Den inre resan
För den som reser är världen vacker. Foto: Johan Marklund.[/caption]
Att resa ger nya perspektiv och en starkare närvarokänsla. Men hur vi reser påverkas av personligheten.
Har du nyligen bokat en resa, eller är du i full färd med att googla spännande destinationer? Då är du inte ensam. Årets första månader är den tid då flest resor beställs.
– Efter nyår är det många som vill ha en nystart. Folk lägger om kosten, börjar träna – eller planerar en ny spännande upplevelse, säger Per J. Andersson, redaktör på resemagasinet Vagabond och aktuell med boken För den som reser är världen vacker (Ordfront 2017).
– Resande handlar om att förstå världen genom att se den med egna ögon. Att få egna upplevelser och inte bara andrahandsuppgifter.
Per J. Andersson river ingefära och bjuder på te på indiskt vis när vi ses i hans kök i centrala Stockholm där han bor mellan sina resor. Indien är ett av hans favoritländer, som han gärna återvänder till.
– Det finns alltid nya nyanser att upptäcka. Det blir en fördjupning varje gång, samtidigt som det blir familjärt.
För Per J. Andersson är en riktig lyxresa att hamna mitt i något vardagligt som pågår för fullt, bli överraskad, förvånad, glad, arg, ledsen – och därefter helst glad igen. Att få huvudet fullt av funderingar.
– När jag reser till det som är annorlunda känner jag mig mer levande. I Indien är jag inte en del av normen, som hemma. Jag kan inte vara anonym. I annorlunda länder blir man tittad på och tilltalad. Visst kan det vara lite jobbigt också, men att träffa folk som ställer frågor gör att jag måste definiera mig själv. Jag får syn på något nytt. Det blir jag upplivad av. Livet känns verkligare och mer närvarande.
Per J. Andersson ser sig lite som en ”kulturflykting” som reser från det välorganiserade, inrutade livet hemma.
– Det är en bieffekt av välfärdssamhället, ett samhälle som jag egentligen högaktar men kan få en överdos av ibland. Man känner sig mer levande när livet är lite osäkert – rörigt, spontant, kaotiskt.
Kanske är det en orsak till att resandet ökar i hela världen – särskilt ökar det bland kineser och andra asiater. Även svenskarna reser mer än någonsin. I snitt gör svenskarna 1,4 utlandsresor per person varje år. En orsak är att det blivit billigare att flyga samtidigt som direktflygen till vanliga turistorter blivit fler.
Per J. Andersson ser en tydlig förändring i vårt resande, från 1970-talets charterresor i grupp, till fler resor på egen hand med reguljärbiljett. I dag är det enkelt att boka både resa och boende över internet – och man klarar sig med engelska nästan var som helst.
Hans egen resa till resandet, som livsstil och så småningom yrke, började i Grekland på 1970-talet. Familjen mötte en ”riktig resenär”, en som med lätt ryggsäck luffade runt bland de grekiska öarna utan att veta vart han skulle härnäst eller när han skulle resa hem.
– Det var en aha-upplevelse. Tänk att man bara kunde åka omkring så där, utan planering. Inte bara resa hemifrån till en strand och tillbaka.
På 1980-talet hoppade han av gymnasiet för att åka till en kibbutz i Israel och jobba som volontär på det kollektiva jordbruket.
– Jag ville få fart på det stillastående livet efter puberteten, upptäcka och se saker. Jag var nyfiken på mötet med människor.
Och sedan har det bara fortsatt, med otaliga tågluffar och långresor genom åren. Helst vill Per J. Andersson resa tillsammans med vänner, men eftersom hans resebegär varit större än deras har han ofta rest ensam.
Det kan vara smärtsamt ibland, ensamt och utsatt, men skönt också. Man blir ju på helspänn när man själv måste ha koll på allting. Iakttagelseförmågan och nyfikenheten skärps, menar han.
– När man träffar människor från olika kulturer får man nya infallsvinklar. Man upplever att man mognar och utvecklas. En månad på resande fot kan kännas som ett helt år. Resandet ger ett förhöjt antal intryck per minut, ett intensifierat liv. För vännerna som stannade hemma verkar tiden däremot ha stått still. Det är ren magi.
En teori han har är att resandet blev ett sätt att utmana sig själv. Som barn flyttade familjen ofta eftersom pappan bytte jobb, vilket innebar nya skolor och att börja om på nytt.
– Som nioåring var jag kavat, kände mig trygg i sociala sammanhang och jag var konferencier på skolavslutningen i aulan. Men i nästa skola blev jag blyg. Jag tänker att resandet var ett sätt att tvinga mig att etablera mig, klara mig bättre nästa gång.
Han är inte en sådan som hoppar bungy jump och klättrar i berg – han är höjdrädd. Men han kastar sig gärna ut i världen.
Enligt psykologen Johanna Levallius, som forskar om personlighetsdrag vid Karolinska institutet, har personligheten betydelse både för hur benägna vi är att resa och för vilken typ av resa vi väljer. Några föredrar en äventyrsresa till Kilimanjaro, andra en all inclusive-resa till Kanarieöarna eller en weekend i London.
Personlighet kan delas in i fem egenskaper, enligt den så kallade femfaktorsmodellen. Där finns neuroticism, öppenhet, vänlighet, extraversion/utåtriktning och samvetsgrannhet. De har alla på olika sätt visat sig ha betydelse för resande.
– Personer med högt värde på både utåtriktning och öppenhet reser ofta och gärna. Utåtriktning innebär att man gärna träffar nya människor, har hög energi och därför trivs med ett högt tempo, medan öppenhet innebär en stor nyfikenhet, att man stimuleras av det nya, i form av nya platser och kulturella intryck. Dessa personer skulle mer än gärna flyga till New York över en helg eller ge sig iväg på en äventyrsresa, säger Johanna Levallius, som själv reser ofta och gärna.
Tittar man mer detaljerat på personlighet så består varje dimension av flera facetter, där spänningssökande är en del av utåtriktning. Personer som ger sig ut på äventyrsresor hamnar ofta högt även på känslomässig stabilitet, som är motpolen till neuroticism.
Den som i stället ligger lågt på utåtriktning, det vill säga är introvert, reser sannolikt mer sällan och väljer då hellre lugna aktiviteter i mindre sällskap, till exempel en vandring i fjällen.
– Lågt värde på öppenhet innebär i sin tur att man föredrar en förutsägbar resa, till exempel att bo på samma hotell år efter år. Det kan bli en utmaning för par med väldigt olika personligheter.
Det brukar sägas att en personlighet till 30–50 procent utgörs av genetiska komponenter.
– Vad gäller spänningssökande är till exempel gener relaterade till dopaminsystemet inblandade, liksom gener kopplade till amygdalarespons i hjärnan. Det kan förklara varför spänningssökande personer upplever risktagande som roligt. De får en kick i stället för att bli rädda.
Även om det finns en genetisk aspekt så påverkas personligheten av våra erfarenheter genom hela livet. Kan även själva resandet påverka oss?
Julia Zimmerman, forskare i psykologi vid Friedrich Schiller-universitetet i tyska Jena, har tillsammans med sin kollega Franz Neyer undersökt hur några månader på resa utomlands påverkar personligheten.
År 2013 intervjuade de studenter som skulle tillbringa 6–9 månader vid ett universitet i ett annat europeiskt land. Studenternas personlighet undersöktes enligt femfaktorsmodellen, före och efter utlandsvistelsen. De jämfördes med en kontrollgrupp av studenter som stannat hemma.
Det visade sig att de som valt att resa utomlands redan från början var något mer utåtriktade. Men efter resan hade skillnaden mellan resenärerna och icke-resenärerna ökat. Resenärerna blev mer samvetsgranna och bättre på att slutföra påbörjade uppgifter. Samtidigt blev de också mer empatiska och fick lättare att komma överens och kompromissa med andra människor. Dessutom blev de inte lika ofta stressade när oförutsedda händelser inträffade.
Slutsatsen var att resandet ger nya perspektiv på livet och att vi börjar uppskatta saker som vi tidigare tog för givna. Det känner Per J. Andersson igen.
– Man blir bra på att relativisera problem, särskilt efter långresor på ett halvår. När man kommer hem känns problemen hemma i Sverige väldigt små, till exempel stopp i tunnelbanan eller en inställd buss, säger han.
Owe Wikström är präst, psykoterapeut och professor i religionspsykologi vid Uppsala universitet. Han håller med om att resandet ger nya perspektiv.
– Självfallet reser vi för att kunna återvända hem med nya glasögon. ”Borta bra men hemma bäst” bygger ju på att man reser bort – bort från vanligheten, från de fasta rutinerna, den trygga lunken, det säkra, säger Owe Wikström, som år 2004 gav ut boken Ikonen i fickan: Om yttre och inre resor (Natur & Kultur).
Ofta går den yttre resan hand i hand med en inre resa, menar Owe Wikström. Men inte alltid. Han säger att han är kritisk till de kommersialiserade resorna.
– Många av dagens paketresor, från bekväma kryssningar till guidade safaris är ett slags resor på låtsas. Allt är inbäddat i västerländskt tänkande. Dragningen till det exotiska har exploaterats och kommersialiserats till den grad att genuint främmande kulturer snart inte finns – de byggs snarast upp som kulisser.
Owe Wikström målar upp bilden av turister tryggt fastspända på ett busstak i Tanzanias nationalpark Serengeti. De tittar på loja lejon och äter sedan en god middag på en afrikansk lodge.
– Allt är som ett slags köpt besök i det exotiska. Man tar en konjak samtidigt som inhyrda studenter klär om i buskarna för att dansa krigsdanser. Det gör att den yttre resan – som förr ofta ledde till ett slags inre möte med sig själv, en resa där ens föreställningar, tro eller världsuppfattning ifrågasattes – nu blivit allt mer homogen och kommersialiserad.
Han skyller delvis på sociala medier. Eftersom vi reser mer och är uppkopplade nästan överallt delar vi snabbt och enkelt bilder på Facebook och Instagram.
– När allt fler resmål har vanliggjorts, och man inte sammanfattar, skriver brev eller sakta blir lyssnad på försvinner både resan och vad den gör med en själv, säger Owe Wikström.
Men det är just de snabba nyheternas tidevarv som gör det så viktigt att resa själv, menar Per J. Andersson.
– När man sitter hemma och följer mediernas rapportering i realtid verkar hela världen vara galen, med krig och terrordåd. Att resa är att motverka den bilden, att få en mer realistisk bild, bortom katastrofer och krig, säger han.
– Visst kan det vara fattigt och finnas problem, men det finns så mycket vardagsliv där också. Barn går till skolan, solen skiner. Livet kanske inte är genomlyckligt, men inte heller någon katastrof. Folk strävar på, så mångfacetterat som livet är.
Per J. Andersson har svårt att se hur någon som rest med lokaltrafiken i Afrika eller Asien, och får nya vänner där, kan bli fullfjädrad rasist.
– Resandet lär oss att det inte bara är den plätt på jorden där vi bor som är normal och trygg. Resan nyanserar bilden av världen och ökar empatin med det främmande. Plötsligt känner vi något för saker som tidigare lämnade oss likgiltiga.
En längre version av Eva Barkemans artikel publicerades i Modern Psykologi 2/2017: Pappersutgåva | För skärm (Google play) | För skärm (Itunes) | Prenumerera
Att resa ger nya perspektiv och en starkare närvarokänsla. Men hur vi reser påverkas av personligheten.
Har du nyligen bokat en resa, eller är du i full färd med att googla spännande destinationer? Då är du inte ensam. Årets första månader är den tid då flest resor beställs.
– Efter nyår är det många som vill ha en nystart. Folk lägger om kosten, börjar träna – eller planerar en ny spännande upplevelse, säger Per J. Andersson, redaktör på resemagasinet Vagabond och aktuell med boken För den som reser är världen vacker (Ordfront 2017).
– Resande handlar om att förstå världen genom att se den med egna ögon. Att få egna upplevelser och inte bara andrahandsuppgifter.
Per J. Andersson river ingefära och bjuder på te på indiskt vis när vi ses i hans kök i centrala Stockholm där han bor mellan sina resor. Indien är ett av hans favoritländer, som han gärna återvänder till.
– Det finns alltid nya nyanser att upptäcka. Det blir en fördjupning varje gång, samtidigt som det blir familjärt.
För Per J. Andersson är en riktig lyxresa att hamna mitt i något vardagligt som pågår för fullt, bli överraskad, förvånad, glad, arg, ledsen – och därefter helst glad igen. Att få huvudet fullt av funderingar.
– När jag reser till det som är annorlunda känner jag mig mer levande. I Indien är jag inte en del av normen, som hemma. Jag kan inte vara anonym. I annorlunda länder blir man tittad på och tilltalad. Visst kan det vara lite jobbigt också, men att träffa folk som ställer frågor gör att jag måste definiera mig själv. Jag får syn på något nytt. Det blir jag upplivad av. Livet känns verkligare och mer närvarande.
Per J. Andersson ser sig lite som en ”kulturflykting” som reser från det välorganiserade, inrutade livet hemma.
– Det är en bieffekt av välfärdssamhället, ett samhälle som jag egentligen högaktar men kan få en överdos av ibland. Man känner sig mer levande när livet är lite osäkert – rörigt, spontant, kaotiskt.
Kanske är det en orsak till att resandet ökar i hela världen – särskilt ökar det bland kineser och andra asiater. Även svenskarna reser mer än någonsin. I snitt gör svenskarna 1,4 utlandsresor per person varje år. En orsak är att det blivit billigare att flyga samtidigt som direktflygen till vanliga turistorter blivit fler.
Per J. Andersson ser en tydlig förändring i vårt resande, från 1970-talets charterresor i grupp, till fler resor på egen hand med reguljärbiljett. I dag är det enkelt att boka både resa och boende över internet – och man klarar sig med engelska nästan var som helst.
Hans egen resa till resandet, som livsstil och så småningom yrke, började i Grekland på 1970-talet. Familjen mötte en ”riktig resenär”, en som med lätt ryggsäck luffade runt bland de grekiska öarna utan att veta vart han skulle härnäst eller när han skulle resa hem.
– Det var en aha-upplevelse. Tänk att man bara kunde åka omkring så där, utan planering. Inte bara resa hemifrån till en strand och tillbaka.
På 1980-talet hoppade han av gymnasiet för att åka till en kibbutz i Israel och jobba som volontär på det kollektiva jordbruket.
– Jag ville få fart på det stillastående livet efter puberteten, upptäcka och se saker. Jag var nyfiken på mötet med människor.
Och sedan har det bara fortsatt, med otaliga tågluffar och långresor genom åren. Helst vill Per J. Andersson resa tillsammans med vänner, men eftersom hans resebegär varit större än deras har han ofta rest ensam.
Det kan vara smärtsamt ibland, ensamt och utsatt, men skönt också. Man blir ju på helspänn när man själv måste ha koll på allting. Iakttagelseförmågan och nyfikenheten skärps, menar han.
– När man träffar människor från olika kulturer får man nya infallsvinklar. Man upplever att man mognar och utvecklas. En månad på resande fot kan kännas som ett helt år. Resandet ger ett förhöjt antal intryck per minut, ett intensifierat liv. För vännerna som stannade hemma verkar tiden däremot ha stått still. Det är ren magi.
En teori han har är att resandet blev ett sätt att utmana sig själv. Som barn flyttade familjen ofta eftersom pappan bytte jobb, vilket innebar nya skolor och att börja om på nytt.
– Som nioåring var jag kavat, kände mig trygg i sociala sammanhang och jag var konferencier på skolavslutningen i aulan. Men i nästa skola blev jag blyg. Jag tänker att resandet var ett sätt att tvinga mig att etablera mig, klara mig bättre nästa gång.
Han är inte en sådan som hoppar bungy jump och klättrar i berg – han är höjdrädd. Men han kastar sig gärna ut i världen.
Enligt psykologen Johanna Levallius, som forskar om personlighetsdrag vid Karolinska institutet, har personligheten betydelse både för hur benägna vi är att resa och för vilken typ av resa vi väljer. Några föredrar en äventyrsresa till Kilimanjaro, andra en all inclusive-resa till Kanarieöarna eller en weekend i London.
Personlighet kan delas in i fem egenskaper, enligt den så kallade femfaktorsmodellen. Där finns neuroticism, öppenhet, vänlighet, extraversion/utåtriktning och samvetsgrannhet. De har alla på olika sätt visat sig ha betydelse för resande.
– Personer med högt värde på både utåtriktning och öppenhet reser ofta och gärna. Utåtriktning innebär att man gärna träffar nya människor, har hög energi och därför trivs med ett högt tempo, medan öppenhet innebär en stor nyfikenhet, att man stimuleras av det nya, i form av nya platser och kulturella intryck. Dessa personer skulle mer än gärna flyga till New York över en helg eller ge sig iväg på en äventyrsresa, säger Johanna Levallius, som själv reser ofta och gärna.
Tittar man mer detaljerat på personlighet så består varje dimension av flera facetter, där spänningssökande är en del av utåtriktning. Personer som ger sig ut på äventyrsresor hamnar ofta högt även på känslomässig stabilitet, som är motpolen till neuroticism.
Den som i stället ligger lågt på utåtriktning, det vill säga är introvert, reser sannolikt mer sällan och väljer då hellre lugna aktiviteter i mindre sällskap, till exempel en vandring i fjällen.
– Lågt värde på öppenhet innebär i sin tur att man föredrar en förutsägbar resa, till exempel att bo på samma hotell år efter år. Det kan bli en utmaning för par med väldigt olika personligheter.
Det brukar sägas att en personlighet till 30–50 procent utgörs av genetiska komponenter.
– Vad gäller spänningssökande är till exempel gener relaterade till dopaminsystemet inblandade, liksom gener kopplade till amygdalarespons i hjärnan. Det kan förklara varför spänningssökande personer upplever risktagande som roligt. De får en kick i stället för att bli rädda.
Även om det finns en genetisk aspekt så påverkas personligheten av våra erfarenheter genom hela livet. Kan även själva resandet påverka oss?
Julia Zimmerman, forskare i psykologi vid Friedrich Schiller-universitetet i tyska Jena, har tillsammans med sin kollega Franz Neyer undersökt hur några månader på resa utomlands påverkar personligheten.
År 2013 intervjuade de studenter som skulle tillbringa 6–9 månader vid ett universitet i ett annat europeiskt land. Studenternas personlighet undersöktes enligt femfaktorsmodellen, före och efter utlandsvistelsen. De jämfördes med en kontrollgrupp av studenter som stannat hemma.
Det visade sig att de som valt att resa utomlands redan från början var något mer utåtriktade. Men efter resan hade skillnaden mellan resenärerna och icke-resenärerna ökat. Resenärerna blev mer samvetsgranna och bättre på att slutföra påbörjade uppgifter. Samtidigt blev de också mer empatiska och fick lättare att komma överens och kompromissa med andra människor. Dessutom blev de inte lika ofta stressade när oförutsedda händelser inträffade.
Slutsatsen var att resandet ger nya perspektiv på livet och att vi börjar uppskatta saker som vi tidigare tog för givna. Det känner Per J. Andersson igen.
– Man blir bra på att relativisera problem, särskilt efter långresor på ett halvår. När man kommer hem känns problemen hemma i Sverige väldigt små, till exempel stopp i tunnelbanan eller en inställd buss, säger han.
Owe Wikström är präst, psykoterapeut och professor i religionspsykologi vid Uppsala universitet. Han håller med om att resandet ger nya perspektiv.
– Självfallet reser vi för att kunna återvända hem med nya glasögon. ”Borta bra men hemma bäst” bygger ju på att man reser bort – bort från vanligheten, från de fasta rutinerna, den trygga lunken, det säkra, säger Owe Wikström, som år 2004 gav ut boken Ikonen i fickan: Om yttre och inre resor (Natur & Kultur).
Ofta går den yttre resan hand i hand med en inre resa, menar Owe Wikström. Men inte alltid. Han säger att han är kritisk till de kommersialiserade resorna.
– Många av dagens paketresor, från bekväma kryssningar till guidade safaris är ett slags resor på låtsas. Allt är inbäddat i västerländskt tänkande. Dragningen till det exotiska har exploaterats och kommersialiserats till den grad att genuint främmande kulturer snart inte finns – de byggs snarast upp som kulisser.
Owe Wikström målar upp bilden av turister tryggt fastspända på ett busstak i Tanzanias nationalpark Serengeti. De tittar på loja lejon och äter sedan en god middag på en afrikansk lodge.
– Allt är som ett slags köpt besök i det exotiska. Man tar en konjak samtidigt som inhyrda studenter klär om i buskarna för att dansa krigsdanser. Det gör att den yttre resan – som förr ofta ledde till ett slags inre möte med sig själv, en resa där ens föreställningar, tro eller världsuppfattning ifrågasattes – nu blivit allt mer homogen och kommersialiserad.
Han skyller delvis på sociala medier. Eftersom vi reser mer och är uppkopplade nästan överallt delar vi snabbt och enkelt bilder på Facebook och Instagram.
– När allt fler resmål har vanliggjorts, och man inte sammanfattar, skriver brev eller sakta blir lyssnad på försvinner både resan och vad den gör med en själv, säger Owe Wikström.
Men det är just de snabba nyheternas tidevarv som gör det så viktigt att resa själv, menar Per J. Andersson.
– När man sitter hemma och följer mediernas rapportering i realtid verkar hela världen vara galen, med krig och terrordåd. Att resa är att motverka den bilden, att få en mer realistisk bild, bortom katastrofer och krig, säger han.
– Visst kan det vara fattigt och finnas problem, men det finns så mycket vardagsliv där också. Barn går till skolan, solen skiner. Livet kanske inte är genomlyckligt, men inte heller någon katastrof. Folk strävar på, så mångfacetterat som livet är.
Per J. Andersson har svårt att se hur någon som rest med lokaltrafiken i Afrika eller Asien, och får nya vänner där, kan bli fullfjädrad rasist.
– Resandet lär oss att det inte bara är den plätt på jorden där vi bor som är normal och trygg. Resan nyanserar bilden av världen och ökar empatin med det främmande. Plötsligt känner vi något för saker som tidigare lämnade oss likgiltiga.
En längre version av Eva Barkemans artikel publicerades i Modern Psykologi 2/2017: Pappersutgåva | För skärm (Google play) | För skärm (Itunes) | Prenumerera
