Åsa Wikforss: Vem bryr sig om fakta?

Därför har vi så svårt att basera våra åsikter på verklig kunskap. Filosofen Åsa Wikforss hittar svar i psykologisk forskning.

Håller vi på att bli faktaresistenta? Efter det senaste årets tumult i världen ställs frågan på fullt allvar. Vi tar inte längre till oss fakta, sägs det. Vi tror vad vi vill och alla har sina alternativa bilder av världen. Är detta ett verkligt fenomen eller är det bara en intressant term för ett ganska ointressant fenomen? Handlar det bara om att vi slarvar med källor och glatt delar smaskiga historier? Nej. Forskning visar att fenomenet är verkligt och bör tas på största allvar.

Egentligen borde vi tala om kunskapsresistens i stället för faktaresistens. Det finns mängder av fakta vi aldrig kommer att få kunskap om eftersom de ligger för långt bort i tid och rum (till exempel fakta om stenåldern eller om avlägsna galaxer). Men problemet just nu är inte att det finns fakta vi aldrig kommer att få kunskap om. Problemet är att människor inte tar till sig fakta som det är lätt att få kunskap om. Hur är detta möjligt?
För att svara på den frågan behöver vi börja med lite grundläggande filosofi: Vad innebär det egentligen att jag har kunskap om något? Filosofer anser att tre saker krävs. För det första måste jag ha en övertygelse. För att veta att valar är däggdjur, till exempel, måste jag ha en uppfattning i frågan. För det andra måste min övertygelse vara sann. Människor var länge övertygade om att valar var fiskar men deras övertygelse var falsk och kunde därför inte utgöra kunskap. Men det räcker inte att en övertygelse är sann för att den ska utgöra kunskap. Anta att jag gissar att det finns 37 450 pudlar i Sverige och att det råkar vara så att min övertygelse är sann. Har jag då kunskap? Knappast. Min övertygelse är inget annat än en lyckad gissning. Jag har inga som helst belägg för den, ingen evidens. För att jag ska ha kunskap krävs därför ett tredje villkor: Jag måste ha baserat min övertygelse på goda grunder.

De goda grunderna kan vara av olika slag. De kan komma från erfarenheten. Jag tror på goda grunder att solen skiner i Stockholm i dag eftersom jag ser solens strålar och känner dess värme. Men bara en liten del av min kunskap kommer från erfarenheten. Det mesta kommer från andra som vet mer. För att ta reda på hur många pudlar det finns i Sverige är det till exempel ingen bra idé att jag försöker räkna dem; bättre då att vända sig till en pålitlig källa, kanske ett register hos Svenska kennelklubben. Detta hänger samman med att vi har en arbetsfördelning när det gäller kunskap: Precis som vi arbetar med olika saker och blir experter på det vi gör (som forskare, jurister, bagare etc.), så är arbetet med att samla in kunskap fördelat på oss alla. För att få kunskap utanför vårt eget område måste vi därför förlita oss på andra som vet mer. Den mänskliga kunskapen är väsen­tligen social.

Att ha kunskap innebär därför att ha sanna, välgrundade övertygelser. Och att vara kunskapsresistent innebär att man inte baserar sina övertygelser på goda grunder, på tillgänglig evidens. Ingen är kunskapsresistent hela tiden – den som inte vet något om sin omvärld skulle snabbt gå under. Men vi tenderar att vara kunskapsresistenta i vissa situationer. För att förstå varför detta sker får vi vända oss till psykologin.

Egentligen finns det två frågor att besvara: Varför tar vi till oss så många tokiga saker? Och varför fortsätter vi att tro på det? Den första frågan gäller hur det kan bli fel från början. Svaret handlar om vår omgivning. Just eftersom vi är beroende av andra för merparten av vår kunskap, kan vi ha otur och hamna fel. Vi kan ha växt upp i en dogmatisk miljö, gått i dåliga skolor, läst opålitliga tidningar och råkat ut för ohederliga politiker. Då kommer vi att tro på en massa konstigheter. När filosoferna Eric Mandelbaum och Jake Quilty-Dunn sammanställde olika amerikanska undersökningar i artikeln Believing Without Reason, or: Why Liberals Shouldn’t Watch Fox News visade det sig att 26 procent av alla vuxna i USA tror att det finns häxor, 11 procent anser att det kanske är så att världen styrs av ödlor som tagit mänsklig form, nästan 50 procent inte accepterar evolutionsteorin, 25 procent tror att solen snurrar runt jorden snarare än tvärtom och år 2012 trodde fortfarande 64 procent att Barack Obama inte var född i USA. I Sverige lät föreningen Vetenskap och folkbildning Demoskop undersöka hur svenskarna förhåller sig till liknande frågor. Det visade sig att 16 procent tror på spöken och 37 procent tror på paranormala fenomen. 6 procent av svenskarna tror att månlandningen 1969 var gjord i en filmstudio, 7 procent tror att USA och västvärlden medvetet skapade konflikten i Ukraina och 40 procent tror att mat framtagen med genteknik (GMO) är en fara för hälsan.

Det är lätt att skratta åt tokigheterna men man bör komma ihåg att om man hade haft otur hade man lätt kunnat hamna i samma situation. Dagens nya medieklimat förstärker förstås det hela. Falska ”nyheter” och desinformation sprids som en löpeld och är man dåligt tränad i källkritik och kritiskt tänkande riskerar man att bygga upp en hel världsbild som är i grunden felaktig.

Men varför fortsätter vi då att tro på så många tokigheter? Varför fortsätter vi tro något som saknar goda grunder? Experiment visar till och med att i vissa situationer fortsätter vi att hålla fast vid våra övertygelser även efter att de visats vara falska. Hur är detta möjligt? Det handlar om kognitiva hinder. Ett av de mer kända kallas bekräftelse­bias: tendensen att försöka bekräfta de egna övertygelserna. Psykologer har studerat bekräftelsebias sedan tidigt 1960-tal och mängder av experiment visar att fenomenet är robust. I stället för att utsätta våra övertygelser för kritisk granskning gör vi vad vi kan för att bekräfta dem. Detta kan ske mer eller mindre medvetet. Det kan handla om att vi söker oss till källor som vi tror kommer att bekräfta våra övertygelser. Bekräftelsebias samverkar här med den nya mediesituationen – aldrig har det varit lättare att hitta en källa som bekräftar ens övertygelser. Men det kan också handla om saker vi gör mer omedvetet. Till exempel tenderar vi att omedvetet bedöma evidens som bekräftar de egna åsikterna som tyngre än evidens som pekar mot att vi har fel.

Amerikanska forskare har studerat en typ av bias som är besläktad med bekräftelsebias: tendensen att försöka bekräfta de åsikter som hör till den egna ideologiska/kulturella gruppen. Dan Kahan, professor i juridik och psykologi vid Yale-universitetet, kallar detta för det politiskt motiverade tänkandet. Han och hans kolleger har gjort ett antal experiment som visar att när en faktafråga är politiskt laddad baserar vi ofta våra övertygelser på känslor i stället för på evidens. I ett experiment lät man till exempel människor läsa tabeller över hur effektiv en viss hudkräm är mot eksem. Man hade mätt hur bra deltagarna var på matematik och det visade sig också att de som var duktiga på matematik läste tabellerna bäst. Sedan fick deltagarna en ny uppgift. Denna gång handlade det om att läsa tabeller som gällde politiskt laddade frågor, vapenkontroll och global uppvärmning. Alla hade plötsligt svårt att läsa tabellerna rätt, mycket svårare än tidigare. Och de som var duktiga på matematik påverkades mest – de hade 45 procent större chans att räkna rätt när data passade deras ideologi. Det hjälper alltså inte att man är kunnig: När frågan är politiskt laddad tar känslorna över och man tror det man vill tro, inte det man har skäl att tro.

Resultatet av det politiskt motiverade tänkandet blir vad Kahan kallar faktapolarisering. Vad vi tror om global uppvärmning, vapenkontroll, brottslighet och vaccin (med mera) hänger samman med vår politiska tillhörighet. Forskarna menar att detta är ett nytt fenomen. Politiska åsiktsskiljaktigheter har förstås alltid förekommit men de har gällt politiska värderingar – till exempel frågan om rättvisa är viktigare än individens frihet. Det som sker nu är att människor är polariserade vad gäller vanliga faktaövertygelser. Och det är förstås mycket märkligt.

Kognitiva skevheter gör därför att vi, i vissa lägen, har svårt att basera våra övertygelser på tillgänglig evidens. Ju mer central en övertygelse är för den egna identiteten och grupptillhörigheten desto större är risken att känslorna tar över. Det oroande är att vi verkar vara tämligen omedvetna om detta. Ännu mer oroande är att ju mindre vi vet desto säkrare är vi på vår sak. Detta hänger samman med en annan skevhet, Dunning–Krueger-effekten. Psykologerna David Dunning och Justin Krueger har visat att det råder ett omvänt samband mellan förmåga och självförtroende: Den som har mycket liten kompetens inom ett område förstår inte detta och tenderar att överskatta sin kompetens. Det kan gälla praktiska förmågor (som att spela tennis) eller intellektuella förmågor (till exempel i logik). Egentligen är det inte så konstigt. För att kunna avgöra hur bra jag är på logik måste jag ju ha kunskap i logik. Men det är förstås inte bra att den som saknar kunskap har svårt att inse sina brister.

Det verkligt skrämmande är att den som saknar kunskap i ett ämne också tenderar att ha mycket starka åsikter om relaterade policyfrågor. 2014 undersökte Washington Post amerikaners inställning till huruvida USA borde gripa in militärt i Ukraina efter att Ryssland invaderat. Ju mindre man visste om var Ukraina låg, desto mer övertygad var man om att ett militärt ingripande vore en god idé. De som trodde att Ukraina låg i Sydamerika hörde till dem som starkast förespråkade ett kraftfullt ingripande.

Är kunskapsresistens egentligen något nytt? På sätt och vis är svaret nej: Våra kognitiva skevheter har funnits med sedan människans ursprung. Man kan undra varför evolutionen försett oss med mekanismer som lätt leder fel. Forskare tror att de kan ha ett visst överlevnadsvärde – det kan till exempel vara värdefullt att ha samma övertygelser som människor som hör till den egna gruppen, och det kan vara värdefullt att inte hela tiden tvivla på det man tror. Men när dessa nedärvda mekanismer kombineras med dagens polariserade samhälle och det nya medieklimatet, då kan det bli väldigt, väldigt fel. I den bemärkelsen är kunskapsresistens ett nytt och farligt fenomen.
Åsa Wikforss är professor i teoretisk filosofi vid Stockholms universitet och författare till boken Alternativa fakta: Om kunskapen och dess fiender på förlaget Fri tanke. Den här  artikel publicerades först i Modern Psykologi 8/2017: Prenumerera på tryckt och/eller digital tidning | Köp lösnummer