Leva ihop – bo isär

Artikeln om särboskap publicerades först i Modern Psykologi 5/2017. Foto: Christopher Hunt.

Så hålls kärleken vid liv genom att vara särbo.

 

Hon skulle kunna kalla honom för sin älskare, men pratar han om henne som sin älskarinna så låter det plötsligt helt fel.

– Sissela kallar mig för sin man ibland, trots att vi inte är gifta, men kallar jag henne för min kvinna så låter jag ju som en grottmänniska. Och pojk- och flickvän går ju bara inte när man är i 60-årsåldern. Visst, vi bor isär men säger man särbo låter det som om man har bott ihop men flyttat isär för att det inte funkade.

Orden är psykologen Per Naroskins. Men skämtet är hans särbos – skådespelaren och regissören Sissela Kyle. Hon har flera gånger på scen skämtat om problematiken i vad man ska kalla den man lever med fast man inte bor ihop. Bortsett från detaljen om vad man kallar varandra är de nöjda med arrangemanget – de har varit särbor sedan de blev ett par för elva år sedan.

Också deltagarna i en ny studie från University of Missouri, där man intervjuat heterosexuella par i 60-årsåldern som alla valt att bo isär, var positiva till särboskapet, som enligt forskarna fortfarande är vanligare i Europa än i USA. De flesta var frånskilda och såg stora möjligheter i en ny kärleksrelation, trots att den varken involverade äktenskap eller samboende. I studien angavs önskan om att fortsätta vara oberoende, att behålla sitt eget hem och upprätthålla rådande familjegränser som skäl till att vara särbo. De amerikanska forskarna kallar det LAT, living apart together, och fenomenet har som sagt många namn. ”Kulbo”, sa den dåvarande partiledaren för Socialdemokraterna, Håkan Juholt 2011, och möjligen satte han fingret på något.

– Vi får ju det bästa av varandra. Jag kan längta efter honom och det finns aldrig någon jag hellre vill träffa än Per. Jag vill inte känna, och har hittills inte känt, att det liksom blev tråkigt. Och det är så otroligt mysigt när vi ses, säger Sissela Kyle, som inte tycker att de går miste om vardagslivet.

– Visst kan jag sakna att bo ihop när jag jobbar mycket, men vi bor nära och sover hos varandra ofta. Men jag saknar inte det där vardagslivet där man sliter på varandra. Sedan vi träffades har jag inte en enda gång haft en tanke på att förändra Per – kanske är det delvis för att vi inte bor ihop.

Både Sissela Kyle och Per Naroskin är noga med att påpeka att det är ett privilegium att ha råd att ha två boenden och de känner båda att det är lite lyxigt.

– Det blir lite mer romantik. Trots att vi har varit ihop i elva år så är det fortfarande som en happening när vi ses. Sover man inte ihop varje natt är det också extra mysigt, säger Per Naroskin.

Den vanligaste reaktionen de får på särboskapet är frågan om när de ska flytta ihop. Den näst vanligaste är ”vad skönt det låter att inte göra det”.

– Många andra frånskilda som flyttat ihop med någon ny och fått bonusbarn, tycker att det låter skönt. Att de där åren efter skilsmässan skulle det ha varit skönt att vara själv liksom, säger Per Naroskin.

I sitt arbete som psykolog har han den senaste tiden jobbat mycket med bonusfamiljer och tycker att frågan om att flytta ihop med någon ny efter skilsmässan, i synnerhet om det finns barn hemma, är svår.

– Man är jättekära och vill vara med varandra hela tiden, men det är inte säkert att barnen är så förälskade. Det kan praktiskt bli ganska jobbigt för alla parter att leva i en bonusfamilj och det bör man tänka på. Det var nog också det främsta skälet till att vi inte flyttade ihop. Vi var båda frånskilda och hade tonåringar som bodde hemma när vi träffades.

Båda verkar överens om att de ”redan gjort den grejen”, familjeliv och barn. Det var dags för något annat, en annan fas i livet.

– Det är en sådan enorm skillnad beroende på var man befinner sig i livet. Är man i 30-årsåldern och vill ha barn så ser det givetvis annorlunda ut. Jag har svårt att se poängen med att vara småbarnsförälder, ha barn ihop men ändå bo isär. Det går ju inte att jämföra.

I Sverige skiljer sig omkring 4 000 personer om året efter att de fyllt 60 år. Ekonomiska möjligheter och det faktum att vi lever längre har öppnat upp för fler partner i livet och många väljer att i sina nya relationer leva som särbor.

Tidningsmakaren Amelia Adamo har talat om fenomenet och i flera intervjuer återkommit till det hon kallar ”vård av vuxen man”, att frånskilda kvinnor inte är så sugna på att bo ihop med (och ta hand om) en ny man efter att ha gjort det i ett halvt liv.

Sissela Kyle säger att det i hennes och Pers fall aldrig har handlat om det, men att det generellt sett säkert kan ligga något i det.

– Jag kan ju förstå att den generationens kvinnor som tagit hand om man och barn hela livet inte vill göra det igen. Man vill ha sitt eget boende och sin frihet, en reträtt.

Per Naroskin instämmer. Det egna boendet kan vara psykologiskt viktigt: Man har egna vanor och det är skönt att ha sitt eget, att till exempel kunna vara ensam med sina egna barn, och inte bara umgås som en stor ny familj hela tiden.

Men var går gränsen? När blir särboskapet och det egna boendet en flykt och ursäkt för att inte satsa helhjärtat på den nya relationen? Frågan har både Per och Sissela fått.

– Vi har pratat om det, ifall det handlar om ett slags flykt från vardagen och dess slitningar. Fast det är en sak att man helt enkelt vill vara själv ibland, och en annan om man vill ha någonstans att fly till för att man har grälat. Så får det ju inte vara. Och så är det inte för oss, säger Sissela Kyle.

Att vara överens om varför man bor isär och kunna ha en dialog om det är – liksom för det mesta annat i en relation – avgörande, menar Per Naroskin.

– I mitt arbete med patienter och när jag svarar på relationsfrågor i tidningar, dyker det ibland upp problem kring att leva som särbo. Oftast för att den ena egentligen vill bo ihop. Då måste man kommunicera och kanske kompromissa. I en kärleksrelation är man aldrig helt i fas, man är aldrig lika förälskad, lika kåt eller längtar lika mycket efter den andra. Avgörande för ett långt och jämbördigt förhållande är att de där faserna är någorlunda jämnt fördelade över åren, alltså att det inte bara är den ena som älskar mest hela tiden. Och man måste kunna prata även om det.

 

Av Karin Skagerberg, redaktör på Modern Psykologi – där Per Naroskin även är krönikör.
Artikeln publicerades först i Modern Psykologi nr 5/2017: 
Pappersutgåva | För skärm (Google play) | För skärm (Itunes) | Prenumerera

Ett svar

  1. Tänkte jag skulle ge er ett annat namn på detta sätt att leva. Jag har varit delsbo ett antal år, vilket har fungerat jättebra. Min delsbo bor på samma ställe, men jag har verkligen två boenden. Hälsningar från en 62-årig delsbo

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: