Socialisationsteorins neurologiska återkomst

Tree brain concept

Illustration: Istockphoto.

Dagens hjärnforskning har öppnat dörren på vid gavel för att kunna intensivstudera hur miljön påverkar och bygger om hjärnan.

Socialpsykologen Lars-Erik Berg vill damma av socialisationsbegreppet.

Talesättet kring arv och miljö framhåller fortfarande en klar skillnad mellan det biologiska arvet och den sociala, kulturella och materiella miljön. I många sammanhang talar också den senaste forskningens företrädare inom neuro- och hjärnforskningen enligt samma mönster. I Sverige kan det noteras hos bland annat välkända forskare vid Karolinska institutet. Men dagens hjärnforskning har öppnat dörren på vid gavel för att kunna intensivstudera hur miljön påverkar och bygger om hjärnan redan långt före födseln. Det resulterar i en slags kognitiv dissonans som ofta passerar oförmärkt i den vetenskapliga debatt som pågår mellan läkarvetenskapare, neuroforskare, psykologer, psykiatrer, socialpsykologer, socionomer. Så som jag läser dagens sociala neuroforskning är det dags att grundligt damma av det gamla socialisationsbegreppet, gemensamt för alla beteendevetenskaperna men med olika schatteringar i betydelse och av läkarvetenskapare knappast alls uppmärksammat. Detta vanliga begrepp förpassades till beteendevetenskapens skamvrå för 30–40 år sedan i samband med att forskningen började visa avancerad och målinriktad intelligens hos spädbarn.

Det ser ut som en paradox att det är den allra senaste och vassaste neuroforskningen, huvudsakligen sig själv ovetande, som lägger fram stora mängder resultat som tvingar oss att damma av begreppet. Men det är ingen paradox.

På Dramaten gavs i november 2016 en uppsättning av Ibsens Hedda Gabler, spelad av Electra Hallman. I en intervju i Dagens Nyheter får hon frågan: ”Varifrån kommer ditt politiska engagemang”. Hon svarar: ”Det är inbyggt i min uppväxt/…/ Så det finns i mitt DNA.” Politikintresse är en grundläggande egenskap, menar hon. Det ingår i hennes natur. För några decennier svarade man i stället på samma fråga: ”Jag bara är sån. Det är medfött.” Intressant är att Electra Hallman också nämner uppväxt, liksom att hon utan resonemang uttrycker en total harmoni mellan uppväxt och DNA. Hon är modern i valet av termer. Men det finns en svårighet. Ligger DNA i uppväxten, eller ligger uppväxten i DNA?

Det är lättköpta symboler som används i båda fallen. De pekar med hela handen. De avses kanske inte i någon bokstavligt biologisk bemärkelse utan är mer exempel på ett talesätt. Men oavsett vilket är de direkt vilseledande i den meningen att man tillskriver naturen egenskaper som endast skapas i språkligt socialt samspel i mänskliga kulturer. DNA, aggression och självbevarelsedriften hör till naturen/evolutionen. Men politikintresse, hat och ondska/självhävdelse på bekostnad av andra är människoskapelser. De behöver evolutionens krafter som bränsle, men kan inte reduceras till natur. Naturen bär inte på meningsskapelser. Det gör kulturen. Den är meningsskapelse.

Hänvisningar till naturen, evolutionen, generna och DNA som förklaringar till mänskligt beteende har flödat under lång tid. Det har funnits en speciell god hjälp i denna process: Sedan flera decennier har tekniken för att studera den mänskliga hjärnans processer utvecklats dramatiskt. I dag kan vi i realtid se kemin bakom upplevelseprocesser som försiggår hos en person. Förr var vi tvungna att använda hjärnskadade människor som försökspersoner för att reda ut sådant som att hjärnbarken har med medvetandet att göra, medan känsloprocesser härbärgeras längre in i hjärnan, bland annat i det limbiska systemet.

Det medicinska förklaringssättet har också vunnit insteg i synen på många slag av avvikande beteende. Redan för alkoholism, som ju är både en social och en fysiologisk avvikelse, där till exempel kromosomavvikelser har setts som en förklaring, finns det en glidning över till endast fysiologi vid förklaringen. Och när det gäller mer svårbegripliga avvikelser som svåra grader av schizofreni och bipolaritet så är sökande efter genes numera tydligt avgränsat till medicinsk vetenskap (ofta neurologi). Det gäller även många teorier om homosexualitetens genes (och därmed kanske också övriga sexuella profiltyper). Men härutöver gäller det också en mängd beteenden som vi förr kallade ”stökiga” eller ”vanartiga”, och bestraffade med disciplinåtgärder i skola och hem.

Jag är kritisk till ovan givna exempel, men det finns ett viktigt problem att vara ödmjuk inför: Yrken som läkare, psykolog och socialarbetare har alla ett i första hand praktiskt problem att lösa: de ska få en dåligt fungerande Kalle att fungera bättre. Och det ska ske till billigast möjliga pris. Detta predisponerar dem för att låta Kalles funktionssätt bli styrande i deras perspektiv. Detta kan lätt anläggas på även orsakssökandet. Kortast uttryckt: Om Kalle fungerar bättre med medicin X än utan, så orsakas hans dåliga funktion av brist på det som X ger honom. Då blir det ett medicinskt problem.

Man bör inte klandra de hårt arbetande människor som försöker få Kalle att fungera bättre, även om de inte bedriver en grundlig orsaksanalys. Men detta hindrar inte att man ur forskningssynvinkel, både natur- och humanvetenskapligt, bör fortsätta att analysera orsaker till Kalles dåliga funktion som ligger också utanför medicinernas värld. Jag påpekar med detta att det lätt blir en skillnad mellan praktiskt intresse och analytiskt/teoretiskt förstående intresse. Jag vill inte över huvud taget kritisera utövare av det praktiska intresset; de gör säkert oftast ett bra jobb. Men det teoretiska intresset inte bör försvinna för att det finns akuta behov av praktisk art att åtgärda. På längre sikt kan det vara skadligt på flera vis att låta det praktiska intresset kolonisera orsaksintressets legitima domäner. Ett enkelt exempel: Många människor i Sverige (och procentuellt många fler i USA) går på Ritalin (eller liknande) för ADHD, fast de i själva verket har hamnat i det lägret av renodlat psykosociala orsaker. Härmed är inte sagt att det inte också finns många människor som faktiskt akut behöver medicin, även om de ytterst har psykosociala orsaker bakom sitt lidande. Det är heller inte sagt att det inte finns människor som hamnat i ADHD-lägret av grundläggande neurologiska orsaker som inte verkar ha mycket med deras livsföring att göra.

Det medicinska sökandet efter orsaker till avvikande beteende är gammalt. Men det är även det sociala sökandet efter orsaker. I själva verket var Freud redan under 1800-talets sista decennium en pionjär i att ifrågasätta det medicinska sättet, med sin teori om hysteri, som han hade grundat i ”uppfostran”. Så småningom kom en blomstringstid för de sociala förklaringarna. 70-talet förlade orsaken till Kalles stökighet i skola och hem till ”det sociala systemet”, ibland slarvigt och ogenomtänkt konkretiserat till ”familjeinstitutionen under senkapitalismen”, skolan som ”sorteringsinstrument för systemet” och liknande. Detta handlade delvis om nya kunskapstyper, inspirerade från samhällsvetenskap och relationer till politiska ideologier. Få vänsterpolitiker och samhälls- och beteendevetare ser i dag med stolthet tillbaka på avarterna av dessa strömningar.

Epoken för renodlat sociala förklaringar blev också kort, begränsad till 1970-talet. Frågan har dock rests på nytt, ibland redan innan dagens neurologi i sig blir ett stöd för socialisationsteorin, vilket jag ska hävda att den är. Konflikten kring Christoffer Gillbergs DAMP-forskning för flera år sedan antydde inte bara metodproblem i forskningen utan även teoretiska grundproblem. För ett antal år sedan redigerade Gunilla Hallerstedt två antologier som med en väl sammanhållen ram på flera punkter bidrar med psykodynamiskt/socialpsykologiskt perspektiv i den medicinska hanteringen. Den ena används fortfarande men ingen av dem verkar ha fått genomslag i en läkardominerad klinisk debatt.

70-talet försvann och under 80-talet blev röststyrkan mycket starkare inom modern medicinsk förståelse byggd på fysiologisk vetenskap i förening med en individualistiskt inriktad allmänpsykologi och testpsykologi. Exemplet par preference i vår tid har blivit bokstavsdiagnoserna med deras nuvarande portalfigur ADHD. Stökigheten hos barn med ADHD tillskrivs numera schablonmässigt neurologiska orsaker, trots att forskningen och handböckerna är noga med att inte utesluta sociala sådana. Det finns en kulturell bekvämlighet inbyggd i detta. Gillberg förklarade att vår benägenhet att ge föräldrar och skola skulden för pojkars stökighet berodde på felinformation. Det handlade om neurologi, inte om uppfostran. Han framträdde ofta i massmedia med detta budskap. Budskapet är det samma i hans bok Ett barn i varje klass (Studentlitteratur, rev. 2013)

Den läkarvetenskapliga förståelsen har tagit hem spelet. Det har gått därhän att dagens tankefigur inte sätter frågetecken efter den längre. Svensson på gatan har tagit till sig som ett faktum att ADHD är ett neurologiskt funktionshinder, som predisponerar vissa människor för en viss livsföring (och medicinering). Det för mig fascinerande (och vilseledande) är att det dras en skarp skillnad mellan biologiska fakta om kroppen (hjärnan) och psykosocial påverkan, och att man i praktiken låter diagnos och åtgärd styras av oftast obestyrkta biologiska fakta. Anamnes, i bemärkelsen personhistorisk förståelse för individens problem, verkar inte ha någon större betydelse för diagnosen. Talesättet är att föga beroende finns mellan centrala nervsystemet (CNS) och personhistoria. Detta sätt att förhålla sig gäller inte bara Gillbergs ståndpunkt utan har en stor utbredning. Som nämnts talar handböckerna och ADHD-teorierna om dubbel genes, fysiologisk/neurologisk och psykosocial, men så vitt jag har mig bekant är det sällsynt med annat än beteende- och intervjuindicier vid diagnosen. Och behandlingen är, efter inledande samtal, mediciner. Andra former av behandling hänger på den behandlade själv.

Men det har hänt något märkligt. I dag tycks neurologin ha sprungit ifrån Gillbergsdåvarande ståndpunkt. Hjärnans tillstånd och funktionssätt har i högsta grad med uppfostran att göra. Exemplen har snabbt blivit legio. Här ett fåtal: Om du lever dina första år utan socialt och emotionellt bemötande förblir ditt limbiska system outvecklat ända ner till dess urgamla grund, amygdala. (Respekterade forskare med denna typ av slutsatser är till exempel Allan Schore och Peter Fonagy, den förre läkarvetenskapare, den senare psykolog.)

Vidare upp i skalan från det mest basala i hjärnan (som amygdala): Din benägenhet att utveckla homosexualitet har direkt att göra med till exempel om du har en äldre bror, i varje fall om du har mankön. Din benägenhet att i vuxen ålder utveckla depression har att göra med inte bara dina egna livsomständigheter utan även den socialt framkallade stressnivån hos din mamma medan hon var gravid med dig. Och redan när du är fem månader som foster har du en avancerad svarsbenägenhet för musikaliska stimuli och rösttyper utanför magen. Vissa röster lugnar dig, andra hetsar upp dig. Rytm lugnar dig. Du har alltså musikalisk känslighet minst fyra månader innan du föds.

Om du är taxichaufför i London får du större hippocampus än andra, och bättre lokalsinne och -minne. Större hippocampus får du också av att regelbundet vara ute och springa, medan vissa områden i hjärnbarken (där reflektion, val och medvetet tänkande mest försiggår) i stället påverkas positivt om du spelar bordtennis. Till och med din förmåga att urskilja rent fysiska stimuli som färger har direkt att göra med vilken yttre miljö du lever i och hur ditt primära språk uttrycker färgerna. Om ditt språk till exempel inte differentierar mellan grönt och blått (som till exempel hos Hadzafolket i Afrika) så får du svårt att se skillnaden mellan dem. Under hösten 2016 figurerade i massmedia också många exempel på att bara en så enkel sak som att regelbundet springa eller gå snabbt ändrar din psykiska kapacitet positivt: bättre minne (hippocampus igen!), ökad allmän intelligens, mindre depressivitet med mera.

Poängen med dessa spretiga exempel är att påvisa att hjärnans känslighet för den miljö den vistas i är enorm och gäller alla nivåer av kontakten med verkligheten alltifrån urgamla centra som amygdala över senare utvecklade centra som hippocampus, till de olika regionerna i den unga hjärnbarken. Hjärnan är vårt i särklass mest flexibla organ. Vad mer är, den tycks vara inte bara basen för vår kontakt med yttervärlden, utan en bas som ständigt bygger om sig själv, beroende av hur kontakten med yttervärlden ser ut.

Vad handlar nu detta om? Det handlar om att neurologin, själv en avdelning inom läkarvetenskapen snarare än socialpsykologin och pedagogiken, tvingar oss att ta stor hänsyn till ”uppfostran”, det som i beteendevetenskapen kallas ”socialisation”, och som handlar om hur den nyfödda Homo sapiens blir och förblir en fungerande samhällsmedborgare.

Gillberg gjorde givetvis rätt i att lyfta skuldbördan från den ensamstående oroliga mammans axlar vad gäller hennes lille Kalle som stökade till för sig i skolan. Skulden är aldrig en enskild individs eller familjs. I sista änden är den samhällets och kulturens, men det är nästan alltid enskilda som betalar notan. Gillberg gjorde emellertid inte rätt i att påstå att neurologin inte har med ”uppfostran” att göra. Det misstaget var ursäktligt eftersom hjärnforskningen då inte hade tillgång till dagens kunskap.

Men i dag har vi en neurologi som borde öppna sina armar för den gigantiska kunskapsmassa som gårdagens ”socialisationsteorier” samlade in, och dagens beteendevetare har all anledning att – om än med amatörens iver – studera neurologins framsteg. Neurologin har själv öppnat dörren till samtalet om den sociala och kulturella miljöns betydelse. Den har till exempel redan knoppat av ytterligare ett akademiskt barn: Social neurology. För en översikt, se till exempel Jamie Wards The student’s guide to social neuroscience (Psychology Press). Neurologi och socialisationsforskning utgör ett par av goda arbetshästar och har äntligen möjlighet att verka som ett sådant par. Det kunde ha skett för länge sedan. Det är dags nu. Emellertid bör vi inte betrakta de två hästarna som två hästar utan som integrerade delar med sin kärra och kusk i en större helhet, där varje del krävs i sin relation till de andra delarna för att ekipaget ska fungera. Koppla ifrån en häst, och allt hamnar i diket! Ett par kan inte reduceras till två separata individer. Om du har varit gift i 50 år, så fråga din livskamrat! Och dig själv.

I dag finns det från både natur- och humanvetare en valhänt tendens att underkänna distinktionen mellan arv/natur (CNS, biokemi) och miljö/kultur (levnadsförhållanden) över huvud taget. Det är denna fråga jag lyfter fram. Den kan inte lösas genom att säga att det både är arv och miljö. De två är inte urskiljbara från varandra. Föreställningen arv och miljö är vilseledande. Det finns ingen summeringsstrategi; det finns dialog som förändrar båda parter när den utvecklas.

Kunskapsnivån i dag resulterar i att vi måste hämta upp frågan om vuxnas ansvar för sina barn, sig själva och sin samhällsutveckling. Detta är lika nödvändigt som att neurologin inte tillåts klättra upp i elfenbenstornet med stängd dörr bakom sig. Insikten om kravet på att förstå hjärnan som en aspekt av dess sociala omgivning knackar i dag på dörren med varje ny forskningsrapport.

Det blåser om det här ämnet. Många andra forskare är inne på liknande spår, några av dem på gedigen empirisk grund. Arv/miljöfiguren hävdas bland annat i en forskargrupp vid psykologiska institutionen i Uppsala vara felaktig. Den behöver upplösas som en gordisk knut. Detta förutskickades redan för 100 år sedan av filosofer, pedagoger och socialpsykologer i Chicago, men radikaliteten hos till exempel G. H. Mead i den gruppen kunde inte förstås då. Han var den som då tittade djupast i detta glas. Nu kan vi damma av budskapen från honom och hans kolleger. De har stöd i dagens hjärnforskning.

Det finns en potentiell fara i att hänvisa beteendeproblem till CNS och neurologin utan att ha ett solitt empiriskt stöd. En judisk överlevande från Auschwitz (Hedi Fried, psykolog) får på 70-årsdagen av sin befrielse därifrån i svensk TV frågan om hur hon ser på möjligheten av att världen kan garanteras frihet från liknande utbrott igen. På kort sikt vet hon inte annat än lagar och kunskap, säger hon. Hon ser dystert på den utveckling som vi kan se 2017. På lång sikt ser hon endast ”uppfostran”. Det är alltså något som går utöver lagar och kunskaper om rasförföljelse. Dessa kan inte göra tjänst hela vägen ut. Det krävs något inifrån kulturen och människan.

Det finns inget skäl för mig att dra stora växlar på Hedi Frieds syn vad gäller mitt eget ämne, men en fundering erbjuder sig: anta att hälften av de barn som diagnosticeras med ADHD inte har några avvikelser i CNS utan i stället reagerar stökigt på att de lever i en delvis kaotisk värld, fylld av motsägelser och yttre och inre konflikter. Vart kommer vi då med att ge dem en diagnos? Har vi löst något problem, eller har vi höljt in det i en dimma där vi på felaktiga grunder tror oss ha kunskap? Vad predisponerar vi dessa barn för genom diagnosen? Är den bara en befrielse för dem och deras föräldrar, och i bästa fall möjlighet till ett bättre funktionssätt i vardagen, eller rymmer den långsiktigt något annat också?

Lars-Erik Berg är professor emeritus i socialpsykologi vid Högskolan i Skövde. Han fördjupar dessa påståenden i böckerna Personlighetens socialitet (Studentlitteratur 2015) och Socialitetens psykologi;: om språket som människans gjutform (publiceras senare i år å Studentlitteratur).

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: