Njut i det lilla

ABEL_njutning_05-c
Anna Liljemalms reportage publicerades först i Modern Psykologi 6-7/2017. Foto: Erik Abel.

Därför ger vardagens njutningar mest tillbaka. Det säger psykologen, filosofen, kemisten och livsnjutarna själva.

I den franska filmen Amelie från Montmartre från 2001 står huvudpersonen på trottoaren utanför en grönsakshandlare. Hon stoppar ner handen i en stor säck med frön. Hon njuter av den kittliga känslan nästan lika mycket som hon njuter av att knäcka skorpan på en crème brûlée med en kaffesked. Hon älskar att kasta macka på spegelblankt vatten och att leta efter de perfekt platta mackstenarna.
Amelie är inte typen som lägger tusentals kronor på de allra godaste ostronen eller som måste klättra upp på toppen av Mount Everest för att nå den ultimata njutningen. Hon är en subtil livsnjutare.
En som ägnat mycket tid åt njutandets mekanismer är Ulf Ellervik, som är professor i organisk kemi vid Lunds tekniska högskola och författare till flera böcker, bland annat Njutning: berättelser om kärlek, känslor och kemi (Fri tanke 2013). Han konstaterar att allt börjar i hjärnan. När människor äter, dricker och har sex aktiveras hjärnans belöningscentrum och vi känner tillfredsställelse, lycka och njutning. Det leder i sin tur till att vi vill göra samma sak igen och det är precis det som är poängen med belöningssystemet – att få oss att vilja göra sådant som främjar individens och artens överlevnad. Om de tidiga människorna hade suttit och väntat på fallfrukt i stället för att aktivt leta mat hade de sannolikt inte överlevt.
Ulf Ellervik konstaterar att det finns människor som njuter mycket av det mesta. Det finns också människor som har svårt att njuta och aldrig blir helt nöjda. De flesta placerar sig i mitten av skalan, men både Amelie från Montmartre och han själv tillhör den stornjutande kategorin.
– Det är ganska praktiskt – jag behöver inte hoppa fallskärm för att njuta, jag tycker att allt är härligt. Jag älskar mat, till exempel. Jag har aldrig provat en ny maträtt och inte tyckt om den, säger Ulf Ellervik.
Han identifierar dopamin som njutningens molekyl. När vi blir förälskade slår dopamin­nivåerna i taket. Dopamin utsöndras också i samband med att vi utfört en god gärning eller lyssnar på musik.
– Men njutning är oerhört individuellt. Jag är långdistanslöpare och kan verkligen se fram emot att få springa 1,5 mil. Det är det inte alla som gör. Däremot hatar jag sällskapsspel av hela mitt hjärta. Jag tycker att det är tortyr, medan andra kan längta efter att få ta fram tärningarna, säger Ulf Ellervik.

Generellt sett blir njutningen extra stark om vi måste längta eller anstränga oss lite. Om vi gått en hel dag och längtat efter en bit choklad kommer den första tuggan att vara magisk. Men om vi sitter i soffan och får samma chokladbit utan att ha bett om det blir reaktionen troligtvis betydligt svagare.
– Ju svårare det är att nå ditt mål, desto mer kommer du att njuta av det. I Flandern finns det ett kloster som sägs göra världens bästa öl. Det är jätte­svårt att få tag i. Munkarna brygger till sig själva och om blir något över så kanske de öppnar luckan och säljer till de som står där utanför och väntar. Om du fick tag i en flaska i Stockholm skulle du tycka att ölen smakade gott, men du hade gillat den bättre om du kände till historien, säger Ulf Ellervik.

Just det där med förväntningar är intressant. Vi återvänder en kort sväng till Amelie från Montmartre: Kameran zoomar in på Amelie som ligger i en säng. En naken man stönar ovanpå henne. Hon ser uttråkad ut och himlar med ögonen. Hon tycker helt enkelt inte att sex motsvarar hennes förväntningar.
Elisabeth Punzi är doktor i psykologi vid Göteborgs universitet. Hon konstaterar att belöningssystemet i våra hjärnor förvisso guidar oss att fatta rätt beslut, men att bilden måste nyanseras något.
– Belöningssystemet jobbar inte helt i blindo, vi lever i ett sammanhang också. Bara för att sexualitet är en naturlig belöning betyder det inte att sex med vem som helst är belönande. Det är situationsbaserat, säger Elisabeth Punzi.
Hon konstaterar också att synen på njutning skiljer sig åt beroende på teoretiskt perspektiv. Utifrån ett biopsykologiskt perspektiv styrs vårt beteende av hjärnan, nervsystemet och de kemiska processerna. Utifrån ett psykodynamiskt perspektiv är vårt beteende i stället ett resultat av inre konflikter samt viljan att tillfredsställa våra behov och drivkrafter. Utifrån ett humanistiskt perspektiv avgörs beteenden främst av människans sätt att uppfatta och tolka omvärlden.
En teori som verkligen betonar njutningens värde är hedonismen. Hedonism kommer av det grekiska ordet hedone som översätts med njutning eller lustkänsla. Det är ett samlingsnamn på flera filosofiska och psykologiska teorier, som alla menar att njutning är det centrala för människans strävanden. Teorin fick stor spridning i antikens Grekland, där njutning ansågs vara det yttersta målet med livet och tillvaron. Epikuros ses som hedonismens främste förespråkare.
Under medeltiden fick njutningen stå tillbaka. Kristendomen spreds och att agera enligt Guds vilja blev plötsligt det mest centrala. Att njuta ansågs egoistiskt och jämställdes med att synda, vilket de sju dödssynderna illustrerar tydligt. Både högmod, girighet, lust, avund, frosseri, vrede och lättja kan kopplas till njutning.

Elisabeth Punzi konstaterar att njutningen nu åter hamnat i fokus.
– I dag lever vi i en värld som är extremt njutningsinriktad. Man ska njuta och unna sig! Det står i tidningarna och överallt. Bara för kanske 60 år sen var det inte alls så, säger Elisabeth Punzi.
I sin forskning har hon intresserat sig för vad som händer när njutningen leder oss fel. Droger är till exempel designade för att lura och trigga belöningssystemen. Den som använder droger får en enorm belöning utan att egentligen behöva göra något. Det är väldigt beroendeframkallande.
Elisabeth Punzi har också studerat människor som missbrukar allt från sex till träning, spel och mat. Beroendet tar ofta avstamp i njutningen.
– Man kanske är väldigt glad i mat. Efter ett tag blir ätandet lite för viktigt och går inte att stoppa. Man känner inte längre någon njutning, men kan inte hejda sig. Andra gånger är missbruket ett destruktivt beteende, säger Elisabeth Punzi. Hon konstaterar att människor över lag har en fantastisk förmåga att veta vad de ska göra och inte göra. Ändå gör vi det vi inte borde. Vem har inte någon gång i livet slösat för mycket pengar eller druckit för mycket? Det händer alla. Skillnaden är att vissa inte klarar av att sätta stopp.
– Många måste sluta helt för att bli av med sitt missbruk. Alkoholister har svårt att dricka kontrollerat. På samma sätt kan det vara så att man inte ska köpa trisslotter om man haft ett spelmissbruk. Många av dem som kallade sig för sexmissbrukare beskrev att de var tvungna att försöka avhålla sig från både onani, pornografi och relationer. Men hur håller man sig ifrån relationer? Och mat? För en matmissbrukare blir det en daglig kamp, det får man vara ödmjuk inför. Det är inte så enkelt, säger Elisabeth Punzi.

David Brax är postdoktor i praktisk filosofi vid Göteborgs universitet och skrev sin doktorsavhandling om njutning och hedonistiska teorier om värde. Han menar att njutning är det enda som har intrinsikalt värde, alltså värde i sig själv, och att njutning också fungerar som en mekanism för att hjälpa oss att värdera saker.
Stress är något som generellt underminerar förmågan att uppleva vardagliga njutningar, påpekar David Brax. Stressreaktioner har som funktion att se till att vi kommer bort från det stressande elementet, men evolutionen har inte anpassat oss till att hantera de tillstånd av mer eller mindre permanent stress som kan förekomma i ett modernt samhälle.
David Brax konstaterar att det lätt blir fokus på enskilda aktiviteter när njutning kommer på tal. Bergsklättring, till exempel. Han menar att det finns vardagliga saker man kan göra som är mer njutningsdrivna.
– Det bästa är att hitta meningsfulla aktiviteter som utgör en stabil källa till njutning och som inte är beroende av tur eller där njutningen bara inträffar som en sällsynt belöning, säger David Brax.
Det kan vara ett konst- eller naturintresse, välgörenhet, frimärkssamlande eller relationer. Han tycker att det är av yttersta vikt att få in stabila njutningsalstrande processer i sin vardag. På jobbet och i sina morgonvanor, till exempel. Då ökar chanserna för att vi kommer att njuta av en stilig molnformation, doften av skog eller vad som helst som kommer i vår väg.
– Ofta begår vi misstaget att tro att det är viktigt att komma iväg på semesterresan. Vi tänker att njutningen ska inträffa när vi framme, men en jättestor del av njutningen sker i själva planeringsprocessen. Det som genererar mest njutning är ofta små fluktuationer i det allmänna emotionella tillståndet, men vi missar lätt de processerna. Jag tror att vi skulle tjäna mycket samhällsekonomiskt på om vi insåg vad som faktiskt gör oss lyckliga, säger David Brax.

Möt 3 njutare:

ABEL_njutning_04

1. Niklas Wennberg
Ålder: 57 år. Bor i: Mölndal. Yrke: Stadsjordbrukare. Njuter av: Odling.
I städerna produceras väldigt lite mat. En som ville ändra på det är Niklas Wennberg. Han har introducerat både grönsaksodling, getter, grisar, bin, höns och fruktträd i centrala Göteborg.
– Det ligger i vårt dna att tycka om när saker växer, säger han.
Han är njutningsmänniska ända ut i fingerspetsarna. Att se grönsakerna växa och djuren beta är för honom en existentiell form av trygghet. Han känner stor njutning av en lyckad skörd och tycker att det är sorgligt att så många har en dålig relation till sin trädgård.
– Trädgården blir bara ett ställe där vi måste prestera. Vi ska fixa snyggaste gräsmattan och imponera på andra i kvarteret. Varför är det så? Utbrända ordineras ibland att njuta av trädgårdens omsorg och växternas terapi. Vi borde inte behöva bli sjuka innan vi låter växterna vårda oss.
Själv älskar han att umgås med sina getter och pyssla om sina odlingar. Han konstaterar också att odlandet fungerar utmärkt som integrationsprojekt.
– Odling är något som alla har gemensamt, alla behöver mat. Här kan ung möta gammal, muslim möta kristen och högutbildad möta lågutbildad. Purjolöksintegrationen är själsligt balsam!

ABEL_njutning_012. Line Vélmar Broman
Ålder: 51 år. Bor i: Hovås. Yrke: Personlig tränare. Njuter av: Träning.
Line Vélmar Broman har alltid älskat att träna. Redan i grundskolan var hon elitidrottare i två olika sporter.
– Jag tävlade i längdskidor när jag var åtta år. När jag blev äldre blev jag kär i en cyklist. Jag var lite blyg på den tiden och tänkte att han kanske skulle lägga märke till mig om jag höll på med samma idrott, säger hon.
Att vinna har alltid varit en drivkraft, men hon njöt lika mycket av träningen som tävlingen. Att pressa sig till max, att njuta av omgivningarna och att känna smärtan och endorfinerna.
– När jag var 17 år krockade jag med en bil och flög av cykeln. Jag satt i rullstol till och från i åtta år och fick beskedet att jag inte skulle kunna gå igen. Det kändes som ett fängelse, men jag var säker på att jag skulle fixa det. Två år efter domen åkte jag Vasaloppet. Det var en riktig seger.
I dag ägnar hon sig åt både cykling, löpning och skidåkning. Hon arbetar också som personlig tränare.
Hur det gick med cykel-killen?
– Vi var med på ett par tävlingar tillsammans, sedan blev jag elit och inte han. Jag tror inte ens att vi hann hälsa. Det är lite lustigt faktiskt, men jag har kommit över det nu!

ABEL_njutning_02

3. Benny Cedstrand
Ålder: 37 år. Bor i: Göteborg. Yrke: Analytiker. Njuter av: Kaffe.
För tolv år sedan kom Benny Cedstrands syster hem med ett kaffepaket från en Hawaii-resa. Sedan dess har inget varit sig likt.
– Första koppen var helt mind blowing. Jag hade druckit mycket kaffe genom åren, men det här var en smakexplosion. Det smakade sött och blommigt, inte alls bittert. Det var mer som ett fruktigt rödvin än kaffe, säger han.
Så kallat specialkaffe är ett renare kaffe som ofta växer utan bekämpningsmedel och som går att spåra hela vägen till odlaren. Benny Cedstrand började köpa hem gröna bönor och använde ugnen och stekpannan för att rosta själv.
– Kaffebönor är som popcorn. Kärnan ska ha mycket värme och efter ett tag poppar den. Det är då det börjar smaka kaffe. När bönan är mörkbrun är den klar, men en sekund hit eller dit gör faktiskt stor skillnad för smaken.
Allra mest njuter han av den första kaffekoppen som han dricker när han kommit hem från jobbet. Då har han hunnit gå ner i varv och kan njuta fullt ut.
– Allt kaffedrickande har tränat upp mina smaklökar. På gott och ont. Jag ogillar dåligt kaffe mycket mer i dag än vad jag gjorde förr. Jag registrerar fler smaker, även de äckliga. Det är inte alltid så praktiskt.

Anna Liljemalms text och Erik Abels fotografier publicerades först i Modern Psykologi 6–7/2017: Pappersutgåva | För skärm (Google play) | För skärm (Itunes) | Prenumerera

1 Comment

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s