Från avant-garde till mindfulness: Marina Abramovic är en konstnär för vår tid
Läs om Marina Abramovic utställning The Cleaner på Moderna Museet (pågår till 21 maj) och självbiografi Gå genom väggar (Brombergs 2017).
RECENSION. Allt Marina Abramovic gör handlar enligt henne själv om att övervinna sina rädslor och att vara närvarande i nuet. En konstnär för vår tid kan man säga. Så folklig är hon så att Tomas Ledin fick feeling och trubadursjöng sin gamla hit En del av mitt hjärta för henne när hon gästade Skavlan tidigare i år.
Hon blev världskändis genom en video som spreds på Youtube för några år sedan. Videon visade hennes konstverk The artist is present, där hon under 736 timmar lät 1 675 besökare, en efter en, sätta sig på en stol och se henne i ögonen. Den ögonkontakt som blev viral var mer specifikt den mellan henne och hennes expartner i både kärlek och konst, Ulay. The artist is present var en del av en retrospektiv på MoMa i New York 2010 och i sin både uppfordrande och underhållande självbiografi Gå genom väggar berättar hon om hur hjärnforskare mätte hur hjärnvågorna synkroniserades när hon och besökarna såg varandra i ögonen under en längre stund.
På den retrospektiv som nu visas på Moderna museet i Stockholm har lukten en särskild plats. Med 1990-talets krig som fond iscensatte hon för drygt 20 år sedan för första gången sitt verk Balkan baroque. En stor hög med koben härsknar i utställningsrummet, medan Marina Abramovic på en videoskärm berättar om en lokal sedvänja för att utrota råttor. Stanken kombinerat med berättelsen om grymhetens psykologi gör det till ett av de starkaste anti-krigskonstverken jag upplevt. Det är lika aktuellt i dag som då.
Som pionjär inom performancekonsten har Marina Abramovic tänjt gränserna för både vad publiken och konstnären tål – fysiskt och mentalt. Men om hon på 1970-talet ristade in blodiga pentagram på magen och piskade sönder sin kropp så har hon med åren blivit allt mer minimalistisk. När hon har talat om sin barndom har hon ofta fokuserat på den enorma disciplin som hon tuktades till, något som hon säger sig vara tacksam för, eftersom det gett henne både målmedvetenhet och ett rikt material att ösa ur som konstnär.
Att göra ingenting är det svåraste som finns, sa Marina Abramovic på presskonferensen inför utställningen på Moderna museet, apropå hur svårt vi nutidsmänniskor har att stå ut ens några sekunder utan att fippla med mobilen om inget annat händer. I linje med flera av psykologins och hjärnforskningens senaste intressespår har hon också hängt med Dalai Lama. Mycket av det hon säger ligger nära mindfulnessböckernas mantran, med den skillnaden att inte så många mindfulnessinstruktörer skulle ställa fram stegar med glödheta, iskalla eller förskärarvassa fotsteg som exempel på hur vår mentala inställning styr våra förmågor.
Marina Abramovic är ett exempel på hur konsten i bästa mening kan fungera som avantgarde, en förtrupp som utforskar det som så småningom blir mainstream, så till den grad att det som en gång sågs som marginellt plötsligt kan bli föremål för Tomas Ledins lovsång i landets bredaste fredagsunderhållning.
Jonas Mattssons recension publicerades först i Modern Psykologi 4/2017: Pappersutgåva | För skärm (Google play) | För skärm (Itunes) | Prenumerera
RECENSION. Allt Marina Abramovic gör handlar enligt henne själv om att övervinna sina rädslor och att vara närvarande i nuet. En konstnär för vår tid kan man säga. Så folklig är hon så att Tomas Ledin fick feeling och trubadursjöng sin gamla hit En del av mitt hjärta för henne när hon gästade Skavlan tidigare i år.
Hon blev världskändis genom en video som spreds på Youtube för några år sedan. Videon visade hennes konstverk The artist is present, där hon under 736 timmar lät 1 675 besökare, en efter en, sätta sig på en stol och se henne i ögonen. Den ögonkontakt som blev viral var mer specifikt den mellan henne och hennes expartner i både kärlek och konst, Ulay. The artist is present var en del av en retrospektiv på MoMa i New York 2010 och i sin både uppfordrande och underhållande självbiografi Gå genom väggar berättar hon om hur hjärnforskare mätte hur hjärnvågorna synkroniserades när hon och besökarna såg varandra i ögonen under en längre stund.
På den retrospektiv som nu visas på Moderna museet i Stockholm har lukten en särskild plats. Med 1990-talets krig som fond iscensatte hon för drygt 20 år sedan för första gången sitt verk Balkan baroque. En stor hög med koben härsknar i utställningsrummet, medan Marina Abramovic på en videoskärm berättar om en lokal sedvänja för att utrota råttor. Stanken kombinerat med berättelsen om grymhetens psykologi gör det till ett av de starkaste anti-krigskonstverken jag upplevt. Det är lika aktuellt i dag som då.
Som pionjär inom performancekonsten har Marina Abramovic tänjt gränserna för både vad publiken och konstnären tål – fysiskt och mentalt. Men om hon på 1970-talet ristade in blodiga pentagram på magen och piskade sönder sin kropp så har hon med åren blivit allt mer minimalistisk. När hon har talat om sin barndom har hon ofta fokuserat på den enorma disciplin som hon tuktades till, något som hon säger sig vara tacksam för, eftersom det gett henne både målmedvetenhet och ett rikt material att ösa ur som konstnär.
Att göra ingenting är det svåraste som finns, sa Marina Abramovic på presskonferensen inför utställningen på Moderna museet, apropå hur svårt vi nutidsmänniskor har att stå ut ens några sekunder utan att fippla med mobilen om inget annat händer. I linje med flera av psykologins och hjärnforskningens senaste intressespår har hon också hängt med Dalai Lama. Mycket av det hon säger ligger nära mindfulnessböckernas mantran, med den skillnaden att inte så många mindfulnessinstruktörer skulle ställa fram stegar med glödheta, iskalla eller förskärarvassa fotsteg som exempel på hur vår mentala inställning styr våra förmågor.
Marina Abramovic är ett exempel på hur konsten i bästa mening kan fungera som avantgarde, en förtrupp som utforskar det som så småningom blir mainstream, så till den grad att det som en gång sågs som marginellt plötsligt kan bli föremål för Tomas Ledins lovsång i landets bredaste fredagsunderhållning.
Jonas Mattssons recension publicerades först i Modern Psykologi 4/2017: Pappersutgåva | För skärm (Google play) | För skärm (Itunes) | Prenumerera
