Läs Nobelpristagaren Richard H. Thaler: Det var början på slutet för ”the economic man”

MP1603s44-51
Det är utdraget publicerades först i Modern Psykologi 3/2016.

2017 år Nobelpristagare i ekonomi, Richard H. Thaler, minns ögonblicket då vinden vände för beteendeekonomin. Läs ett bearbetat utdrag ur hans bok Beslut och beteende (Volante 2016).

beslut_FRONT-600x908
Den här artikeln är ett bearbetat utdrag ur Richard H. Thalers bok Beslut och beteenden: Att förutsäga det oförutsägbara (Volante 2016).

I oktober 1985 organiserade två professorer vid Chicagouniversitetets högre företagsekonomiska utbildning – psykologen Robin Hogarth och ekonomen Mel Reder – en konferens på sitt universitet, som är hem för många ivriga försvarare av det traditionella sättet att bedriva nationalekonomisk forskning. ”Rationalister” och ”behaviorister” skulle komma samman och försöka reda ut om det verkligen fanns någon anledning att ta psykologi och beteendeekonomi på allvar. Om någon hade satt oddsen för vem som skulle vinna den här debatten skulle hemmalaget ha varit starka favoriter.

Beteendeforskarnas lag leddes av Herb Simon, Amos Tversky och Daniel Kahneman med understöd av Kenneth Arrow, en nationalekonomisk teoretiker som i likhet med Paul Samuelson förtjänade att vinna flera Nobelpris i nationalekonomi, fast han fick nöja sig med endast ett. De yngre beteendeforskarna, som inkluderade Bob Shiller, Richard Zeckhauser och jag själv, fick delta som opponenter.

Rationalisternas lag var imponerande, med lokala Chicagoprofiler som lagkaptener: Robert Lucas och Merton Miller. Eugene Fama och Sherwin Rosen, som varit handledare för min doktorsavhandling, fick rollerna som moderatorer i panelen, men var helt klart en del av det Chicagobaserade rationalistiska laget. Det två dagar långa mötet hölls i en stor hörsal som var fullsatt. När jag tänker tillbaka på det framstår denna konferens som en mycket ovanlig händelse. Jag tror inte att jag någonsin har deltagit i något liknande.

Amos presenterade en ny artikel som han och Daniel hade skrivit enkom för tillfället. Den innehöll några brott mot nationalekonomiska principer som ekonomer funnit speciellt oroande. Ett var deras numera berömda problem, om asiatiska sjukan, som lyder så här:

Två grupper av individer får höra att 600 personer insjuknat i någon asiatisk sjukdom och ett val måste göras mellan två handlingslinjer. De val som erbjuds den första gruppen är:

Linje A kommer att säkert skydda 200 personer från sjukdomen.

Linje B erbjuder en tredjedels chans att rädda alla, men en två tredjedels risk att alla 600 patienter kommer att dö.

När de ställs inför detta val föredrar de flesta det säkra alternativ A.

I den alternativa versionen får försökspersonerna ytterligare två linjer att välja mellan:

Om de väljer linje C kommer 400 säkert att dö.

Om de väljer linje D finns det en tredjedels chans att ingen dör och två tredjedels risk att alla dör.

I det här fallet föredrog en majoritet det riskabla alternativet D.

 

I förstone verkar det inte vara något märkligt med dessa val, men lite matte avslöjar att linje A är densamma som C, och linje B densamma som D, så det är inte logiskt att de svarande föredrar A framför B men D framför C. Och ändå gjorde de det, och samma resultat erhölls med ett liknande problem som en grupp läkare ställdes inför. Resultat som detta framkallade tydligt obehag i det rationalistiska lägret. Homo economicus, de fiktiva varelser som befolkar de nationalekonomiska modellerna och som jag vill kalla kort och gott econer, skulle förvisso inte uppföra sig så uppenbart illa.

Daniel Kahneman presenterade sedan en del av vårt arbete om rättvisa. Dessa resultat blev inte populärare. Ekonomerna ansåg att rättvisa eller rimlighet var ett dumt begrepp, som mest används av barn som inte får som de vill och skeptikerna viftade bara bort våra enkätundersökningar.

Den föreläsning som gav mig mest att tänka på och som jag oftast har gått tillbaka till och läst om var Kenneth Arrows. Arrow tänker med ljusets hastighet och hans föreläsningar tenderar att vara mångskiktade fugor, med utvikningar inskjutna i utvikningar, ibland åtföljda av verbala fotnoter, för att förminska forskare från tidigare århundraden, följt av ett plötslig hopp två eller tre nivåer i den disposition han har i huvudet. Medan man arbetar för att smälta en djuplodande passage förklädd till en förströdd sidoreplik, har han hoppat tillbaka till sin huvudargumentation och lyssnaren får bråttom att hinna ikapp. Vid detta tillfälle var det emellertid lätt att sammanfatta hans föreläsning: rationalitet (som betyder optimering ) är varken nödvändig eller tillräcklig för att skapa bra nationalekonomisk teori.

Arrow började med att dumpa idén att rationalitet är nödvändig. ”Låt mig avfärda en synpunkt som kanske inte alltid uttalas men som tycks implicit i många texter. Man tycks hävda att nationalekonomisk teori måste bygga på rationalitet och att det är en principfråga. Annars kan det inte finnas någon teori.”

Arrow konstaterade att det kan finnas många rigorösa, formella teorier grundade på beteenden som ekonomer inte skulle vilja kalla rationella. Som ett exempel nämnde han att standardteorin om konsumenten säger att när priserna ändras kommer konsumenten att lösa det nya optimeringsproblemet och välja en ny ”bästa” uppsättning varor och tjänster som fortfarande uppfyller budgetrestriktionerna. Ändå kan man helt enkelt bygga en teori grundad på vanor. När priserna ändras väljer konsumenten den uppsättning varor som han eller hon har råd till och som ligger närmast vad personen konsumerat innan. Arrow kunde ha gått ännu längre. Till exempel kan vi ha rigorösa teorier om så bisarra hypoteser som att konsumenten ”väljer en uppsättning varor med varumärken som maximerar förekomsten av bokstaven K”. Med andra ord behöver formella modeller inte vara rationella. De behöver inte ens vara förnuftiga. Så vi ska inte försvara antagandet om rationalitet för att det inte skulle finnas några alternativ.

Vad gäller frågan om rationalitet ensam är ”tillräcklig”, det vill säga att den ensam kan leverera viktiga förutsägelser, hävdade Arrow övertygande att rationalitet ensam inte ger särskilt mycket. För att härleda användbara resultat måste teoretiker lägga till extra antaganden, som att förutsätta att alla har samma nyttofunktion, vilket innebär att de har samma smak. Detta antagande är inte bara bevisligen falskt, utan det leder omedelbart till alla möjliga förutsägelser som är oförenliga med fakta. Vi är inte econer och vi är definitivt inte identiska econer.

Arrow noterade också en inkonsekvens som kännetecknar beteendet hos en nationalekonomisk teoretiker som sliter i månader för att härleda den optimala lösningen av ett visst komplicerat ekonomiskt problem, och sedan glatt förutsätter att agenterna i hans modell beter sig som om de är kapabla att lösa samma problem. ”Vi har den märkliga situationen att vetenskaplig analys tillskriver sina undersökningsobjekt vetenskapligt beteende.” I slutet av samtalet förklarade Arrow sin lojalitet: ”Självklart accepterar jag Herbert Simons insikt om vikten av att erkänna att rationaliteten är begränsad.”

Men min roll på denna konferens var inte bara att lyssna på akademiker jag beundrar. Jag fick den skrämmande uppgiften att vara opponent på tre artiklar skrivna av Herbert Simon, Daniel Kahneman och Amos Tversky respektive Hillel Einhorn med Robin Hogarth (konferensarrangören). I den situationen, när jag i stort sett var överens med vad författarna hade sagt, var jag inte så säker på vad jag skulle säga. Opponenter förväntas komma med kritik och argumentera för den. Att bara instämma gick inte. De artiklar som jag ansåg hade verkliga konceptuella problem skulle komma upp i senare sessioner. Jag var också tvungen att hålla i minnet att jag satt vid ”barnbordet”; två Nobelpristagare medverkade (Arrow och Simon), flera andra satt i publiken och ett halvdussin till skulle senare få priset. Hur kunde jag presentera mina argument för en så elitär publik utan att verka förmäten?

Jag bestämde mig för att den bästa strategin var att tillgripa en viss humor. Det kan vara riskabelt, men jag har funnit att om folk skrattar tenderar de att vara mer förlåtande. Jag grundade min diskussion på en obskyr essä av George Stigler, en av de slagfärdigaste ekonomerna i sin generation. Som medlem i Chicago-universitetets lärarkår satt han i det rationalistiska lägrets hejaklack i publiken. Stiglers essä kallades ”Konferenshandboken” och byggde på en urgammal anekdot:

En ny fånge anländer till ett fängelse där alla andra har varit inlåsta under en lång tid. Han märker att någon ibland ropar ut ett nummer och alla andra skrattar. Han frågar sin cellkamrat vad som händer och får veta att de har suttit i fängelse så länge tillsammans att de alla har hört alla roliga historier som någon kan, så för att spara tid har de numrerat historierna. Efter ytterligare några nummer följda av skrattsalvor beslutar han att prova det själv och skriker ut ”Trettionio!” Ingen skrattar. Han frågar sin cellkamrat varför ingen skrattade och får beskedet: ”Ja, vissa människor kan helt enkelt inte berätta en rolig historia.”

Stiglers essä föreslog att man skulle tillämpa anekdotens numreringssystem på konferenser och seminarier, där samma kommentarer upprepas om och om igen. Stigler erbjöd flera inledningsanföranden, utmärkta med bokstäver, följt av trettiotvå specifika kommenterar som han föreslog att man kunde referera till med nummer. Jag citerade hans inledningsanförande F, som jag räknade med att snart få höra en version av: ”Det är bra att låta en icke-specialist titta på vårt problem. Det finns alltid en chans att få en färsk synpunkt, men oftast, som i detta fall, bekräftas på nytt arbetsdelningens fördelar.”

I denna anda erbjöd jag vad jag kallade ”Handboken för psykologi- och nationalekonomikonferenser”. Min tanke var att lista de tröttsamma kommentarer jag hade hört varje gång jag höll ett föredrag, tillsammans med förslag på genmälen. Om jag meddelade dem i förväg kunde det ersätta att några av deltagarna kom dragande med dem senare, tänkte jag. Ni kan gissa vilka några av kommentarerna är: 1. Om insatserna är tillräckligt höga kommer folk att fatta. 2. I verkligheten kommer folk att lära sig och undvika dessa misstag. 3. Sammanlagt kommer felen att upphäva … Och så vidare. En efter en förklarade jag varför kommentaren inte var lika förödande som kritikern kanske hade trott.

Jag avslutade med följande ord:

Jag ska avsluta mina kommentarer med följande två falska påståenden.

• Rationella modeller är värdelösa.

• Allt beteende är rationellt.

Jag har anfört dessa falska påståenden eftersom båda sidor i den debatt som kommer att äga rum vid denna konferens och liknande konferenser i framtiden kommer att ha en tendens att vantolka den andra sidans uppfattningar. Om alla skulle hålla med om att dessa uttalanden är falska behövde ingen slösa tid på att tillbakavisa dem.

Folk verkade gilla diskussionen. Jag fick även tummen upp från Stigler när jag lämnade podiet. Resten av den första konferensdagen var någorlunda lugn.

Morgonen den andra dagen började med offentliggörandet att Franco Modigliani hade tilldelats Nobelpriset i nationalekonomi, delvis för arbete som han hade gjort tillsammans med Merton Miller, en av de planerade huvudtalarna den andra dagen. Modigliani var då vid MIT, men han hade tidigare varit kollega till Herb Simon på Carnegie Mellon, och på Simons uppmaning skickade konferensen ett lyckönskningstelegram till Modigliani. Den morgonen kunde ingen förebrå Miller om han tänkte att denna goda nyhet för hans mentor och samarbetspartner var dåliga nyheter för honom. Modigliani vann priset ensam, och Miller kan ha känt att han hade missat sin chans. Det visade sig att han skulle få Nobelpriset fem år senare, men det kunde han inte veta vid den här tidpunkten. Inte heller visste han den morgonen, detta var ju före internet-eran, att priset hade tilldelats Modigliani främst för hans arbete om sparande och konsumtion – livscykelhypotesen – snarare än för hans arbete med Miller om företagsfinanser.

Under morgonens festligheter kring nyheten höll Miller ett kort tal om Modiglianis forskning. Pressen hade bett honom att samman-fatta det arbete han gjort med Modigliani och med sin vanliga skarpa intelligens sa han att det hade visat sig att om man tar en tiodollarsedel ur en ficka och stoppar den i en annan ficka har din rikedom inte förändrats. Den repliken drog ned ett stort skratt, som Miller kommenterade: ”Skratta inte! Vi bevisade det grundligt!”

Skämtet var tänkt att hänvisa till deras så kallade ”irrelevans teorem”, som visade att det under vissa förutsättningar inte spelar någon roll om ett företag väljer att betala en utdelning eller i stället använda pengarna till att återköpa sina egna aktier eller minska sina skulder. Tanken är att investerare inte bör bry sig om ifall pengar stoppas undan eller hur de betalas ut. Men skämtet kunde faktiskt tillämpas lika bra på livscykelhypotesen, eftersom den enda faktorn för hushållets konsumtion enligt denna teori är dess förmögenhet, inte i vilken form förmögenheten innehas – som kontanter, pensionssparande eller bostadskapital. Båda teorierna har som en arbetshypotes att pengar är utbytbara. Vi har redan sett att detta antagande i fallet med livscykelhypotesen är fel. Det visar sig, alla skämt åsido, att antagandet var lika tvivelaktigt inom företags-finanser, vilket var ämnet för Millers tal på eftermiddagen.

Millers konferensbidrag grundades på en uppsats av Hersh Shefrin, min samarbetspartner om självkontroll, och Meir Statman, en kollega till Shefrin vid Santa Clara-universitetet. I synnerhet erbjöd de en beteendevetenskaplig förklaring till ett pinsamt faktum. Ett av de viktiga antagandena i Miller-Modiglianis irrelevansteorem var frånvaron av skatter. Utdelningar skulle inte längre vara irrelevanta om de beskattades annorlunda än de andra sätt företagen har för att återbetala pengar till sina aktieägare. Och med tanke på skattelagstiftningen i USA på den tiden borde företag inte ge någon utdelning. Det pinsamma faktumet var att de flesta stora företag ändå gav en utdelning.

Skatterna kom in i bilden genom att inkomster, inklusive utdelningar, då beskattades med så höga skattesatser som 50 procent eller mer, medan övriga kapitalvinster bara beskattades med 25 procent. Dessutom betalades sistnämnda skatt bara när kapitalvinsten realiserades, det vill säga när aktien såldes. Effekten av dessa skatteregler var att aktieägare mycket hellre ville ha realisationsvinster än utdelning, åtminstone om aktieägarna var econer. Viktigt är att ett företag lätt kan förvandla en utdelning till en realisationsvinst genom att använda pengarna som skulle gå till att ge en utdelning till att återköpa aktier i företaget. I stället för att ta emot en utdelning skulle aktieägarna se priset på sina aktier stiga och samtidigt undvika beskattning. Så gåtan var: Varför straffade företagen sina skattebetalande aktieägare genom att ge dem utdelning? (För dem som inte betalar några skatter, exempelvis stiftelser och de som sparar på skattefria konton, var valet mellan de båda linjerna likgiltigt.)

Shefrins och Statmans svar förlitade sig på en kombination av självkontroll och mental bokföring. Uppfattningen var att vissa aktieägare – pensionärer, till exempel – gillar tanken på att få inflöden som mentalt kategoriseras som ”inkomst”, så att de slipper förebrå sig för att de använde pengarna till att leva på. I en rationell värld är detta rena snurren. En pensionerad econ kunde köpa aktier i bolag som inte ger någon utdelning, regelbundet sälja en del av sitt aktieinne-hav, leva på dessa intäkter och samtidigt betala mindre i skatt. Men det finns en inbiten föreställning om att det är klokt att spendera inkomster och lämna kapitalet i fred, och den idén var särskilt frekvent hos den generation som gick i pension omkring 1985, som alla hade upplevt den stora depressionen. Man kan med rätta säga att Merton Miller inte var någon beundrare av Shefrins och Statmans artikel. I sitt tal gjorde han inget för att dölja sitt förakt och sa att det beteendevetenskapliga synsättet skulle kunna tillämpas på hans moster Maggie och några till som henne, men det var också allt.

Den skriftliga versionen av Millers artikel var mindre skrikig än hans anförande, men var ändå ganska märklig. Merparten av artikeln ägnades åt en lättförståelig lektion om den gåta som Shefrin och Statman försökte förklara, snarare än en kritik av deras hypotes. Faktum är att jag inte känner till någon tydligare förklaring till varför, i ett land av econer, företagen inte skulle ge någon utdelning med det skattesystem som då gällde. Miller höll med om att företagen inte borde ge någon utdelning, men de flesta gjorde det. Han var också överens om att den modell som bäst beskriver hur företag bestämmer hur mycket de vill ge i utdelning var den som hade föreslagits av finansekonomen John Lintner, en modell som Miller kallat- ”beteendevetenskaplig”. I Lintners modell ökar företagen bara utdelningen när de är övertygade om att resultatet har gått upp tillräckligt mycket för att utdelningen inte ska behöva sänkas i framtiden. (Hade modellen konstruerats senare kunde Lintner ha använt förlustaversion för att förklara varför företagen är så ovilliga att sänka utdelningen.) Lintner hade kommit fram till den här modellen efter att ha använt den omoderna strategin att intervjua ekonomicheferna vid många stora företag.

Om denna modell sa Miller: ”Jag antar att det är en beteendevetenskaplig modell, inte bara på grund av dess form, utan för att ingen ännu har kunnat härleda den som lösningen på ett maximeringsproblem, trots trettio års försök!”

Så låt oss sammanfatta Millers artikel. Teorin säger oss att företagen inte bör ge någon utdelning och ändå gör de det. Och en beteendevetenskaplig modell medges bäst beskriva mönstret som de betalas efter. Detta låter som en uppsats skriven av någon som vill berömma beteendefinansämnet och inte begrava det. Men Miller var varken redo att komma med något beröm eller några eftergifter. Han skrev: ”Syftet med denna artikel har varit att visa att rationalitetsbaserade marknadsjämviktsmodeller inom finansiell ekonomi i allmänhet och beträffande utdelningar i synnerhet är vid liv och har hälsan, eller åtminstone inte är i sämre skick än andra jämförbara modeller i nationalekonomi på samma aggregeringsnivå.” Så, det starkaste uttalande Miller kunde uppbåda var att säga att den rationella standardmodellen av finansmarknaderna – hypotesen om effektiva marknader – inte var helt död.

Inte nog med att Miller medgav att den bästa modellen för hur företag ger utdelning är beteendevetenskaplig, utan han var också glad för att medge detsamma beträffande hur enskilda investerare beter sig. Han sa: ”Bakom varje innehav kan finnas en berättelse om familjeföretag, familjegräl, mottagna arv, skilsmässouppgörelser och en mängd andra överväganden, nästan helt irrelevanta för våra teorier om portföljval. Att vi bortser från alla dessa historier när vi bygger våra modeller beror inte på att berättelserna är ointressanta, utan på att de kan vara alltför intressanta och därmed distraherar oss från de genomgripande marknadskrafter som bör vara vårt huvudsakliga intresse.” Ta en stund för att reflektera över det: Vi bör ignorera anledningar till varför människor gör saker, inte för att de är ointressanta, utan för att de är alltför intressanta. Jag, för min del, hade problem med att hålla reda på vilken sida i debatten Miller egentligen argumenterade för.

Millers tal kom på eftermiddagssessionen den sista dagen, som leddes av Eugene Fama, en annan medlem av Chicagouniversitetets lärarkår och stark försvarare av det rationalistiska synsättet. Den andra talaren under den sessionen var Allan Kleidon, som i likhet med Miller inte hade så mycket egen ny forskning att presentera, utan i stället angrep en artikel av Robert Shiller. Shiller gavs rollen som opponent, tillsammans med de två försvararna av hypotesen om effektiva marknader, Richard Roll och Steve Ross. Denna del av programmet var tydligt arrangerad i förväg för att tjäna hemmalagets intressen.

Shiller kastades in i den ovanliga rollen att diskutera en artikel som hade kritiserat hans eget arbete, utan att ha en chans att presentera den egna forskningen i detalj. Ändå var hans kommentarer, på hans vanliga vis, lugna och välmotiverade. Han noterade att både Miller och Kleidon hade hänvisat till Thomas Kuhns modell av vetenskapliga revolutioner, i vilken paradigmskiften endast inträffar när ett stort antal empiriska avvikelser accepterats som giltiga brott mot den allmänt accepterade kunskapen. Kleidons och Millers artiklar utgjorde en försäkran om att revolutionen ännu, tack och lov, inte stod för dörren. Så här löd början på Shillers replik: ”Kanske något så dramatiskt som en vetenskaplig revolution är förestående. Det betyder dock inte att revolutionen kommer att leda till ’övergivandet av antaganden om rationella förväntningar till förmån för masspsykologi’.” I stället, förklarade han, ”är jag benägen att tro att studiet av beteendemässiga förlängningar av dessa effektiva marknadsmodeller på sätt och vis kan leda till förbättringar av de effektiva marknadsmodellerna. Jag kan lära ut effektiva marknadsmodeller till mina studenter med mycket större förtjusning om jag kunde beskriva dem som extrema specialfall innan man går vidare till mer realistiska modeller.” Det var väl talat och det är fortfarande sant.

Som vanligt efter sådana möten, liksom efter debatter mellan politiska kandidater, var båda sidor övertygade om att de hade vunnit. Debatten mellan forskare i beteendeekonomi och försvarare av hypotesen om effektiva marknader var bara i sin början och den har fortsatt under de senaste trettio åren, men på sätt och vis började alltsammans den där eftermiddagen i Chicago.

Richard H. Thaler är professor i beteendevetenskap och ekonomi vid Booth school of business, University of Chicago, USA. Tillsammans med bland andra Daniel Kahneman och Amos Tversky, räknas han till pionjärerna inom beteende-ekonomin. Kungl. Vetenskapsakademien har beslutat utdela Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne 2017 till Richard H. Thaler.

Den här artikeln är ett bearbetat utdrag ur Richard H. Thalers bok Beslut och beteenden: Att förutsäga det oförutsägbara (Volante 2016). Översättning av Stefan Lindgren. Utdraget publicerades först i Modern Psykologi 3/2016: Pappersutgåva | För skärm (Google play) | För skärm (Itunes) | Prenumerera  

Läs en intervju med Richard H: Thaler: Psykologi med knuff

2 Comments

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s