”Vi patologiserar för lätt”

40-41Panik.jpg
I Modern Psykologi 9/2017 kan du läsa ett utdrag ur Åsa Nilsonnes bok Processen. Illustration: Emma Hanquist.

Åsa Nilsonne har skrivit en bok om att ta ställning som psykiater. Modern Psykologis Jonas Mattsson har intervjuat henne om Processen och det kapitel som publicerats i Modern Psykologis septembernummer. 

Åsa Nilsonne är professor emeritus i medicinsk psykologi, legitimerad psykoterapeut, författare till en rad romaner och fackböcker – och krönikör i Modern Psykologi. I Modern Psykologi 9/2017 har vi publicerat ett utdrag ur Processen (Natur & Kultur, september 2017).

Vad är Processen?
– Det är en bok om min professionella utveckling som psykiater. Den bygger på ett antal händelser och möten som tvingat mig att tänka, och ta ställning.

Flera av berättelserna handlar om att välja bort psykofarmaka. Hur ser du på medicinering inom psykiatrin?
– Jag anser att psykofarmaka kan vara en utmärkt behandling vid psykiatriska problem, när rätt person får rätt medicin av rätt anledning i rätt dos och under lagom lång tid.

Tycker du inte att det brukar vara så?
– Min erfarenhet är att det fanns och fortfarande finns brister på de här punkterna. Inte överallt, inte alltid, men tillräckligt ofta för att det ska vara värt att diskutera.

Men du är inte emot psykofarmaka?
– Nej, inte generellt. Jag är emot över-, under- eller felmedicinering.

Diskussionen om psykofarmaka har en tendens att bli väldigt polariserad. Varför då?
– Jag tror att det har historiska rötter. Det har funnits en tradition att antingen se på psykiska sjukdomar som rent kroppsliga tillstånd eller som mer psykologiska fenomen vars förankring i kroppen är ointressant.
– Traditionellt sett har psykiatrer stått för den mer kroppsorienterade förståelsen och psykologer, filosofer och präster för det mer psykologiska synsättet. De senaste decennierna har hjärnforskningen gjort det möjligt att integrera perspektiven. Jag utgår ifrån att den här konflikten snart kommer att bli historisk.

Vad säger du om någon går till sin läkare med din bok under armen och vill sluta ta sin medicin?
– För det första är det mycket bättre att göra det än att slänga medicinen i soptunnan, som många gör. Min erfarenhet är att de flesta som medicinerar under lång tid ibland längtar efter att sluta. Tillsammans med sin läkare kan man då väga för och emot och kanske komma fram till att nackdelarna med att sluta är fler än de eventuella fördelarna, eller tvärtom.
– Om man kommer överens om att testa att sluta är det viktigt att nedtrappning sker långsamt och i samråd med psykiatern. Ofta får man pröva sig fram, och eventuellt öka dosen igen om det skulle behövas. Här behövs kompetens hos psykiatern när det gäller exakt hur nedtrappningen ska ske, och vilka svårigheter som kan uppstå så att man får det stöd man kan behöva.

Utdraget vi har publicerat, vad är det?
– Det är ett exempel på hur det kan kännas när man kolliderar med livet och det gör ont. Jag betraktar inte detta som ett sjukdomstillfälle, utan som en normalpsykologisk reaktion på en besvärlig situation. Ofta har vi resurser för att klara den här sortens påfrestningar – alla obehagliga känslor behöver inte nödvändigtvis tas bort. Om man inte blir rädd för rädslan och det man känner så kan de flesta av oss stå ut med att drabbas av emotionell smärta under övergående tid. Oftast har de upplevelserna bärighet på våra liv, våra val och vår utveckling framåt.

Hur har erfarenheten du beskriver i utdraget påverkat dig som psykiater?
– Det var extremt intressant att få känna hur det känns. Det var mer dramatiskt och färgrikt än jag trott. Sedan har det här stärkt min uppfattning att vi ska respektera de känslor vi upplever snarare än att försöka att till varje pris bli av med dem, något som jag lärt mig framför allt genom mitt arbete med den dialektiska beteendeterapin, DBT. Hur kan man laga sig själv – eller andra – på ett sådant sätt att slutresultatet blir bättre än det var innan? Vad kan vi lära oss om oss själva?
– Det viktiga är att det inte är en beskrivning av en sjukdom, trots att jag antagligen hade fått både en diagnos och medicin ifall jag hade kommit in på en akutmottagning. Jag ser det som ett problem att vi har så lätt att patologisera normala reaktioner.

Läs mer
Den här artikeln publicerades i anslutning till ett utdrag ur Processen i Modern Psykologi 9/2017: Pappersutgåva | För skärm (Google play) | För skärm (Itunes) | Prenumerera

Möt Åsa Nilsonne
Torsdag 28 september samtalar Jonas och Åsa vidare på Psykologiscenen på bokmässan.
Tisdag 3 oktober samtalar de på ABF-huset i Stockholm.

 

3 Comments

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s