”Jag är en del av något större”

Karolina Bergströms intervju med Sophie Vuković publicerades först i Modern Psykologi 10/2017. Foto: Christopher Hunt.

Sophie Vuković har gjort en film om att leva i ett mellanförskap. Shapeshifters har premiär 20 oktober.

En gnagande känsla av att inte riktigt känna sig hemma någonstans fick regissören Sophie Vuković att vilja utforska ämnet mer konstnärligt. Nu är hennes dokumentära långfilmsdebut Shapeshifters färdig.

– Många av dem som lever i ett mellanförskap, det vill säga en känsla som kan infinna sig hos personer med ursprung i två eller flera kulturer, har ofta föräldrar som är väldigt starkt förankrade i sin gamla kultur, och för mig har det varit en sorg att inte känna mig som en självklar del av det min mamma och pappa berättat om. Som yngre förstod jag nog inte vad det gjorde med mig och mina vänner som har liknande upplevelser.

När Sophie Vuković var fyra månader gammal flyttade familjen från det forna Jugoslavien till Australien, sedan till Kina och kom så till Sverige när Sophie var tio år. I filmen ställer hon bland annat frågor till sina föräldrar om tillhörighet och identitet. 

– Det kom fram saker som jag inte riktigt förstått tidigare, om mina föräldrars relation till sitt gamla hemland och den besvikelse de kände efter kriget. De känner inte heller att de har en plats att återvända till. Jag har känt skuld över att ställa de här frågorna till dem, att jag borde vara tacksam och inte grubbla så mycket. De har ändå gjort mycket för att vi skulle få ett bättre liv än de har haft.

Vad har du lärt dig?

– Det häftigaste har nog varit hur filmen tagits emot av andra som delar mina upplevelser, trots att jag utgått från väldigt personliga känslor. Det har gjort att jag känner mig som att jag är en del av något större.

Vad har varit svårast?

– Att göra en film som är så personlig. Det var ganska ångestladdat till en början. Jag är en sådan som inte ens lägger upp selfies i sociala medier, och så går jag och väljer att göra en film med mig själv – det är förstås lite motsägelsefullt. Jag var rädd att det skulle ligga för nära mig själv och att jag skulle bli för subjektiv i arbetsprocessen. Men när jag hade tittat på materialet massvis med gånger blev det som vilket material som helst.

Karolina Bergström är frilansjournalist. Artikeln publicerades först i Modern Psykologi 10/2017:
Pappersutgåva | För skärm (Google play) | För skärm (Itunes) | Prenumerera  

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: