Psykologin bakom civilkurage


När rektorn på Harvard i USA kom till sitt kontor en vårdag år 2001 möttes han av en vägg av människor. 52 studenter hade intagit hans rum och vägrade gå ut. Studenterna hade fått nys om att lokalvårdare, vaktmästare och matsalspersonal var så underbetald att de hade problem att betala sina hyror. Nu krävde man att Harvard, världens i särklass rikaste universitet, skulle börja betala adekvata löner. Konflikten skulle visa sig seglivad. Studenterna turades om att installera sig på kontoret och först efter tre veckor av ockupation gav rektorn med sig. Det blev en seger för arbetarna, men också för studenterna.
I kulisserna stod socialantropologen Brian Palmer. Han var nybliven lektor på universitetet och flera av hans studenter hade varit drivande i ockupationen, men i stället för att bli av med jobbet fick Brian Palmer i uppdrag att inrätta en kurs i civilkurage och personligt ställningstagande.
Utbildningen utgick från hans egna förebilder. Där fanns profiler som Mahatma Gandhi, men också mindre kända exempel. Studenterna fick veta allt om tyska Sophie Scholl som spred flygblad mot Hitlerregimen, franska Simone Weil som protesterade mot arbetslöshet och lönesänkningar samt den ryska journalisten Anna Politkovskaja, som mördades efter att ha bevakat krigen i Tjetjenien. Han bjöd också in verksamma medborgarrättskämpar och grävande journalister som gästföreläsare. Flera av dem hade varit en hårsmån från att dö när de skyddat andra.
– Något händer när man möter någon som riskerat sitt eget liv för att rädda en helt främmande människa. Efter föreläsningarna var det ofta ett par dussin studenter som stannade kvar. De hade alla olika varianter av samma fråga. Får jag följa med nästa gång? Hur anmäler man sig? Hur blir man lika modig som du? Då kände jag att civilkurage kan vara nästan lika smittsamt som rädsla, säger Brian Palmer.
Med 600 studenter per termin blev civilkuragekursen snabbt Harvards näst mest populära kurs. Bara grundkursen i ekonomi var mer populär, men den var alla ekonomistudenter tvungna att läsa vare sig de ville eller inte. Det dröjde inte länge förrän nyheten nådde medierna. Boston Magazine noterade särskilt skillnaden mellan universitets två toppkurser. Medan ekonomikursen förberedde studenterna på att bli ”hårdhudade miljöförstörande direktörer” var den näst mest populära kursen ”en lektion i helgonskap”.
– Som antropolog kan jag ibland känna att människan är ett misslyckat experiment. Vi har skapat både orättvisor och kärnvapen. Det är lätt att ge upp om människosläktet. Men då kan man tänka på Sophie Scholl eller Anna Politkovskaja och bli helt fångad av allt det vackra människan kan åstadkomma, säger Brian Palmer.
År 2002 fick han pris som Harvards bästa lärare, samtidigt som han beskrevs som anspråkslös och munklik. Någon annan skrev att han hade kunnat passera som sångaren i ett väldigt nördigt rockband. Brian Palmer fnissar åt minnet.
Civilkurage brukar förklaras som altruistiskt mod utan personlig vinning. Ett slags förmåga att osjälviskt ta risker för främmande människor som befinner sig utanför vänkrets och familj. Man förutsätter inte heller att personen i fråga ska betala tillbaka på något vis.
– Det är den generösa altruistiska aspekten som är svårast att förklara. Det är det som gör civilkurage så speciellt. Varför existerar civilkurage? Det finns vissa tendenser till altruism i vårt genetiska arv, men den går även att träna upp. Man har också sett att kvinnor generellt är bättre än män på civil-kurage, säger Brian Palmer.
Det är främst i krissituationer som vid krig, terrorattacker och naturkatastrofer som människor uppvisar civilkurage. Akuta tillstånd fungerar ofta som en signal till våra osjälviska sidor. I samband med terrordådet i Stockholm i april dröjde det inte länge förrän initiativen fullkomligt exploderade. Främlingar erbjöd varandra mat och husrum. När kollektivtrafiken stängdes ner körde bilar i skytteltrafik för att hjälpa människor att komma hem. I sociala medier publicerades sammanlagt 20 000 inlägg med erbjudanden om mat, dusch, förnödenheter och sällskap under hashtaggen #openstockholm. Hela staden förvandlades till en stor öppen famn.
Men hur kommer det sig att rasistiska påhopp kan förekomma helt öppet utan att någon rycker in? Varför ställer vi inte upp för varandra på samma sätt när någon blir utsatt för sexuella trakasserier på tunnelbana eller spårvagn?
För att ta reda på det förflyttar vi oss till Göteborg. För två år sedan promenerade Sara Rajabi på en gata i Linnéstaden när en person plötsligt började gorma rasistiska kommentarer efter henne. Det rådde ingen brist på människor i området. Tvärtom. Massor av folk både såg och hörde vad hon blev utsatt för.
– Jag kommer ihåg att jag vände mig om. Den här personen fortsatte att spotta ur sig en massa hemska ord, men människor gick bara förbi. En del stannade upp och avvaktade min reaktion, men ingen gjorde något, säger Sara Rajabi.
Stefan Blomberg är forskare i socialpsykologi vid Linköpings universitet. Han konstaterar att det finns två huvudsakliga förklaringar till att människor inte ingriper. Den första är att man är rädd för att själv råka illa ut. Den andra bottnar i den så kallade åskådareffekten.
– Om ett hundratal ser att en person är på väg att drunkna ökar risken för passivitet. Alla tänker att ”någon borde göra något”, men om ingen gör något utgår alla från att det finns ett skäl till det. Om man däremot är ensam om att se en drunkningsolycka, så är chansen större att man faktiskt agerar, för då hänger allt på en själv, säger Stefan Blomberg.
Om en person får hjärtinfarkt och rasar ihop på ett köpcentrum är risken stor att ingen gör något. Chansen ökar dock om personen har kostym eller ser någorlunda finklädd ut – då behöver ingen fundera på om det är en ”alkis”. Precis som Brian Palmer är Stefan Blomberg övertygad om att det går att träna upp sitt civilkurage. Själv studerar han särskilt hur mobbning kan förebyg gas på arbetsplatser och har sett att det går att minska risken genom att diskutera frågorna innan problemet uppstår.
Tillbaka till Sara Rajabi i Göteborg. Det där tillfället i Linnéstaden var varken första eller sista gången som hon utsatts för rasistiska glåpord, men sedan dess har hon funderat mycket mer på civilkurage. I dag arbetar hon som lokalgruppssamordnare för föreningen Vardagens civilkurage i Göteborg. Den finns på en rad olika orter i Sverige och utbildar ungdomar i civil-kurage med hjälp av rollspel.
– Tänk er att vi sitter på en buss, instruerar Sara Rajabi och ställer fram stolar som ska föreställa bussäten.
Varje måndagskväll är det öppen träning i centrala Göteborg. Just i kväll är sex personer på plats. Scenariot utspelar sig på en buss. En person har somnat längst bak. När chauffören går fram för att väcka personen blir det aggressivt. En tredje person får i uppdrag att försöka hjälpa chauffören.
Sara Rajabi konstaterar att det inte finns något universalrecept för civilkurage, men det finns olika knep. Det går till exempel att försöka skapa förvirring genom att låtsas känna den utsatta personen. Ett annat alternativ är att avleda problemskaparen genom att ställa en fråga om något helt annat. Under kvällens gång antecknar hon olika tekniker på ett stort blädderblock.
– Ända sedan man gick i skolan har man fått höra att det är viktigt att hjälpa varandra. Samtidigt finns det en rädsla för att göra fel. Man är rädd att förvärra situationen eller själv råka illa ut. Det hämmar! Om man fått öva blir det lättare att våga. Jag har själv blivit bättre på att agera när jag sett bråk på stan, till exempel. Jag vill leva i ett samhälle där vi hjälps åt, säger Sara Rajabi.
Brian Palmer har lämnat USA för Sverige och undervisar på Uppsala universitet sedan tolv år tillbaka. Han fascinerades av det faktum att svenskar är överrepresenterade bland fredsarbetare och i organisationer som Läkare utan gränser. Jämfört med andra nationaliteter har det också visat sig att skandinaver har exceptionellt stor tillit till andra. Helt okomplicerat är det dock inte. Han var god vän med den svenska FN-arbetaren Zaida Catalán som i mars mördades i samband med ett uppdrag i Kongo. Brian Palmer beskriver det som en av de mest våldsamma och kaotiska platserna på jorden. Zaida Catalán var där för att utreda massakrer när hon själv miste livet. Brian Palmer är med andra ord väl medveten om civilkuragets höga kostnad, och han är tveksam till att uppmuntra sina studenter till att ta risker.
– Man ska vara försiktig och man ska göra det på rätt sätt, men jag känner samtidigt att civilkurage kan förändra världen, säger Brian Palmer.
Att öva upp sitt civilkurage behöver inte ens vara särskilt svårt. Ofta räcker det med att lyfta ämnet och därigenom bli mer uppmärksam i sin vardag. Helst skulle Brian Palmer vilja se att civilkurage var en del av undervisningen redan på grundskolenivå.
– Några av studenterna tyckte att de hade lärt sig mer av ockupationen på rektorns kontor än av något annat de fått lära sig under hela sin studietid på Harvard. Det säger ganska mycket.

Kaisa Tarkki. Foto: Linn Bergbrant.

Kaisa Tarkki
Civilkurage: Avbröt sexuella trakasserier.
Yrke: Arbetar i en modebutik.
Bor: Västra Frölunda.
Ålder: 37 år.
Kaisa Tarkki satt längst bak i en spårvagn när någon började ropa. Rösterna kom från den främre delen av spårvagnen. Först trodde hon att det var på skämt, men när hon hörde ett ”hjälp!” reste hon sig direkt. Tre killar hade omringat en 13-årig tjej och var i full färd med att antasta henne. Alldeles bredvid satt ett tiotal personer i olika åldrar. Alla tittade ut genom rutan eller knappade på sina mobil-telefoner. När Kaisa Tarkki ingrep fick hon ett slag i ansiktet så kraftigt att hon började blöda. I tumultet lyckades hon få med sig 13-åringen därifrån. Händelsen polisanmäldes och gärningsmännen kunde gripas samma kväll.
– En äldre kvinna tog tag i mig efteråt och berättade att hon tyckte att det väldigt bra gjort av mig. Då skällde jag ut henne. ”Varför gjorde inte du något? Tänk om det hade varit din dotter?”, säger Kaisa Tarkki.
I dag mår den 13-åriga tjejen bra. Kaisa Tarkki själv har lite nedsatt syn på ena ögat.
Skulle du göra samma sak igen?
– Utan tvekan. Jag vill inte leva i ett samhälle där folk inte reagerar på sådant här. En annan gång gick jag emellan när två män bråkade.

Mina Dennert. Foto: Linn Bergbrant.

Mina Dennert
Civilkurage: Startade Facebook-gruppen #jagärhär mot näthat.
Yrke: Journalist och författare.
Bor: Göteborg.
Ålder: 41 år.
Näthat har blivit ett utbrett problem, men det var först när Mina Dennert av nyfikenhet tittade in i rasistiska Facebook-grupper som hon förstod vidden av det.
– Folk skrev att alla muslimer borde dödas och skjutas. Den som hatade allra mest fick flest likes. Jag var helt chockad, säger hon.
Mina Dennert bestämde sig för att starta en egen Facebook-grupp tillsammans med sina kompisar, där de kunde hjälpas åt att skriva nyanserade kommentarer och hänvisa till faktagranskad information. Tanken var att balansera tonen i kommentarsfälten. Från början var de 20 medlemmar. I dag är de 70 000. Konceptet har också spridits utomlands till exempelvis Slovakien.
– Man ska våga lita på sin magkänsla och inte älta formuleringar. Det viktigaste är att man skriver och markerar. Många känner att de övar sitt civilkurage i #jagärhär, att de blivit modigare i andra situationer också.
Kommer ni lägga ner den dagen ni inte behövs?
– Ja, absolut! Jag tror att näthatet kommer att minska. Folk kommer att tröttna på att se könsord överallt, det blir ointressant till slut. Jag är förhoppningsfull.

Gonzalo Campos. Foto: Linn Bergbrant.

Gonzalo Campos
Civilkurage: Räddade en kvinna från att drunkna.
Yrke: Ordningsvakt.
Bor: Angered.
Ålder: 44 år.
En kall decembernatt stod Gonzalo Campos och hans ordningsvaktskollega utanför en krog i Brunnsparken i centrala Göteborg. Plötsligt skrek någon att en kvinna hade ramlat ner i den vattenfyllda vallgraven. Gonzalo Campos och kollegan sprang dit. De kastade en livboj till kvinnan, men när hon inte reagerade tog han av sig uniformen och hoppade i.
– Jag badade isvak när jag gjorde lumpen, men då handlade det om kanske tio sekunder. Nu var jag i vattnet i över två minuter. Det var så fruktansvärt kallt.
Han lyckades få upp kvinnan men blev kraftigt nedkyld. Efteråt fick han följa med ambulansen för att få varmdropp på sjukhus.
– Ett hundratal personer såg vad som hände, men folk tog bara fram sina mobiltelefoner och började filma.
På livbojsställningen sitter i dag en skylt om Gonzalo Campos insats. Själv menar han att han bara skötte sitt jobb.
– Men ett par veckor senare sökte hennes man upp mig och tackade för att jag räddat livet på hans fru. Då blev jag tårögd. Det kändes bra att veta att hon klarade sig.

3 x civilkurage:
Hur vill du agera?
Vad skulle du önska att du gjorde om du såg en kollega bli utsatt för mobbning? Hur skulle du vilja agera om du hörde någon fälla rasistiska kommentarer? Har du tänkt igenom detta i förväg ökar chansen att du faktiskt ingriper i skarpt läge.
Älta inte!
Det finns inget universalrecept på civilkurage. Det viktigaste är att du gör något. Du måste till exempel inte gå emellan två personer som slåss, men du kanske kan ropa på hjälp.
Bli mer uppmärksam
Tycker du att det är jobbigt när det är stökigt på stan eller i kollektivtrafiken? I stället för att lyssna på hög musik i hörlurarna – ta av lurarna och se dig omkring.
Behöver någon din hjälp?

Text:

Toppbild: Linn Bergbrant