarna att kräva för mycket och till och med ibland bestraffa sina ”jobbiga” barn. Det skapade bara ett avstånd till barnet, när målet är det motsatta.
Det är samma sak med belöningar som med bestraffningar, menar Ross Greene. Om barns beteende orsakas av oförmåga och inte ovilja så hjälper inte motivationsbaserade strategier i det långa loppet. I stället bör man titta på specifika situationer och fokusera på att lösa problemen där tillsammans med barnet.
Innan vi skiljs åt frågar jag Ross Greene vad han har lärt sig under alla år av arbete med barn med beteendeproblematik.
– Det har lärt mig mycket om människor i stort. Vi uppför oss alla dåligt ibland och det kan i princip alltid förklaras av glappet mellan förmåga och förväntning, säger han.
5 x möt ditt explosiva barn
1) Fokusera mindre på barnets utbrott, och mer på att försöka förstå vad som skapar beteendet.
2) Kom ihåg att ditt barn gör så gott hen kan utifrån sina förutsättningar – barn gör alltid rätt när de kan.
3) Våga se att man inte kan kräva samma saker av alla barn. Anpassa dina förväntningar efter barnets förmåga, inte tvärt om.
4) Låt inte problemen överskugga allt det fina så att relationen till barnet påverkas. Se bortom problemen och gör plats för stunder med lek och mys, utan krav på att klara saker.
5) Var inte rädd för att söka hjälp om situationen blir för påfrestande – det erbjuds kurser i föräldraträning i de flesta kommuner. Vid större svårigheter kontakta BUP.
Källa: Ross Greene och Maria Helander
Karin Skagerberg är redaktör på Modern Psykologi. Artikeln publicerades först i Modern Psykologi 10/2017: Pappersutgåva | För skärm (Google play) | För skärm (Itunes) | Prenumerera
Gillade du den här artikeln? Stöd Modern Psykologis journalistik genom att swisha valfri summa till: 123 157 9937. Skriv ”MP Online” i meddelanderaden.
