Så formade handen hjärnans utveckling

Ny forskning visar att det kan vara bättre för minnet att skriva för hand och att hantverk eller att hålla någons hand verkligen motverkar stress. På många håll pågår försök med att ta fram tänkande och kännande handproteser.
I en tid då allt fler banbrytande upptäckter görs om den mänskliga hjärnans funktion är det kanske dags för en ”handens renässans”. Spelade händerna en betydligt viktigare roll i människans mentala utveckling än vi anat?
Göran Lundborg, professor emeritus och en av landets främsta experter på handkirurgi, tänker sig att en ständig växelverkan mellan handen och hjärnan är grunden för vår civilisation.
– Den mänskliga handen har blivit perfekt under en fyra miljoner år lång utvecklingsperiod. Den bär på kunskap, erfarenhet och en improvisationsförmåga som är enastående, säger han.
Göran Lundborg menar att hjärnan och handen är ömsesidigt beroende av varandra – och detta har i sin tur format människan till en kulturvarelse, enligt honom.
– Den viktigaste händelsen i evolutionen var när våra förfäder började gå på två ben. Samtidigt frigjordes armarna för andra uppgifter. Och det fick en enorm betydelse för förmågan att överleva och att kommunicera, påpekar Göran Lundborg.
Han var under många år verksam vid Lunds universitet och Skånes universitetssjukhus i Malmö. Han är författare till flera läroböcker och ett stort antal vetenskapliga artiklar. Boken Handen och hjärnan: Från Lucys tumme till den tankestyrda robothanden (Atlantis bokförlag) kom ut 2011 och är en fascinerande resa genom handens långa historia.
– Flera av våra tidiga förfäder hade för miljoner år sedan välutvecklade händer – deras hjärnor däremot var mycket små. Allt fler forskare tror nu att handen drev på hjärnans tillväxt och gjorde den mer komplicerad och användbar, förklarar Göran Lundborg.
För över fyra miljoner år sedan vandrade Ardipithecus ramidus runt på den etiopiska savannen. En hand rekonstruerad från individer av denna människoart skiljer sig inte särskilt mycket åt från handen hos den moderna människan. Tummen hos en av våra ”anfäder” var visserligen betydligt kortare, men den kunde redan föras över handflatan och vidröra vart och ett av de övriga fingrarna.
Den amerikanske neurologen och författaren Frank Wilson påminner om att just den rörelsen är grunden för allt mänskligt precisionsarbete och en förutsättning för all högre teknologi. Redan i boken The hand (Pantheon 1998) beskriver han hur handen utvecklade hjärnan, språket och hela den mänskliga kulturen. Handen är ett biomekaniskt under och har en unik struktur, konstaterar Frank Wilson.
Men handen är inte bara ett fysiskt organ, utan har också en symbolladdad betydelse. Det är tryggt att vara i goda händer, vi lägger sista handen vid ett riktigt bra arbete och att klara sig på egen hand stärker självförtroendet. Något som är handplockat borgar för god kvalitet och att säga att någon får fria händer lämnar utrymme för eget kreativt skapade.
Det senare är också en av utgångspunkterna för den brittiske läkaren och filosofen Raymond Tallis långvariga intresse för handen. Han tänker att handen förenar tre distinkt skilda förmågor. Den är ett organ som arbetar och skapar, samlar kunskap och kommunicerar; handen ”gör”, den ”vet”, och den ”talar”.
I en bok, även den med titeln The hand (Edinburgh university press 2003), konstaterar Raymond Tallis att handen är ett verktyg med enorm kraft, och på samma gång ett redskap med hisnande precision.Handen kan ”slå någon hårt på käften”, men också trä en tråd genom ett nålsöga och spela flöjt.
Men handen känner inte bara av den yttre världen och utför en rad nödvändiga sysslor i vardagen. Händerna uttrycker ofta våra innersta tankar och önskningar – mycket av personligheten och identiteten ligger ju i deras gester och rörelser.
Handen har också stor betydelse för vårt välbefinnande, enligt psykologen James Coan, som leder arbetet vid Affective neuroscience laboratory i Virginia, USA.
– I olika försök har vi visat att mänsklig gemenskap gör att hjärnan ställer in sig på ”default”, eller vila, som när vi umgås med personer som är oss nära och till exempel håller dem i handen. Så handen betyder mer för vårt känsloliv och vår hjärna än vad vi tror, säger James Coan.
Han berättar att resultaten från den första studien om att ”hålla handen” upprepats vid flera försök. I början av 2017 räknar James Coan med att en artikel om de senaste forskningsrönen presenteras i tidskriften Social cognitive affective neuroscience journal.
– Kolleger vid University of Colorado har också upprepat våra försök, och funnit att ”hålla handen” minskar aktiviteten i de delar i hjärnan som reglerar smärtsignaler, berättar James Coan.
Den svenske stressforskaren Töres Theorell, professor emeritus i psykosocial medicin, har intresserat sig för musikens och hantverkets betydelse för människans hälsa – och bland annat skrivit boken Noter om musik och hälsa (Karolinska institutet university press 2009).
– Jag har vistats mycket på landet där det gällde att gräva i jorden, såga, hugga ved, snickra … det vill säga en allsidig användning av händerna. Jag lagade också ofta nät med alla de små trådar som trasslade ihop sig och ”försvann”.
– När vi ägnar oss åt sysslor som är automatiserade – ofta utförda med händernas hjälp – minskar aktiviteten i vissa delar av hjärnan. Samtidigt frigörs kraft i andra delar till fritt tänkande och fantasi.
I dag kräver dock de flesta yrken allt mindre av våra händer och de rena hantverken minskar i betydelse. Utöver yoga och meditation har målarböcker för vuxna blivit en väg för den moderna människan för att minska aktiviteten i en överhettad hjärna.
– Mycket talar för att också hantverk och musik leder till minskad stress. Samtidigt stimuleras den kreativa förmågan, enligt Töres Theorell.
Han påpekar att den som redan är säker vad gäller handen och fötterna inte behöver ägna så mycket tid åt att utveckla sina motoriska förmågor, och det frigör i sin tur energi till intellektuell utveckling.
– Därför är det viktigt att barn tidigt tränar både finmotoriken och grovmotoriken, och använder sina händer till skapande aktiviteter.
Handen har kopplingar till fysiologi, neurologi och psykologi – men också till vår språkutveckling. Med händerna kan vi peka ut riktningar samt föremål och fenomen i omgivningen. Storleken på den nyfångade fisken visas med hjälp av avståndet mellan händerna. Men handen kan också uttrycka vänlighet, ilska och vanmakt – och förtydligar därmed det verbala språket.
Människan har haft talets gåva sedan urminnes tider. Men länge kunde människan bara skriva för hand. Under senare år har skrivmaskiner och i dag datorer och paddor i stället blivit våra främsta redskap för det skrivna ordet.
Amerikanska studier visar att studenter som antecknar för hand under en föreläsning minns mer än de som skrivit på dator eller en padda. Och i somras publicerade den vetenskapliga tidskriften Trends in neuroscience och education en artikel, där Anne Mangen och Lillian Balsvik beskrev hur vårt tänkande, kognitionen, kan påverkas när allt mer skrivande och läsande blir digitalt. De lät nära fyrtio personer mellan 19 och 54 år komma ihåg en lista med ord efter att ha tecknat ned dem på tre olika sätt: för hand, på ett vanligt datortangentbord eller på en surfplatta.
– Det visade sig att personer mindes listan med ord bättre när de skrivit för hand. Studien är liten och det behövs mer forskning på området, säger Anne Mangen, som är professor på Reading centre vid universitetet i Stavanger i Norge.
Hon menar att när vi skriver för hand uppstår ett nära samspel mellan motorik (rörelseförmåga), kognition (intellektuella funktioner), perception (varseblivning) och emotioner (känsla). Flera olika delar i hjärnan aktiveras.
– En intressant sak att studera är hur minnet påverkas om någon skriver med en digital penna på en skärm eller med en blyertspenna på papper, säger Anne Mangen.
Vad händer då när vi förlorar en eller bägge händerna? På senare år har utvecklingen av handproteser gått in i en ny fas. Dansken Dennis Aabo Sørensen förlorade sin vänsterhand i en olycka med en fyrverkeripjäs. För två år sedan var han den första i världen som kunde pröva en handprotes med känsel. Forskarna lyckades fästa elektroder från protesen i nervändar i hans överarm. Processen är känslig eftersom det gäller att hitta rätt trådar när protesen griper tag i något.
Med bindel för ögonen kunde Dennis Aabo Sørensen ändå uppleva skillnaden mellan bland annat en träbit, en basketboll och en glasflaska. Han kunde också reglera hur mycket muskelkraft som krävdes för att gripa tag i flaskan.
Ett projekt vid Lunds universitet, där Göran Lundborg medverkar, bygger på en annan metod. Handprotesen känner av rörelser och vibrationer och dessa signaler överförs sedan till huden som finns kvar på det som återstår av armen.
– Det gäller att hitta rätt punkter som uppfattar trycket i protesen som en verklig känsel. Andra forskare provar andra metoder, men det är en bit kvar innan tänkande handproteser blir vanliga, säger Göran Lundborg.
Hur är det då med dem som har sina händer kvar – men ändå inte kan röra dem? Efter en dykolycka blev den unge amerikanen Ian Burkhart totalförlamad. Men forskare lyckades utveckla ett sätt att ge honom tillbaka en viss rörelseförmåga i höger hand, handleden och några fingrar.
Ett antal elektroder placerades i Ians huvud intill hjärnans motoriska centrum, och forskarteamet fick därmed en öppning till ett område som är aktivt vid handrörelser. Signaler från elektroderna ”talade” sedan om vad musklerna skulle göra.
Men det krävdes oerhört mycket träning innan Ian Burkhart kunde hälla upp innehållet i en flaska i en skål för att sedan greppa en pinne och röra om med den i skålen. Nu kan han även spela tv-spelet Guitar hero, där man spelar på tangenter på en plastgitarr, och dra ett betalkort i en kortläsare. Tekniken är ännu på försöksstadiet, men målet är att en handprotes ska bli nästan lika känslig som en ”vanlig” hand.
Med handen kan vi utan ögats hjälp avgöra om en yta är spröd, skrovlig, elastisk, torr eller fuktig. Den grekiske filosofen Aristoteles menade för två tusen år sedan att vi lär med handen. Sedan minns handen, som när vi arbetar med något hantverk.
Att lära ett hantverk tar tid men när vi väl gjort det tenderar vi att komma ihåg de olika handgreppen. De blir ”automatiserade”, förklarar Lars Nyberg, professor i psykologi och neurovetenskap vid Umeå universitet.
– Därför kan exempelvis en gammal kvinna på äldreboendet sitta och brodera, knyppla och sticka fast hon kanske inte ens kommer ihåg personalen som nyss var inne i rummet. Och det skänker tillfredsställelse. Därför är det viktigt att äldre kan fortsätta att utöva hantverk de en gång lärt sig – även om detta inte i sig stärker deras försämrade episodminne, säger Lars Nyberg, som är aktuell med boken Det åldrande minnet: Nycklar till att bevara hjärnans resurser (Natur & Kultur 2016) där resultat från det mångåriga svenska minnesforskningsprojektet Betula presenteras.
Författaren och den pensionerade läraren Eva Malm, som skrivit boken Handen som handling (Carlssons 2016), beskriver sin åldrande mammas sorg när reumatismen lamslog hennes händer.
– Mamma upplevde att hon förlorade sin identitet och att världen krympte. Med stor ansträngning höll hon livsmodet uppe, berättar Eva Malm.
Handkirurgen Göran Lundborg är också konstnär. Han menar att vi måste se till att handens minnen inte går förlorade i en värld där tekniska hjälpmedel tar över allt mer av händernas arbete. På sin hemsida skriver han om de likheter som finns mellan målningar och musik:
”All konst bygger på kreativa händers skapande kraft. I hjärnan finns en kartbild över kroppens alla delar – där är våra händer representerade inom ett mycket stort område.”
En längre version av Thomas Lerners reportage finns i Modern Psykologi 1/2017: Prenumerera | För skärm (pdf-tidning i app) | Köp lösnummer

Text: