Sätt diagnoserna där de behövs
LEDARE. När Odette under tonåren ifrågasätter sin asperger används samma diagnos för att slippa ta diskussionen – eftersom den med asperger inte förväntas klara att kommunicera. Odette tvingas in i ett diagnosernas moment 22. För att bekräfta hennes diagnos letar familjen med ljus och lykta efter aspergertecken. Till och med Odettes rika sociala liv tolkas som ett asperger-nördigt specialintresse.
Man tar sig för pannan.
Dessutom kopplar diagnosen bort faktorer som föräldrarnas skilsmässa, som föregick utredningen från 2009, och hur mammans förlossningsdepression påverkat Odettes anknytning.
Den psykolog som lagom till Odettes 20-årsdag gör en utredning som ger en annan bild än det gamla hafsverket är Jenny Klefbom. Hon brukar svara på läsarfrågor i Modern Psykologi och har lång erfarenhet av neuropsykiatriska utredningar. I ett mejl varnar hon för hur lätt hänt det är att blanda ihop svårigheter som kan ha sociala eller personlighetsmässiga orsaker. Därför är det så viktigt med grundliga utredningar.
Nu är det ju inte så att diagnoser i sig är av ondo.
Problemet uppstår när de sätts felaktigt. Minst lika illa är det så klart när den som verkligen kan bli hjälpt av en diagnos inte får den. I ett reportage från Österåkeranstalten, i Modern Psykologi 10/2017, möter vi Liam, som efter ännu en dom tackade ja till att medverka i Kriminalvårdens adhd-projekt. Neuropsykiatriska diagnoser ingår inte självklart i Kriminalvårdens uppdrag. Men efter att personalen noterat hur många som nog skulle vara hjälpta av en diagnos har det dragits igång forskningsprojekt om hur det kan få vissa brottsdömda på rätt köl. De flesta med adhd begår så klart inte brott, men i fängelset är gruppen dessvärre överrepresenterad.
Tänk så mycket lidande som hade sparats om de kostnader som en kriminell karriär kostar samhället hade lagts på att få en fungerande barn- och ungdomspsykiatri.
Se Diagnosen.
