Män måste börja visa sig sårbara

Jonas-Mosskin1_
Jonas Mosskin är legitimerad psykolog. Foto: Johanna Hanno.

Det är dags för män att släppa fram skammen inför varandra, tycker psykologen Jonas Mosskin i sin krönika.

KRÖNIKA. Det händer att jag i rollen som psykolog inser att jag duckar för frågor som kan väcka skam hos den jag ska hjälpa. Men att inte beröra skammen är samtidigt en signal från mig till klienten att denne verkligen bör skämmas. Det händer också att jag väjer för teman som väcker min egen sårbarhet och skam. Till exempel att tala ingående om sex är en mental tröskel för mig trots att jag vet hur viktigt sexlivet är i relationer.
På senare år har jag börjat urskilja ett mönster kring skam. Jag träffar en manlig vän som slutat på ett jobb. Han berättar att det var ett ömsesidigt beslut. Av andra får jag sedan höra att han blivit väldigt emotionell på arbetet och gjort sig själv omöjlig. Men det berättar inte min vän.

En annan manlig vän har tvingats sluta på sitt arbete efter en tuff period i en roll som blev övermäktig. När min vän beskriver skeendet låter det som ett ordnat avslut. Men av flera andra får jag höra att han i själva verket fick sparken för att han inte nådde målen.
En tredje manlig vän, som skiljt sig, ska resa iväg med sina barn. Men barnen ”blir sjuka” och stannar hemma. Jag får höra på omvägar att barnen är skeptiska till att vara borta med bara pappa. Men det säger inte min vän något om. Ytterligare en manlig vän har det tufft i sin relation. Vi pratar lite allmänt om det på ytan. Sedan får jag höra att de går i parsamtal och att partnern är uppgiven. Det berättar inte min vän.

Så håller det på.

Jag har blivit allt mer observant på detta fenomen. Under flera år har jag förebrått mig själv för att mina manliga vänner inte vågar visa sig sårbara för mig. Jag har sett det som en brist hos mig själv. En pinsam brist eftersom mitt yrke som psykolog handlar om att kunna möta människor i svåra situationer.

Jag har försökt bli bättre på att tala om mina egna brister, men det tar emot. Jag tar ofta omvägar i samtalet i stället för att tala om mig själv. Min hypotes är att vi män i livet har lärt oss att undvika skam därför att det är så förknippat med svaghet – och det avskyr vi män. Men eftersom livet oundvikligen innehåller skamliga situationer står vi män sämre rustade för att klara av skammen. Låg tolerans för skam hänger också ofta ihop med missbruk och beroendeproblem, manliga paradgrenar. Att inte tala om det som är svårt gör att vi mår sämre på lång sikt. Så här kan det inte fortsätta. Vem tar första steget av oss män?
Jonas Mosskin är psykolog, organisationskonsult och frilansskribent. Hans krönika publicerades först i Modern Psykologi 4/2017: Pappersutgåva | För skärm (Google play) | För skärm (Itunes) | Prenumerera

3 Comments

  1. Gillar det Du skriver, Jonas. Ämnet är riktigt svårt för oss män att beröra och därför är Ditt inlägg extra viktigt. Hälsn. Göran S

    Gilla

  2. En sak som bidrar till detta fenomen som även jag är bekant med kan vara att vi har andra behov som står på kö att tillfredställas i våra manliga dyader. T.ex. Längtar vi efter att dela idéer, livsstrategier och andra primärt intellektuella koncept, vilket kanske medierar att känslofokus hamnar i bakvattnet. Vad tror du själv?

    Gilla

  3. Är det specifikt manligt att undvika skam? Rädsla för svaghet är väl ett mänskligt förhållningssätt? Vad nu svaghet är för något. Ibland kanske det handlar om bristande tillit, rädsla för skvaller, att det man är, är sitt ”misslyckande”, ja, det finns många anledningar till att inte berätta.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s