Låt den andre komma in

coparenting

Artikeln om coparenting publicerades första gången i Modern Psykologi 10/2016. Foto: Istockphoto.

Föräldrarnas samspel har stor påverkan på barnen. Coparenting kan få samarbetet att fungera bättre.

– Nu när jag är pappaledig har det blivit lite bättre, men jag känner det ändå som att min sambo tycker att hon vet bäst och liksom vill att jag ska göra allt på hennes sätt när det gäller vår dotter.
Det säger Ola, som är föräldraledig med sin dotter. När han pratat med andra pappor har han förstått att han inte är ensam om sin känsla. Han får även medhåll från psykologiforskaren och familjeterapeuten James McHale.
– Den här typen av gatekeeping från mödrarnas sida är ganska vanlig, alltså att fadern inte tillåts relatera till barnet på sina egna villkor, utan bara på mammans premisser, säger han.
Inom familjeforskningen har man ofta använt sig av en 2+1-modell, där mamma och barn setts som en enhet och pappan som en + 1, lite vid sidan av. Själv talar James McHale hellre om coparenting, ett begrepp som kan översättas till medföräldraskap eller gemensamt föräldraskap.
– Det handlar om vikten av att se familjen som en helhet. Då bjuder man in pappan och försöker i stället hitta styrkorna och svagheterna i den familjetriangeln.

James McHale har grundat Family study center in St. Petersburg i Florida, USA, där han tillsammans med sina kolleger forskar och utbildar andra psykologer och socialarbetare utifrån konceptet. När vi ses är han i Sverige för att föreläsa för psykoterapeuter och socionomer om coparenting, ett begrepp som inte bara syftar på de biologiska föräldrarna, utan avser de vuxna som är ansvariga för barnet.
– Även om de biologiska föräldrarna inte finns i barnens liv så har alla barn coparents, ofta flera, man måste bara lista ut vilka de är. Det kan exempelvis handla om mor- och farföräldrar eller fosterhemsföräldrar, säger James McHale.
I forskningen om föräldrasamarbete har James McHale sett att förmågan att relatera till vuxna eller andra barn påverkas negativt av att samarbetet mellan föräldrarna fungerar dåligt. Första gången han drog den slutsatsen var i en studie 1995, då han också lanserade begreppet coparenting i den vetenskapliga tidskriften Developmental psychology.
Året därpå påbörjades en internationell studie som följde kärnfamiljer från att de väntade barn fram till att barnen var fyra år gamla. I projektet deltog forskare från Sverige, USA och Schweiz. I Seattle i USA följdes familjerna av en doktorand till John Gottman, psykologiprofessorn som är mest känd för sitt så kallade kärlekslabb där han studerat parrelationer.

– Parrelationen är basen i Gottmans forskning, men han ville titta på vilken spill over-effekt parrelationen hade på barnet, säger Monica Hedenbro, som varit ansvarig för den svenska delen av projektet.
Hon är psykoterapeut och senior forskare vid Karolinska institutet och den enda i projektet som fortsatt följa sina familjer fram till i dag, när barnen ska fylla 20 år.
– Vi har kontinuerligt filmat dem i en så kallad triad-situation, där man studerar interaktionen mellan föräldrar och barn respektive föräldrarna emellan. Vid fyra års ålder skattades barnens utveckling och sociala samspel av en förskolepedagog och vid 16 års ålder av en lärare.

Studien visar att hur barnen fungerar socialt när de blir äldre, har till stor del att göra med hur tryggt förhållandet till föräldrarna varit. Det i sin tur beror på föräldrarnas förmåga att samarbeta och vara lyhörda för barnet under de tidiga uppväxtåren.
Ett annat resultat som glatt Monica Hedenbro är att de svenska föräldrarna i studien i stor utsträckning också har hållit ihop som par. När deras barn var 15 år gamla var det bara 4 av 20 föräldrapar som separerat, medan genomsnittet i samma del av landet låg på mer än det dubbla.
– Jag tror att det har att göra med att de här föräldrarna har fått möjlighet att på ett nytt sätt diskutera sin relation till barnet, men även till varandra. De säger själva att det har varit värdefullt att prata om föräldrablivandet och idéer man har med sig från sin egen bakgrundsfamilj, säger Monica Hedenbro.
Hon tror att alla föräldrar skulle vara betjänta av att prata mer om sitt samarbete. Vi lägger i dag stor vikt vid att ta oss tid att vårda parrelationen efter att vi fått barn – vilket är bra – man vi behöver också ta oss tid att tillsammans vårda vårt föräldraskap, menar hon.

Pappalediga Ola har ibland kommit på sig själv med att tänka på något kring dottern som han och sambon borde prata om, men avstått ”för att inte göra det värre”.
– Jag vill inte hänga upp mig på det, men det blir lätt lite spänt mellan mig och min sambo när det har att göra med vår dotter. På många sätt har det fört oss närmare varandra att bli föräldrar, men vi glider samtidigt ifrån varandra när vi inte är överens om hur vi ska vara mot henne, säger Ola.
Men det viktigaste är just att man pratar, enligt Monica Hedenbro.
– Fungerar inte föräldrarnas samspel måste barnet anpassa sig till föräldrarna i stället för tvärt om. Då blir barnet upptaget av att handskas med den konflikten och tappar möjligheten att fokusera på sig själv och sin egen utveckling.
Monica Hedenbro understryker att detta inte enbart är förbehållet kärnfamiljer – kliniskt arbetar man med alla typer av familjesystem. Däremot är det fortfarande om mamma–pappa–barn-familjer som det forskats mest, men allt fler studier görs i andra konstellationer.

Sedan början av 2000-talet arbetar James McHale uteslutande med andra typer av familjer än de mest typiska. Han har bland annat tittat på homosexuella par, familjer med svåra vårdnadstvister, familjehemsföräldrar och flergenerationsfamiljer.
Just nu arbetar han i ett projekt med afroamerikanska par i utsatta områden i USA, där föräldrarna är mycket unga och aldrig varit ett par, men fått barn ihop.
– Det är speciellt fint att se hur de unga blivande fäderna, som ofta kommer från splittrade familjeförhållanden, kan lära sig resonera kring hur deras egna upplevelser av frånvarande fäder kommer att påverka dem själva som pappor, säger James McHale.

 

3 x ord om familjer 

1) Familjesystemteori:
Används för att beskriva hur familjer fungerar som grupp och hur de enskilda personerna formas genom sin roll och ställning i familjen.

2) Coparenting:
Samarbetet mellan föräldrar eller vårdnadshavare. Begreppet används för att beskriva familjesystem och dess påverkan på barns beteendeutveckling i flera diagnosmanualer.

3) Familjetriad:
En situation med föräldrar och barn som används för att förstå och förändra kommunikationen dem emellan. Inom behandlingsarbete med barn och familj arbetar man på många håll med ett familjetriadsperspektiv. Då tittar man på hur familjesamspelet fungerar och kan exempelvis upptäcka om barnet använder sig av olika strategier för att parera ett icke-fungerande samarbete mellan föräldrarna.

 

Karin Skagerberg är redaktör på Modern Psykologi. Ola heter egentligen något annat. Artikeln publicerades först i Modern Psykologi 10/2106:

Pappersutgåva | För skärm (Google play) | För skärm (Itunes) | Prenumerera

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: