Drömmar, drivkrafter och leda

Boy sitting on jetty and watching stars at night imagining soccer pitch

Illustration: Getty images.

Så kan den existentiella psykologin hjälpa dig att finna mening i ditt liv – och bidra till ett mer etiskt samhälle.

Läs ett utdrag ur Erica Falkenströms bok Vad vill du – egentligen? Om mål och mening i livet som kommit i en ny omarbetad utgåva på Natur & Kultur. 

Finns det plats för drömmar och djupare avsikter? För många år sedan frågade jag olika grupper av människor vad de drömde om som barn. Vad ville de bli när de blev stora? Grupperna var för det mesta ganska stora, ibland med uppåt 100 deltagare. Innan deltagarna berättade om sina drömmar hade de diskuterat med varandra. Det fascinerade mig att frågorna väckte sådan entusiasm. Ljudnivån steg till ett intensivt sorl, en del överröstade varandra och andra skrattade. Några satt tysta och obekväma. Bland alla drömyrken fanns lokförare, piloter, hårfrisörskor, upptäcktsresande, flygvärdinnor, jurister, konstnärer, lärare, läkare, marinbiologer, bönder och naturvårdare.

Jag frågade också vad deltagarna trodde låg bakom de egna drömmarna. Vad var det som lockade, vilka önskningar skulle gå i uppfyllelse? Bland svaren återfanns längtan efter frihet, att få resa och upptäcka, ha kontroll, få bestämma, ha roligt, få experimentera, söka sanningen, ta hand om miljön, tjäna mycket pengar, värna om rättvisan, vara duktig, snygg, vara snäll mot mamma och hjälpa andra. De allra flesta tycktes ha goda minnen av barndomens drömmar och de tankar, känslor och önskningar som de var förknippade med.

Det finns goda skäl att fråga en människa om hennes barndoms drömmar. Det lilla barnet äger nämligen en unik förmåga att tänka egna tankar och känna egna känslor. Det har förmåga till autenticitet, det vill säga äkthet. Små barn säger ofta sanningen och de använder ohämmat hela sin fantasi och skaparförmåga, alla sina sinnen. Barnet lever ofta intensivt i nuet, lever sig in i olika roller och lekar. Barn är spontana och upplever i sina bästa stunder verklig lycka, något som hänger samman med just detta – att ge uttryck för egna tankar och känslor, en egen vilja.

Men redan tidigt hotas barnets autenticitet. Redan i 3–4-årsåldern eller tidigare märker barnet om föräldrarna är opålitliga eller inkonsekventa, att de säger en sak och gör en annan. Det kan handla om att mamma eller pappa säger att man ska vara snäll och tala sanning, samtidigt som de själva inte alltid är så snälla eller alltid talar sanning. De kanske talar med grannen som om de vore bästa vänner och sedan, när grannen inte är med, pratar de illa om honom eller henne. Om föräldrarna till råga på allt är labila eller inte tål kritik, utan blir aggressiva, kan barnet undertrycka sin egen kritik och till sist förlora förmågan att tänka kritiskt, att skilja på sant och falskt, gott och ont, eftersom detta kan uppfattas som både farligt och hopplöst. Jag vill uppmärksamma den unika förmåga vi har som barn och påminna om att vi kan berövas den. Barnet bär vi likafullt med oss genom livet och flera av våra önskningar, behov och drivkrafter kan finnas kvar fast vi inte går omkring och tänker på vilket inflytande och vilken betydelse de har, har haft eller kan få i våra liv.

Minnen från barndomen innehåller ofta både detaljrika bilder, dofter, tankar och känslor. Jag minns till exempel hur jag stod i farmors kök i Hammarstrand under sportlovet. Jag blickade ut över de snötäckta ängarna och föreställde mig hur hästar lekte i hagen. Jag minns också fågelholken med domherrarna, hur farmor vankade ut i sin lila syntetklänning för att fylla på fågelfrö. Jag minns påtagligt dofterna från källaren där oljepannan stod, från vinden, vardagsrummet och från grytorna i köket. Jag kan till och med komma ihåg vilka varor som stod på de plastbandsdekorerade hyllorna i det rymliga och svala skafferiet. Jag ser farmor och farfar, mina fastrar och farbröder och minns vilka vanor de hade. Pappa stoppade pipan med Borkum Riff och puffade ut stora rökmoln som omslöt honom medan han funderade över sina konstnärsproblem. Mamma läste noter, någon löste korsord och faster Anna stickade en randig kofta, en matchande kjol och en blå mössa med röd tofs på till min Barbiedocka. En dag när vi inte åkte skidor byggde min bror och jag och våra kusiner en stor snöhydda och ett par snölyktor som vi satte ljusstumpar i. När jag stod där i farmors kök fantiserade jag om vilka människor jag skulle ha omkring mig när jag blev stor, hurdana de var, vad vi skulle prata om och hur vi hade det tillsammans. Jag drömde inte om omänskliga krav och att alltid vara på väg någon annanstans med andan i halsen. Inte heller drömde jag om att sakna tid för mina nära och kära. Jag drömde inte om beskuren frihet, utan om möjligheter och lycka. Jag drömde om kärlek, vänskap och att få vara stolt över mig själv. Jag drömde om att få äta så mycket godis jag ville och om att bli artist som Liza Minnelli.

När jag var 8 år vandrade mina föräldrar, min storebror och jag i Oviksfjällen. Vi kom till en övernattningsstuga vid en sjö. Där låg en gästbok på en hylla. Liksom de som besökt platsen före mig skrev jag mitt namn, min ålder och mitt yrke i boken: Erica Sundin, 8 år, ryttarinna. Att bli ryttarinna, det var min stora barndoms- och ungdomsdröm och mot alla odds lyckades jag uppfylla den. Inte så att jag tjänade pengar på att rida, men jag hade i alla fall två egna hästar. En åt gången. Den första vann jag grundplåten till på Lotto. Under fem år arbetade jag i affär och med service och bevakning för att kunna försörja mig och hästen. Jag bodde på landet och åkte ofta land och rike runt med bil, häst och släpkärra för att träna och tävla. Men en dag insåg jag att det fanns sidor hos mig som inte fick möjlighet att växa och utvecklas. Jag betalade ett för högt pris. Jag ville studera vidare, och fick finna mig i att sälja min älskade häst. Drömmarna gick inte att förena.

När jag först insåg detta mådde jag så fysiskt illa att jag höll på att kräkas av sorg och vrede. Jag ville ju både ha hästen och studera vidare. Men jag hade inte råd. Med tiden blev jag mer ödmjuk: Jag har inte rätt att fordra allt detta av livet. Nödvändigheten att välja bort har också hjälpt mig att koncentrera mig på det jag helst av allt vill och att ägna mig helhjärtat åt det. Dessutom är jag djupt tacksam för de år jag trots allt fick leva tillsammans med hästar – en tillvaro som skänkte mig så mycket glädje och som jag lärde mig så mycket av. Inte minst lärde jag mig att det som synes vara helt omöjligt inte behöver vara det. Jag tog mig över stora och under stundom mycket svåra hinder.

Livet kan te sig alltför inrutat och tråkigt ibland – som om vi vore dömda att följa en given ordning. Den ena dagen är kanske den andra lik utan att du vill ha det så. Du kommer bara inte loss, eller så möter du kanske ständigt nya intryck som tar hela dig i anspråk. Kanske bär du på ett alltför stort och orimligt ansvar för andra och känner dig bunden av tillvaron av den anledningen. Men vad är det som gnager – egentligen? Det kan finnas många skäl till att människor drömmer om ett annat liv.

Jag tror att de drömmar och önskningar som vi håller levande kan gynna oss eftersom de bidrar till visioner och livsmål. Vissa önskningar kan förvisso hämma vår utveckling. Till exempel om du har fastnat i att vara duktig, snäll och lydig inför dina föräldrar eller andra, levande och döda, auktoriteter. Det finns med andra ord glömda och gömda önskningar och drivkrafter som det kan vara klokt att väcka till liv och utforska, men också drömmar och önskningar som har tillkommit sedan barndomen. Det kanske inte längre är viktigt att vara så himla duktig i största allmänhet, utan snarare att komma vidare i sitt liv genom att använda sitt eget engagemang och sina resurser för ett speciellt ändamål i ett sammanhang som känns meningsfullt.

Många upplever sig ha ont om tid. Somliga tvingas arbeta långa dagar och helger för att kunna betala mat och hyra, andra har krav på sig att också sköta kollegornas uppgifter när organisationer rationaliseras och tjänster försvinner. Det finns också de som lever under ett reellt hot: Om de inte ställer upp och fogar sig finns det en risk att de förlorar sitt arbete vid nästa omorganisation. Risken att bli av med jobbet är ett pris som många inte kan betala även om de innerst inne kanske skulle vilja be chefen eller arbetsgivaren att fara åt skogen. Det kan bli en påfrestande och plågsam situation. Tempot är högt, mål och krav kanske orimliga, och eftersom så många av oss vill vara duktiga och göra ett bra arbete tänjer vi oss kanske till bristningsgränsen. Vi jobbar över men blir inte klara för det, utan lider av dessa ständiga otillräcklighetskänslor. Både hemma och på jobbet.

Många småbarnsföräldrar bär på skuldkänslor eftersom de tycker att de tillbringar alldeles för lite tid tillsammans med sina barn. De försöker trösta sig med att det är så kallad kvalitetstid som räknas. Man lämnar kanske barnen på förskolan klockan sju på morgonen och hämtar dem vid fem. Sedan ska man handla, laga mat, umgås och städa undan, innan det är dags för bad och godnattsaga. Barnen tillbringar kanske mer vaken tid på förskolan än tillsammans med sina föräldrar.

Även våra tonåringar behöver oss, om än på andra sätt. De vill för det mesta ha mer utrymme att göra som de vill, att vi inte ska lägga oss i för mycket. Men vi behöver ändå finnas där, se dem, bry oss om dem, sätta gränser och ingripa i deras värld mellan varven. Oftare än vi tror behöver vi bara finnas för andra, utan att göra något. För den som träffar en ny partner kan nya barn tillkomma i familjelivet och kräva en annan organisering och uppgiftsfördelning för att vardagen ska fungera någorlunda. Fast i den livsfasen infinner sig tack och lov en viss rofylldhet. Ju mer erfaren man blir, desto mer rutin som avlastar. I bästa fall. För andra fortsätter det höga tempot, spänningarna i kroppen och de orimliga kraven.

Bland välutbildade med högavlönade jobb ser situationen delvis annorlunda ut. Men den gruppen drabbas också av stress. I en familj där båda föräldrarna är mitt i karriären planerar många tiden minut för minut i ett flödesschema. Arbetsdagarna blir kanske långa för att man tar på sig ett stort ansvar, vill göra karriär eller ett bra arbete där man är. Sedan gäller det att hinna hem och hämta barn eller laga mat. Det finns sällan utrymme för oförutsedda händelser, att komma på spontana besök, sitta ner och tala med vänner om livet. Om ett barn skulle bli sjukt kan irritationen bli till en öppen konflikt: Vem ska stanna hemma? På vilka grunder? Hur man än gör blir det fel. Det händer då att man drömmer om ett annat liv.

Människor kan också känna leda, en känsla som är förknippad med att man är uttråkad eller kanske känner motvilja inför något som man har sysslat för mycket med under lång tid. Ledan kan också ha att göra med att man är trött – antingen på sig själv, sin kärleksrelation eller på sitt arbete. En dag fick jag ett brev som på ett så direkt sätt ramar in vad det hela handlar om:

Vad gör man när ens karriär är fullständigt ointressant? När det ena ekorrhjulet är det andra likt. När visioner saknas och drivkraften är borta sedan länge. När det enda ett arbete ger är pengar till familj och barn. När man vid fyllda fyrtio har börjat vänta på pensionsdagen då man äntligen kan få göra det som känns betydelsefullt. Sådant som inte låter sig göras i dag därför att det ger liten eller ingen ekonomisk utdelning. Var kan man då finna inspiration eller mening? Tjugo år blir annars en lång väntan.

Somliga ger upp inför ledan. Kanske känner man sig vanmäktig eller så vet man helt enkelt inte vad man vill. Det finns också människor som i någon djupare bemärkelse inte heller har stannat upp och reflekterat över vad de egentligen vill. Drömmar, behov och önskningar har kanske bleknat bort. Det finns en krass verklighet att anpassa sig till säger en del – för att ge sig själva legitimitet att slippa ändra på en situation som de inte trivs med. Det finns de som tycker att de borde vara nöjda, att de inte har någonting att klaga på och kanske är det så. Ändå finns osäkerheten eller missnöjet där: Har jag några önskemål, ett intresse eller en vilja? Vad rör det sig om i så fall? Och: Skulle min vilja, mina drömmar vara värda att ta på allvar?

Kanske påminner frågorna om att man egentligen skulle vilja leva mer i enlighet med sig själv, vilja bli sedd och tagen på allvar. Eller att en möjlighet öppnar sig där man får utlopp för sitt engagemang. Kanske har du ansträngt dig hela livet för att anpassa dig och leva upp till andras förväntningar. Kanske har varken du själv eller någon annan intresserat sig för den du är och för den historia ditt liv består av. Frågan om dig kanske aldrig tidigare har blivit ställd. Sedan finns det förstås människor som har befattat sig på tok för mycket med sig själva och de som i allra högsta grad är medvetna om vad de vill och som medvetet strävar efter att förverkliga sina drömmar och mål. Ytterligare några kanske redan har förverkligat sina avsikter och vet nu inte riktigt vad de ska göra och känner tomhet eller vanmakt för det. Det kan vara ett par som redan i 30- eller 40-årsåldern har arbetat både i Sverige och utomlands och bildat familj och nu känner en växande tomhet. Vad blir nästa steg? Vilken väg ska vi nu gå? Till det yttre finns kanske ingenting mer att önska. Men hur och var kan de bli mer tillfreds med sig själva, sin egen och den gemensamma tillvaron?

Även om våra drömmar och livsmål kan förändras finns de grundläggande behoven, önskningarna och drivkrafterna ofta kvar. Dessa har ingenting att göra med omgivningens krav och förväntningar på vad du ska göra för att duga och de kan vara undangömda någonstans djupt i ditt inre. För att du ska kunna närma dig svaret på frågan om vad du egentligen vill, är det av största betydelse att du upptäcker och i någon mån förstår såväl din egen historia som de olika sociala sammanhang du är en del av. Detta leder in på det existentiella perspektivet.

Så funkar existentiell psykologi
Termen existens kommer av latinets exsisto och betyder ”träda fram”. Existera kan du förvisso göra i det tysta och utan att visa ditt ansikte, men att existera som dig själv i relation till omvärlden innebär att du visar ditt ansikte, förverkligar din frihet och träder fram som en ansvarig person, både i ditt eget liv och i relation till familj, vänner, kollegor, arbetsuppgift, värdegemenskap i föreningsliv och samhälle. Det är inte alltid så lätt. Vi är också ömtåliga, sårbara och sköra. En del förmår mer än andra, men det finns alltid något litet utrymme för oss alla att träda fram. Och för en del finns det oändligt mycket större möjligheter än vad de själva tror.

Existentialismen kan beskrivas som en livstolkning, ett försök att begripa verkligheten, som uppstod i gränslandet mellan filosofi, religion och dikt. Søren Kierkegaard, Martin Heidegger, Jean-Paul Sartre, Albert Camus och Simone de Beauvoir räknas till de mest namnkunniga företrädarna. Existentialistiska rottrådar kan dock spåras långt tillbaka i tiden. Inom den existentiella psykologin hittar vi bland andra Viktor Frankl, Erich Fromm, Rollo May och Paul Tillich. De har till exempel analyserat frågor om tillvarons mening, individens frihet, ångest, ansvar, lidande och död och gick på djupet med frågor om människans drivkrafter, om mål och mening i livet och om vad som kan hindra oss på vägen. Existentialismen uppstod på detta vis direkt ur människans ångest, alienation och konflikter och hör, enligt Rollo May, på så sätt till vår kultur. Existensupplevelsen kan aldrig utgöra objektiv kunskap. Redan Søren Kierkegaard betonade det fria valets betydelse för människan: Vi väljer medvetet eller omedvetet vårt sätt att leva och vår frihet ger ansvar och leder oundvikligen till ångest.

Sartre betraktade existentialismen som en handlingslära vilken betonar att människan måste återfinna sig själv, bestämma över sig själv i en situation av övergivenhet. Även om det kan upplevas så ibland är människor faktiskt inte inlåsta i sig själva utan närvarande i vad Sartre kallade ett mänskligt universum där vi förverkligar oss själva utanför oss själva. Existentialisterna strävade efter att förstå människan som någonting mer än subjekt och objekt; som en levande och verklig varelse, inte som en uppsättning statiska substanser, mekanismer eller mönster, utan som en såväl biologisk, andlig/existentiell, psykologisk och social varelse – någon som gör erfarenheter. De hävdade att om man ska kunna förstå en människa är det nödvändigt att betrakta henne i ett sammanhang, med hennes historiska bakgrund och i relation till andra.

Existentialismen uppmärksammar följande teman i människans liv:

• individens ensamhet
• dödens ofrånkomlighet
• den hotande meningslösheten
• nödvändigheten att välja.

Dessa fyra teman utgör också villkor för människans existens. Människan kan inte ändra på dessa villkor, men hon kan välja hur hon förhåller sig till dem. Vår frihet att välja medför ett personligt ansvar som i sin tur skapar existentiell ångest. Om en människa förnekar sin existens, väljer en livshållning som går ut på att rygga undan från friheten och ansvaret för att därmed slippa den existentiella ångesten (som Kierkegaard kallade frihetens yrsel, den ännu inte förverkligade friheten), riskerar hon att både bli sjuk och att förlora sin etiska kompass. Därför är det enligt det existentialistiska synsättet viktigt att acceptera den existentiella ångesten som ett naturligt och mänskligt villkor. Och i stället för att undfly friheten, göra bruk av den.

I boken Strangers in their own land (2016) visar Arlie Russell Hochschild vilken enorm betydelse människans världsbild har för hur hon uppfattar det som händer runt omkring henne i termer av rätt och fel. Världsbilden påverkar hennes identitet, djupaste värderingar, drivkrafter och val. I den vita, i huvudsak manliga, äldre, kristna amerikanska medelklassen fann Hochschild en världsbild som innebär att man uppfattar arbete och samhälle som att alla människor har en chans till lycka och välgång (the American dream) bara man är en hederlig människa som rättar in sig i ledet, följer reglerna, tålmodigt arbetar och stretar på i en lång(sam) kö, för att slutligen komma upp till krönet där man äntligen ska bli rikligt belönad – vilket man tycker sig ha sett flera exempel på. Bakom i kön finns människor (med olika hudfärg) som har det svårare och som inte kommit lika långt som man själv, men man håller fokus på målet där framme. Om man då plötsligt tycker sig se en grupp människor (med en annan hudfärg än den egna) smita förbi i kön, som inte följer samma regler som alla andra (de vita, äldre, kristna medelklassmän som Hochschild intervjuat) gör, känner sig dessa människor i kön orättvist behandlade och blir förbannade. Blir man då till råga på allt kallad rasist slår man ifrån sig. Det är ju inte hudfärgen man blivit upprörd över, utan det faktum att man inte längre kommer framåt och – som man uppfattar saken – har blivit orättvist behandlad, trots allt man har bidragit med. Tänk om presidenten, som har samma hudfärg som många av dem som smiter förbi i kön, inte är att lita på. Och kan man inte längre känna sig som en stolt amerikan genom sin president, ja, då får man identifiera sig med alla andra som känner sig som man själv gör: en främling i sitt eget land.
Det jag vill säga är att varje människa behöver ta etiskt och moraliskt ansvar för att den bild hon gör sig av verkligheten är relevant och stämmer överens med kända fakta. Särskilt politiker behöver överväga vilka verklighetsbilder de håller sig med och torgför. Har vi råd att avstå från detta bildningsprojekt?

Se din roll i samhället
Varje samhälle består av människor som samspelar med varandra. Vi skapar, upprätthåller och förändrar strukturer, normer och institutioner. Vi bildar grupper och utkämpar strider för och emot olika övertygelser. Vi bedriver politik, stiftar lagar och inför styrsystem. Vi undervisar, städar, vårdar, reparerar, utvecklar tjänster och produkter och ger service utifrån kunders behov för att bara ge några exempel. Varje litet moment av våra handlingar är inbäddat i en kontext som en utomstående kanske inte kan förstå, kanske inte vi själva heller. Människor har olika intressen, värderingar och förutsättningar att utöva inflytande och påverka utvecklingen i samhälle och arbetsliv. Några har betydligt mer makt än andra. Allt detta innebär att människor både skapar samhället och påverkas av det. Du kan bli kringskuren av skäl som du inte kan påverka. Det du egentligen vill och tror på kanske känns som en praktisk omöjlighet. Men om du har kunskap och får syn på mönster och strukturer ökar dina förutsättningar att välja hur du vill förhålla dig och vad du konkret kan, vill och bör göra åt den situation som du befinner dig i. Låt oss därför titta tillbaka lite i historien för att se något av allt det som har bidragit till människans situation och villkor i dag.

I sin bok Flykten från friheten skrev Erich Fromm att samhället och människan ändrade karaktär under den sena medeltiden. Enheten och centraliseringen försvagades. Kapitalet, det individuella ekonomiska initiativet och konkurrensen fick ökad betydelse. En starkare individualism gjorde sig märkbar i alla samhällsklasser och satte spår i all mänsklig verksamhet såväl i smak, mode, konst, filosofi som teologi. Förhållandet till andra och till en själv kom inte längre att utgöra en källa till trygghet, och meningen med livet började betvivlas. Fromm menade att ärelystnaden, detta att bli framgångsrik, viktig och uppskattad, blev ett sätt att tysta tvivlet. När människan blev fri från medeltidssamhällets traditionsband vann hon visserligen en ny känsla av oberoende, men samtidigt kom hon att känna sig ensam och isolerad – fylld av tvivel och ängslan.

Enligt Fromm kom alltså det moderna samhället att påverka människorna i dubbel riktning: Å ena sidan blev vi mer oberoende, hänvisade till oss själva och kritiska. Å andra sidan mer isolerade, ensamma och ängsliga. När människan äntligen blivit kvitt sina gamla, yttre fiender, drabbades hon i stället av inre hämningar som hindrade hennes personlighet från att förverkliga friheten. Utvecklingen drev människan till en ny underkastelse och till irrationell rastlöshet. Anonyma auktoriteter som samhällsnormer, den allmänna meningen eller det ”sunda förnuftet” kom att utöva ett stort inflytande. De yttre kraven blev till inre bojor.

Dessa auktoriteter kom enligt Fromm att få stor makt över oss eftersom människan för att överleva instinktivt vill leva upp till andras förväntningar och därför att vi djupt inom oss är rädda för att vara olika andra. Anpassning till den allmänna uppfattningen eller gruppnormen på arbetsplatsen kan också vara ett effektivt och bekvämt sätt att slippa ta ansvar för sitt eget liv, sina val och handlingar.

I mitten av 1900-talet hävdade psykologer och psykiatrer att tomhet utgjorde människors huvudproblem. Förr innebar tomheten en känsla av tråkighet. Numera kan man uppleva tomhet trots en händelserik tillvaro. Tomheten förknippas inte längre bara med tråkighet, utan med meningslöshet och förtvivlan. Känslan av förtvivlans tomhet brukar komma sig av att människan uppfattar sig som maktlös, som att hon inte kan göra något åt sitt liv eller åt den värld hon lever i. Enligt Rollo May är denna tomhet ett resultat av människans (falska) övertygelse om att hon inte kan agera aktivt i sitt liv, att hon inte kan påverka sin omvärld. Detta gör att känslan av förtvivlan och meningslöshet växer sig allt starkare, och till slut upphör människan att känna och vilja. När männis-kor upphör att känna och vilja har vi hamnat i ett farligt läge. Då kan vad som helst hända. Då har den etiska och moraliska grunden i människans liv gått förlorad.

Viktor Frankl avvisade bestämt att det högt uppdrivna tempot skulle vara orsak till att människor blir sjuka. Där-emot hävdade han att människan själv driver upp tempot i ett försök att självläka. Det rasande tempot fungerar som en bedövning av jaget, av våra otillfredsställda existentiella behov. Precis som Fromm och May menade Frankl att människan befinner sig på flykt undan tomheten i sitt inre. Det vill säga den tomhet som har att göra med känslan av att tillvaron saknar mål och mening och att detta inte går att göra något åt.

Det är med andra ord rimligt att tänka sig att det höga tempot och den destruktiva stress som gör så många människor sjuka i vår tid kan förstås som en reaktion på den existentiella tomheten och känslan av meningslöshet. (Att då exempelvis försöka motivera sjukskrivna människor att komma tillbaka till en miljö som bidragit till deras ohälsa genom att sänka sjukpenningen framstår kanske inte som den klokaste lösningen på problemet.)

Ju mindre människan vet om livets mening och mål, desto mer grips hon av fartens tjusning och rusar fram genom livet, skrev Frankl. Stress hör visserligen till de civilisationssjukdomar som den tekniska utvecklingen har fört med sig, men de som blir sjuka eller dör av stressen är de som missbrukar tekniken. Frankls poäng var alltså att det inte är tekniken i sig som föder stress, utan det sätt på vilket människan förhåller sig till och använder tekniken.

Jag tror att en hel del av den analysen stämmer också i dag, även om det har skett stora förbättringar på många områden. Vi lever i en elektronisk tillvaro och fastnar lätt framför våra skärmar vilket gör något med vår uppmärksamhet och vårt sätt att kommunicera med andra. Den som inte förmår sortera, prioritera och sätta gränser kan lätt förlora sig och riskerar att drunkna i alla påbud, all information och mängden intryck. Vi får helt plötsligt också tillkämpa oss stunder av samvaro, att umgås på det traditionella sociala viset som innebär fysiska möten, ögonkontakt och samtal som djupnar.

Under efterkrigstiden skrev såväl Frankl och Fromm som May att kvinnor och män stod inför liknande existentiella problem. Men det finns en dimension av det existentiella perspektivet som är betydelsefull när vi diskuterar människors drömmar, drivkrafter, stress och hälsa. Vi kan som bekant konstatera att den stereotypa manliga normen sedan länge har dominerat i samhället. Det är mannen som har arbetat längst, som fick rösträtt först, det är män som främst haft och har makten inom till exempel lagstiftning, sjukvård och i arbetslivets toppskikt. Det är också män som har det bäst ställt ekonomiskt.

Kvinnor stannar inte hemma som förr i tiden, utan gör också yrkeskarriär, men har fortfarande sämre lön än män. Kvinnor får sämre vård och medicin, forskning har i högre utsträckning utförts på män eller försöksdjur som är hannar. De personer som faller utanför den manliga normen löper större risk att diskrimineras vid universitet och på arbetsplatser. Det är i stor utsträckning traditionellt manliga normer som styr samhälle och arbetsliv också när det är andra som träder in i de av tradition manliga rollerna. Självklart har dessa förhållanden under generationer påverkat människors identitetsutveckling, drivkrafter och drömmar, vilket i sin tur påverkar vår självkänsla och psykiska hälsa.

Även om det är mer än ett halvt sekel sedan Simone de Beauvoir gav ut ett av sina mest betydelsefulla arbeten, Det andra könet, kan det i sammanhanget vara intressant att nämna några av hennes tankar. Hon räknas, tillsammans med Jean-Paul Sartre, som en av de viktigaste franska existentialistiska tänkarna. Hon var verksam både som författare och filosof och levde ihop med Sartre. de Beauvoir gav bland annat en bild av vad hon ansåg ligga till grund för konflikten mellan kvinnan och mannen, men kanske framför-allt av hur det har kommit sig att kvinnan blivit beroende av och låtit sig styras av mannen. Ett av skälen, menade hon, är att kvinnor långt tillbaka i historien inte kunde vara med och jaga och kriga på grund av menstruation, graviditet och förlossning. Kvinnan dömdes därför till långa perioder av påtvungen hjälplöshet. För att kunna försvara sig mot fiender och försörja sig och barnen blev hon beroende av krigarnas beskydd och jägarnas byten. I modern tid har kvinnan fått rösträtt och har inte längre skyldighet att lyda sin man, åtminstone inte i länder som Sverige. Genom yrkesarbete är hon inte heller lika ekonomiskt beroende av mannen som tidigare. Men en människa med låg lön tvingas att ta emot hjälp, tvingas till beroende. Detta, skrev de Beauvoir, är just vad arbetsgivare cyniskt räknar med. Enligt henne har samhällsstrukturen (fram till och med 1949) inte genomgått några djupare förändringar i takt med att kvinnans villkor har utvecklats. Och trots att mycket har hänt sedan 1949 kan vi, som jag redan gett exempel på, fortfarande se att det är den traditionella manliga normen som dominerar.

Simone de Beauvoir hävdade att kvinnor och män både är offer för sig själva och för varandra och att kampen inte tar slut förrän människor ”erkänner varandra som likar”. Detta, fortsatte hon, betydde inte att kvinnan skulle vara och agera som en man för att bli respekterad och likställd. Kvinnan skulle i stället bli likställd mannen just i sin egenskap av att hon var kvinna. Den grundprincip som de Beauvoir belyste är ingen mindre än den som säger att alla människor har lika värde som personer. Den kallas människovärdesprincipen och är grundlagsskyddad i Sverige och står i centrum för FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna. Men verkligheten ser många gånger annorlunda ut, inte minst av skäl som har att göra med att de som har makt och inflytande inte gärna vill avstå från sina privilegier frivilligt.

Det faktum att vårt aktörssamhälle saknar en levande gemensam etisk grund där människor i praktiken bär upp den personalistiska människo­synen hör till de dominerande yttre betingelserna i vår tid. Vi har i existentiell mening inte lyckats göra oss fria och ansvariga. Detta betyder att vi inte bara är beroende av de yttre omständigheterna, utan att vi i flera avseenden faktiskt domineras av dem. Detta återspeglas inte minst i de rådande idealen för ledning och styrning inom statliga och offentliga organisationer. Jag tänker på sådana manage­mentideal där toppstyrningen undanröjer människors reella möjligheter för autonomi, saklighet, delaktighet, dialog och personligt ansvar – till och med att bära upp den etiska grunden som finns i våra grundlagar. Sådan toppstyrning föder också rädsla och osäkerhet i organisationer. Det enda som blir rationellt att eftersträva i sådana system blir att lista ut vad man ska göra för att ligga bra till hos sina överordnade.

Betyder allt detta att vi lever i en schizoid värld? Rollo May gav termen schizoid betydelsen att vara utan kontakt, att undvika nära relationer och att sakna förmåga att känna. Han använde termen som beskrivning av en allmän egenskap hos en kultur och dess invånare. Patricia Tudor-Sandahl skrev i sin tur att schizoida människor lider brist på äkta känslor, att de saknar en fast tro på att det finns ett själv att falla tillbaka på och att livet har en mening. I det schizoida samhället försöker människor skydda sig från rädsla. Människor avskärmar en del av sin personlighet och kommer inte åt sina inneboende resurser.

Bland all omtanke och värme som finns i vårt samhälle, finns det också kyla, överlägsenhet, maktfullkomlighet, avståndstagande, klassklyftor, ojämlikhet, etnisk diskriminering och brist på engagemang. Detta bidrar till känslor av meningslöshet, oro, vanmakt och likgiltighet som till slut riskerar att bryta ut i våldsam aggression. I grunden anser flera psykologer att flera av dessa symtom är uttryck för en förträngd längtan efter kärlek och omsorg. Kan man inte få uppmärksamhet genom att göra något bra, kan man alltid göra något dåligt. Blir man inte sedd och respekterad för den man är eller för att man gör något gott, kan man alltid tillfoga smärta. Det uppmärksammas alltid. Genom att göra en annan människa illa lyckas man åtminstone bryta isoleringen och påverka någon. Den kärlekslöshet som Rollo May talade om hör också till samhällets och mänsklighetens bristsjukdomar. Och kärlekslösheten ligger nära den form av individualism som ingenting har till övers för andra.

Allt det goda i samhället som vi har byggt upp under lång tid är skört. Det behövs bara några rejäla felsteg så kan vi vara där. Om vi slutar att betala skatt har vi inget skattesystem. Om vi inte tar miljöhoten på allvar och väljer att handla annorlunda kokar vi upp planeten jorden. Frågan är kanske inte om vi kommer att överleva, men väl hur vi vill överleva.
Den här texten är ett bearbetat utdrag ur Erica Falkenströms bok Vad vill du – egentligen? Om mål och mening i livet (Natur & Kultur 2017). Utdraget har tidigare publicerats i Modern Psykologi 6–7/2017: Pappersutgåva | För skärm (Google play) | För skärm (Itunes) | Prenumerera

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: