Den duktiga flickan tar revansch

Mats Almegårds porträtt av Birgitta Ohlsson publicerades i Modern Psykologi 2/2017. Foto: Linda Forsell.

Liberalernas Birgitta Ohlsson vill peppa alla ambitiösa flickor.

Astrid Lindgrens barnbokskaraktärer Pippi och Annika ställdes för några år sedan mot varandra i debatten kring den duktiga flickan. Den utagerande Pippi mot den ordentliga Annika. Liberalernas Birgitta Ohlsson är båda. Hon är Pippi nog att gå emot partilinjen. Samtidigt omhuldar hon sin Annika: Som barn var hon tystlåten, intresserad av skolan och flitig. På rekordkort tid i partiet blev hon utsedd till förbundsordförande för Liberala ungdomsförbundet och hon valdes in som riksdagsledamot som 27-åring. Med sin nya bok Duktiga flickors revansch (Forum) tar hon nu strid för duktigheten och slår ett slag för snällheten. Hon älskar sin egen duktiga flicka och ser fenomenet som ett individualistiskt projekt.

Vi har stämt träff i entrén till riksdagen. Efter säkerhetskontroll får fotografen Linda Forsell och jag vänta. En kvart senare kommer en jäktad Birgitta Ohlsson. Hon ber om ursäkt för att hon är sen. På väg upp mot biblioteket köper hon med sig kaffe till oss och sedan slår vi oss ned i öronlappsfåtöljerna. Birgitta Ohlsson pratar på, ställer frågor om vår upplaga och läsekrets, varvar med kommentarer om en fest hon var på kvällen innan och kommenterar nyhetsläget. Hennes vanligaste ord är ”absolut” som hon jakande skjuter in efter mina kommentarer. Ibland dubblerat till ett ”absolut, absolut”.
Det är kort sagt full fart. Full närvaro och fullt fokus. Men också stor lyhördhet. Hon ställer frågor till både mig och fotograf-Linda. Hon lyssnar intresserat när jag berättar om min femåriga dotter som dagen innan stolt deklarerat att hon får hjälpa killarna att bre mackorna på förskolan.
– Och då kände du bara arrrhg!
Hon hytter med näven och ser arg ut. Sen börjar hon skratta.

Ungefär så. Har ilska varit en drivkraft för dig när du skrev boken?
– Till en viss del, absolut. Men det är inga politiska memoarer och uppgörelser. Det är en debattbok, eller handbok, som hamnar på managementhyllan i en bokhandel.

I boken varvas teoretiska resonemang med konkreta tips (”Den duktiga flickans 10 budord”) och personliga reflektioner. Boken är både en hyllning till den duktiga flickan och en stridsskrift mot dem som vill hålla henne tillbaka. Ordet revansch förekommer redan i titeln.

– En duktig flicka mår bra av uppförsbackar. Jag accepterar inte ett dåligt ledarskap och att bli motarbetad är en morot för mig. Ända sedan jag var liten har jag irriterat mig på alla som vill hålla oss duktiga flickor tillbaka.

På vilka sätt var du duktig flicka som liten?
– Jag var väldigt riskkalkylerande och gungade aldrig för högt. Ofta fick jag agera ”kuddflicka” mellan bråkiga killar.

Kuddflicka är termen Birgitta Ohlsson använder i boken om de tystlåtna och duktiga flickor som placeras mellan stökiga pojkar för att ha en lugnande effekt på dem. Ett slags krockkudde som ska dämpa pojkarnas beteende och få dem att koncentrera sig på skolarbetet.

– Jag tycker att det är att förminska de duktiga flickornas kapacitet och att göra dem till biroller i killarnas liv. Men hemma var jag van att diskutera och stå för min åsikt.

Under gymnasiets sista år på Katedralskolan i Linköping läste Birgitta Ohlsson Susan Faludis feministiska klassiker Backlash, som diskuterade 1980-talets feministiska bakslag, då konservativa rörelser ville skicka tillbaka kvinnan till hemmet – bland annat genom att medierna spred negativa stereotyper av karriärkvinnor. Efter läsningen bestämde sig Birgitta Ohlsson för att skriva ett specialarbete om feminismens backlash i Sverige under 1990-talet. Där lades grunden till hennes politiska röst. Men trots att hon hade starka åsikter var hon anonym.

Du nämner i boken att du var blyg som ung. Hur övervann du blygheten?

– Jag var inte menlös. Det fanns mycket ilska inom mig. Samtidigt var jag ganska lillgammal. Mina föräldrar lät mig se nyheterna och mycket annat som kanske inte var lämpat för barn: Rötter, om slaveriet, och tv-serien om förintelsen. Det gjorde att jag blev allvarlig rätt tidigt.

Du tyckte inte om att uppträda på roliga timmen.

– Det gör jag fortfarande inte. Att delta i skämtprogram i tv undviker jag. Jag kan ge djupa intervjuer, blotta mig och tala om svåra frågor men jag är ingen lattjo lajban-person. Men därmed inte sagt att jag inte har humor. Jag kan tramsa och flamsa med mina vänner.

Efter gymnasiet flyttade Birgitta Ohlsson till Stockholm för att läsa statsvetenskap på Stockholms universitet. Där blev hon medlem i Folkpartiets ungdomsförbund och startade en snabb och framgångsrik politisk karriär. Med två folkpartister till föräldrar var valet av parti självklart.

– Även om jag haft mina duster med mitt parti genom åren har jag verkligen svårt att uppge mitt näst bästa parti. Liberalerna har betytt så oerhört mycket för mig genom livet. Det gör att det är väldigt känsligt när jag tycker att partiet går fel.

Efter fem år som medlem utsågs Birgitta efter en ovanligt hård och uppslitande valkampanj till ordförande i Liberala ungdomsförbundet.

– Jag fick mycket stöd, framför allt av ett gäng Linköpings-killar som läste på Handelshögskolan i Stockholm. De uppmuntrade mig att våga vara yvig, stå på mig, samt kandidera till uppdrag.

Stödet var viktigt. Men ännu viktigare för karriären var faktumet att hon är en duktig flicka, den sort som hon nu vill lyfta med sin bok. Tanken på att skriva den har funnits länge. En förläggare kontaktade henne redan för tio år sedan. Han hade fått upp ögonen för Birgitta Ohlssons penna efter hennes bidrag i antologin Liberal feminism (Ekerlids 2001).

– Efter den där antologin skrev Svenska Dagbladets Karin Thunberg att mitt kapitel hade litterära kvaliteter. Det var uppmuntrande.

Inspirerad av det och av Hanne-Vibeke Holsts roman Kronprinsessan, som senare blev tv-serie, och andra fiktiva skildringar av livet inom politiken, funderade hon på att skriva en roman. Så blev det inte. Efter valförlusten 2014 hörde förlagsredaktören åter av sig och ville skriva kontrakt. Hon började skriva under våren 2015 med intentionen att lämna manus redan samma höst, samtidigt som hon var föräldraledig med sitt andra barn.

– Just i det fallet svek jag min duktiga flicka. Jag hann inte.

Att hinna skriva är inte en självklarhet för en tvåbarnsförälder som arbetar heltid som politiker. Men med en man som tagit mycket ansvar för familjen och genom att skriva på helger och kvällar har det gått. Ibland har hon ”dygnat”. Det innebär att arbeta en hel dag, skriva hela natten, gå hem och duscha och så tillbaka till jobbet för en ny arbetsdag.

– Jag har märkt att jag fått högre status bland vakterna i riksdagen. Hårt arbete går hem hos dem, säger hon och skrattar.

Har det varit lustfyllt att skriva?

– Nej, det kan jag inte påstå. Det har varit ett projekt jag velat slutföra eftersom jag vill diskutera hur vårt samhälle är utformat och vilka strukturer som möter de duktiga flickorna. Men, lustfyllt? Nej. Jag har också haft en del skrivkramp och det har jag aldrig tidigare haft.

Hur har det yttrat sig?

– Som före detta ledarskribent är jag driven och när Expressen ringer kan jag leverera 3 500 tecken på en timme. Men detta, att både vara personlig och teoretisk och att skriva något större och sammanhängande, det var en utmaning.

Runt millennieskiftet diskuterades begreppet duktig flicka flitigt. I en rad böcker analyserades kvinnliga prestationer och utbrändhet. Ett av begreppen som användes i debatten var ”prestationsprinsessa”.

– Det är en nedlåtande, raljant term. Dessutom pratar vi aldrig om prestationsprinsar. Många av böckerna var bra, men debatten som följde var förenklande. Den banade väg för att hemmafruidealet fick ett uppsving och det är jag väldigt negativ till. Vi pratade för lite om orsakerna: Varför går vissa kvinnor in i väggen? Jo, för att vi lever i icke-jämställda familjer. Det är strukturen det är fel på, inte att kvinnor har ambitioner.

Att skriva en bok innebär att reflektera. Det är hon bra på. Hon säger sig vara känslig för sinnesstämningar och upplever sig som en betraktare.

– På möten analyserar jag ofta människors beteenden. Jag hade nog tyckt om att vara psykolog.

Psykolog var också ett av de yrken hon drömde om när hon var ung. I boken citerar hon många psykologer och hon säger att hon läser mycket om psykologi.

Har du gått i terapi?

– En gång. Jag var 25 år och hade blivit dumpad av en kille. Jag borde väl inte säga detta i Modern Psykologi men jag tyckte det var hemskt. Jag ville ha konkreta tips och feedback på hur jag skulle gå vidare, men psykologen satt bara och lyssnade. Jag har många vänner som blivit hjälpta av terapi och jag har många i min bekantskapskrets som är psykologer. Men det var inget för mig då.

Sommaren 2006 var Birgitta Ohlsson nära den berömda väggen. Hennes make arbetade i nederländska Haag, själv begravde hon sig i arbete. Hon tränade inte och åt bara skräpmat. Efter en promenad med hunden svartnade det framför hennes ögon. Hon togs in på sjukhus för akut stressammanbrott. Men inte ens då sökte hon hjälp. Hon skakar på huvudet och ler åt sig själv. Åt den ”duktiga” flickan:

– Jag jobbade mig tillbaka. Men visst. Det var en väckarklocka. Nu försöker jag träna regelbundet och ser till att ta hand om mig. Trots att jag är tvåbarnsmamma lever jag i dag mindre stressigt.

Hur stressar du ned?

– Oavsett hur intensiva dagarna är har jag lätt för att koppla av. Jag kan jobba intensivt, komma hem, borsta tänderna och somna direkt.

Sover du gott?

– Ja, nästan alltid. Men sedan Trump vann valet har jag vaknat några gånger och känt en oro för världens tillstånd.

Hur mycket sömn behöver du?

– Jag är inte någon Margaret Thatcher. Jag behöver sex timmar. Men om jag inte behöver jobba på kvällen och det är jag som nattar barnen, då kan jag sova längre utan problem.

Många duktiga flickor blir ”perfekta” bullmammor med höga krav på sitt föräldraskap, men inte du?

– Jag värdesätter att vara mamma högt, men på mitt sätt. För mig är det inte viktigt att ha det perfekta hemmet, att göra långkok eller pyssla. En bulle från Konsum funkar. Det behöver inte vara hembakt. Med boken vill jag visa att det går att vara karriärist och mamma.

Du kallar det ”jag vill ha allt-feminism”.

– Ja, det går att ha allt. Det förutsätter bara att man lever i en jämställd relation.

Hon har varit medveten feminist länge. Men även en så dan kan drabbas av skönhetsideal och utseendefixering.

– Under 1990-talet var jag halvvägs inne i ett ätstört beteende. Kate Moss och andra supersmala modeller var idealet då och jag rycktes med. Som tur var tog jag mig ur det.

Hur gjorde du?

– Jag bara gjorde det. Möjligen för att jag reagerade på hur konstigt det var när en släkting frågade om jag gått upp i vikt när jag var trådsmal. Det är för övrigt något jag fortfarande tycker är så konstigt: att andra riksdagsledamöter ibland kommenterar min vikt.

Det absurda i att kvinnors kroppar inte enbart är föremål för märkliga kommentarer från kollegor, utan att de också kan bli ämne för allmän debatt fick Birgitta Ohlsson erfara då hon tackade ja till posten som EU-minister 2010. På ledarsidorna diskuterades huruvida hon var lämplig för sin nya post eftersom hon då var gravid med sitt första barn. Då hade hon under några års tid redan fått kommentarer om att hon valt karriären före barnen. Sin tid som ofrivilligt barnlös och längtan efter barn tog hon upp i sitt sommarprogram i P1 2011.

– Det var en tid av bottenlös sorg. Vi försökte få barn och samtidigt fick jag höra av andra att jag var en karriärkvinna som valde bort barnen. Det var smärtsamt. Jag valde att sommarprata om det för jag tror att en av mina största förtjänster inom politiken är att jag vågar vara öppen och personlig och prata om svåra saker.

I sitt sommarprogram berättade Birgitta Ohlsson också om hur det är att möta våldtäktsoffer och bevittna etnisk rensning på platser som Darfur.

Vad är det jobbigaste du varit med om som politiker?

– Jag har sett mycket hemskt. Ett minne som etsat sig fast extra mycket är när jag besökte ett katolskt barnhem i Bulawayo i Zimbabwe och träffade en apatisk flicka. Som 15-åring hade hon blivit våldtagen av en gammal gubbe som smittat henne med aids och gjort henne gravid. På sängen bredvid henne låg den lilla pojke hon fött. Hon kunde verkligen inte ens ta i honom. Sådant fastnar.

Finns det något slags krishantering för politiker som återvänder efter sådana resor?

– Mitt sätt att krishantera är att skriva. Sen pratar jag med min make. I hans polsk-judiska släkts historia finns mycket tragik. Dessutom har han stor insikt i politikens villkor, vilket gör att han har lätt att förstå och lyssna. Vi delar samma humanistiska grundvärderingar.

Möten med krigsoffer och våldtagna barn är extremsituationer även för en hårdhudad politiker som Birgitta Ohlsson. För det har hon blivit, efter en lång karriär i politikens tjänst. Hon har gjort sig känd som en orädd, individualistisk politiker som inte tvekar att gå emot partiledningens linje.

– Ibland beskrivs det som att jag är i ständig opposition. Det stämmer inte. I nio av tio fall tycker och röstar jag som partiet. Men om jag anser att något rent ideologiskt är fel, då säger jag det.

I höstas höjdes krav på hennes avgång efter att hon offentligt kritiserat partiledaren Jan Björklunds uttalanden om att regeringen borde bjuda in SD till blocköverskridande samtal och ifrågasatt Liberalernas partilinje om att sätta stopp för etableringen av nya religiösa friskolor. Efter ett par turbulenta dygn lämnade hon riksdagsgruppens styrelse. I en DN-intervju bad hon sedan om ursäkt för att hon gått för fort fram i vissa frågor, men inte för utspelen i sig.

– Många som blir utsatta för ett sådant drev skulle ligga hemma och gråta i fosterställning. Jag gör inte det. Det enda jag känner är att det ibland är för stora likheter mellan hur politiken fungerar och tv-serien House of Cards, säger hon och ler finurligt.

Efter det sju timmar långa extrainsatta mötet med riksdagsgruppen belägrades hon av journalister som ville ha en kommentar. Birgitta Ohlsson var hemma ensam med barnen. Bolibompavolymen vreds upp för att dölja att det ringde på dörren hela tiden.

– Barnen var rätt exalterade och undrade vem som ringde på. Det tog en stund att natta dem. Det är tråkigt att det går ut över dem, men samtidigt har jag full förståelse för journalisterna. Det är deras jobb.

Du har refererat till riksdagsgruppsmötet som ett ”mobbingmöte”. Hur orkar du?

– Jag kände samtidigt ett stort stöd. Inte bara av mina partikamrater, utan från politiker från andra partier, grannar och folk på gatan.

Stödet gör att du orkar med konflikterna?

– Absolut. Och för att politiken är så viktig för mig. I vårt samhälle råder en tystnadens kultur. Det är tragiskt att så få vågar ta strid. Ibland förvånas jag över hur orebelliska många riksdagsledamöter är, oavsett partifärg.

Att hon i förra valet samlade 6 646 personkryss i Stockholms kommun ger henne givetvis ett visst manöverutrymme (partiledaren Jan Björklund fick jämförelsevis 3 896 personkryss i samma valkrets).

– Visst är det så att jag kan vara lite mer bråkig eftersom jag också har en stark egen bas och är duktig på att leverera.

Du blev nyligen utsedd till officer av franska Hederslegionen. Vad betyder sådana utmärkelser för dig?

– Klart att jag blir jätteglad. Extra mycket denna gång eftersom jag är republikan! Jag ser också på sådana utmärkelser som en revansch för mig som duktig flicka gentemot alla jantelagsmänniskor därute.

Birgitta Ohlsson sitter fortfarande kvar i partistyrelsen. Hon är fortsatt utrikespolitisk talesperson i Liberalerna. Vissa talar om henne som Liberalernas nästa partiledare. Hur det blir med den saken är ovisst. Men som den duktiga flicka hon är lär hon spränga fler glastak. Och på hennes gravsten ska det alltjämt stå I did it my way.

– Absolut, individualismen är den största anledningen till att jag är liberal. Det är grunden för mig, duktig flicka som jag är.

Mats Almegårds artikel publicerades första gången i Modern Psykologi 2/2017: Pappersutgåva | För skärm (Google play) | För skärm (Itunes) | Prenumerera

Den nya duktighetsfällan

När Aleksander Perski, stressforskare och chef för Stressmottagningen vid Karolinska institutet, och vetenskapsjournalisten Joanna Rose år 2008 skrev Duktighetsfällan: En överlevnadshandbok för prestationsprinsessor (Norstedts) trodde de att kulmen var nådd för stressrelaterade sjukskrivningar.
Men så var inte fallet. I stället har sjukskrivningarna fördubblats sedan dess. Nu kommer boken i en ny och reviderad upplaga.

– Vi resonerar mer kring vilka olika slags terapiformer som finns att tillgå när det handlar om att komma till rätta med stressproblemet. Sedan är både litteraturlistan och statistiken självklart uppdaterade, säger Aleksander Perski.

Trots att samhället blir mer jämställt (män stannar hemma längre med barnen och tar mer ansvar i hushållet) är det fortfarande stor kvinnlig dominans i duktighetsfällan, som i sin tur leder till stress och utmattningssyndrom.

– Vi blir mer jämställda. Men jämställdheten ökar mest på kravsidan, inte på resurssidan. Tyvärr ser samhället fortsatt ut så att kvinnor måste anstränga sig mer än män i arbetslivet. Samhället ställer dessutom högre krav på kvinnor så fort det handlar om familjebildning. För dem som dessutom har en tendens till duktighetsproblematik utgör detta en riskabel kombination, säger Aleksander Perski.

Ett svar

  1. […] LÄS VIDARE HÄR (MODERNPSYKOLOGI.SE) […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: