Hon medlar mellan generationer

kristina_sandberg_06
Maria Leijonhielms intervju publicerades först i Modern Psykologi 5/2016. Foto: Caroline Tibell.

För författaren och psykologen Kristina Sandberg är tidsandan det avgörande för vem en människa blir i världen.

I en liten fransk by i en avfolkningsregion bor Murielle. Hon är hemmafru.
De med högre utbildning och de unga som vill något annat än att bli arbetslösa har flyttat därifrån för länge sedan. Men bouleplanen, bageriet och bistron är fortfarande kvar. För en besökare som jag är byn en pittoresk pärla. Jag behöver inte bry mig om att det gluttas bakom luftiga gardiner och att det tisslas och tasslas om vem eller vilka som har gjort vad, när och hur.

Innan Murielle träffade sin man i slutet av 1970-talet arbetade hon på kontor, men han föredrog att hon skulle ta hand om hemmet. Så blev det och så har det förblivit. Murielle är nu nästan 60 år och de tre barnen för länge sedan utflugna. Men hon fortsätter att städa och gno i sitt kliniskt rena hem, och hon verkar alltid lika glittrande glad.
Att hon inte är det förstod jag den eftermiddagen vi hamnade mitt emot varandra vid hennes köksbord.

Det var mycket länge sedan hon hade känt någon samhörighet med sin make. Egentligen hade hon alltid känt sig osäker och oälskad.

Förra vintern hade Murielle försökt begå självmord med tabletter, men maken hade hittat henne. Nu skämdes hon för det också.

Men skilja sig? Nej, vad skulle folk säga? Och förresten hade hon inte råd.

I min stora medkänsla dolde sig kanske en liten gnutta förakt.

Varför gjorde människan inget åt sin situation?

Jag tänker mycket på Murielle medan jag läser Kristina Sandbergs romantrilogi om hemmafrun Maj: Att föda ett barn (2010), Sörja för de sina (2012) och Liv till varje pris (2014).

Det kan tyckas märkligt att de 1 500 sidorna om en hemma­frus enahanda liv, från slutet av 1930-talet till början av 1970-talet, kan bli en blad­vändare och bestseller.
Men så är det. För den sista delen fick hon Augustpriset, Svenska Dagbladets litteraturpris och Moa Martinson-priset.

För alla som upptäckt Kristina Sandbergs författarskap genom Maj-böckerna kommer nu Ta itu från 2003 i nytryck. Handlingen utspelar sig i början av 1970-talet, där Maj­trilogin slutar. Hemmafrueran lutar mot sitt fall och huvudpersonen vill något mer med sitt liv, men plågas av samma slags osäkerhet som Maj.

De senaste fem åren har Kristina Sandberg gjort flera hundra framträdanden på bibliotek, folkhögskolor och kulturföreningar. I kväll ska hon besöka biblioteket i Nyköping.
När hon om några timmar ställer sig framför sin förväntansfulla publik kommer hon att känna sig som en skicklig skådespelare, som egentligen är lite trött på sin roll och den berättelse hon med små variationer dragit så många gånger. Men åhörarnas berättelser och funderingar tröttnar hon aldrig på.

Det kan vara en ung kvinna som berättar att hon har läst trilogin tillsammans med sin mamma och mormor, och att de aldrig har kunnat prata med varandra så som de gör nu.
Det kan vara en äldre man som så länge hans mamma levde alltid var arg på henne för att hon städade bort sitt liv. Nu förstår han och sörjer att han inte kan säga henne det.
Det kan vara en 20-årig kvinna som varken känner till sambeskattningens konsekvenser, synen på ogifta mödrar, eller hur abortlagstiftningen såg ut för 50 år sedan. Men hon känner igen sig i Majs kontrollbehov och oro för att göra fel.
– Jag är djupt tacksam över mötena med mina läsare, då jag får reda på hur böckerna om Maj och Tomas har satt igång deras egna livsberättelser och fördjupat förståelsen för tidigare generationer, säger Kristina Sandberg. Kanske stämmer det som någon sa, att jag är ute på en försoningsturné.

Det är möjligt att hennes icke-dömande och samtidigt icke-förskönande beskrivning av sina litterära gestalter har gjort lika stor psykoterapeutisk nytta som om hon hade fortsatt att arbeta som psykolog. Helt säkert är att betydligt fler har nåtts av budskapet: Premisserna är olika för olika människor, men både män och kvinnor gör i allmänhet så gott de kan. Det avgörande för individens strävan är de övergripande samhällsidealen – och de växlar. Det som var rätt och eftersträvansvärt för en generation kan vara fel och förkastligt för nästa. Fördömanden kommer man inte långt med.

Hittills har Maj­-trilogin sålts i runt 350 000 exemplar i Sverige och har översatts till holländska och norska.

När Kristina Sandberg som 22-åring hade gått skrivarlinjen på Biskops Arnös folkhögskola visste hon att hon ville – måste – skriva. Hon visste också att chansen för att på så sätt få ihop till livets nödtorft var mikroskopiskt liten. Hon var helt enkelt tvungen att hitta ett arbete som kunde försörja författandet. Psykologi var det som lockade mest.
Då, i mitten av 1990-talet, var psykoanalytisk litteraturteori på modet. Den franske psykoanalytikern Jacques Lacans och den bulgarisk-franska psykoanalytikern, lingvisten och feministen Julia Kristevas teorier om att människans psyke struktureras genom språket passade hennes egna tankar.
– Språk, berättande, försöken att förstå sig själv och andra … Skrivande och psykologi har många beröringspunkter, säger Kristina Sandberg. Jag har alltid varit intresserad av människors berättelser och av psykiskt lidande. Men att kombinera skrivande och psykologarbete visade sig vara nästan omöjligt, eftersom jag fylldes så helt och fullt av mina klienters berättelser. Sam­spelet oss emellan och hur vi strävade efter att komma vidare, var så otroligt roligt. Processen liknar i mycket mitt skrivande. Både i litteraturen och i verkligheten vill vi så gärna få ihop saker och ting, få lyckliga slut, men att se och acceptera att lidande hör till människans villkor är förlösande.

Det enda hon saknade i psyko­logutbildningen var ett genusperspektiv och en bredare tvärvetenskaplig utblick. Själv har hon varit extremt genusmedveten, sedan barnsben.

Kristina Sandberg är uppvuxen i Sundsvall, där hennes mamma arbetade deltid som kanslist på biblioteket och hennes pappa var stålförsäljare. Ingen av dem var speciellt intresserad av frågor om jämställdhet men däremot av litteratur. Också Kristina Sandberg älskade att läsa. Hon var bara åtta, när hon plöjde Moa Martinsons självbiografiska Mor gifter sig, från 1936.
– Det är inte fullt så heroiskt som det kan låta, säger hon. Mamma gav mig en lättläst variant sedan vi sett tv-serien tillsammans. Boken är skriven ur flickan Mias perspektiv. Hon var i min egen ålder och jag blev enormt berörd av hennes öde och de hårda villkoren som hon och hennes mamma levde under.

Kristina Sandberg var också tidig med att skriva dagbok, en vana hon har behållit.
För att ”hitta” den unga Maj, gick hon tillbaka till sina anteckningar från tonåren upp till 20-årsåldern.
– Jag fann ett slags febrig intensitet i gränslandet mellan barndom och vuxenhet, säger hon. Det jag också hittade var min upptagenhet av den ironi som var populär under den tiden. Jag tyckte inte om den. Jag ville ha äkta samtal.

Tio år tidigare, när hon var tio år, skrev hon om hur arg hon var för att Gud ansågs vara man och för att historieböckerna bara handlade om män. Och varför fanns det nästan inga kvinnliga professorer?
– Förhärligandet av män och maskulinitet har aldrig varit min grej. Jag vet inte varifrån jag fick min blick, men är tacksam över att jag aldrig har anammat den underliggande strukturen om kvinnors mindre värde, säger Kristina Sandberg.
Ändå är det inga starka och självständiga Pippi­-gestalter som befolkar hennes litterära verklighet. Hon är mer intresserad av att skriva om det vi är måna om att dölja hos oss själva, än om det önskade och ideala egenskaper.

Hennes kvinnor är djupt osäkra, rädda för att göra fel och för att inte duga i andras ögon.
I debutromanen I vattnet flyter man, från 1997, är berättarjaget en ung vilsen kvinna, vars mamma troligen har begått självmord. Mormodern rumsterar i köket, städar och sopar under mattan.
– Jag var nog präglad av tidens teorier om ”den onda modern”, och lät ana att mormodern var orsak till sin dotters mörker. Som ung är det lätt att vara högmodig och jag tyckte att jag hade rätt att göra mig lite lustig över en kvinna ur en äldre generation som glider undan, städar och bjuder på kaffe.

Också Kristina Sandbergs verkliga mormor städade och bjöd på kaffe. En gång när Kristina kom hem till henne lyfte hon blicken från den nyutkomna boken och tittade frågande, men inte anklagande, på sin dotterdotter.
– Vi pratade aldrig om det, men hon undrade nog om mormodern i romanen var hon och vad jag i så fall ville säga henne. Det är klart att det inte var mormor. Allt jag skriver är alltid fiktion, samtidigt som det alltid är sant, i någon bemärkelse. Enligt min poetik måste jag gå väldigt nära mina karaktärer – bli dem – med allt vad det innebär av gott och ont. Skrivandet är makt. Min trilogi om Maj är ett sätt att säga: Nu vet jag oändligt mycket mer än jag gjorde då. Förlåt för min tidigare okunskap!

Inte heller när hon efter gymnasiet arbetade inom hemtjänsten hade hon klart för sig att den kvinnogenerationen hade fått lära sig att ett ostädat hem spred sjukdom och smitta, att smuts och slarv var ett tecken på att familjen inte var respektabel och att en husmor som inte var lycklig över att enbart få ägna sig åt hemmet inte ansågs vara en riktig kvinna.

När kvinnorna på 1960-talet sökte sig ut på arbetsmarknaden, och hemmafruns status rasade, berodde det inte bara på kvinnorörelsen, utan lika mycket på att de behövdes för den ekonomiska tillväxten.
– Vissa av kvinnorna jag städade hos, gick tätt bakom och kontrollerade att jag inte slarvade – trots att allt redan var skinande rent. Det var irriterande. Men en av dem var annorlunda. Hos henne var det stökigt och det skulle verkligen behöva städas, säger Kristina Sandberg.
– Men hon ville hellre att vi skulle dricka kaffe och prata. Jag tyckte att hon var jätterolig när hon sa att henne väninnor städade bara för att de inte hade roligt i sängen. Vi var väl lika fördomsfulla båda två …

När Kristina Sandberg väntade sitt första barn för tolv år sedan började hon på allvar fundera över vilka hennes mormor och farmor var och villkoren de levt under.
Både var uppvuxna i Norrland, båda var från arbetarklassen, båda var hemmafruar. Men sen?

Hennes farmor var ett av 15 syskon, och bara hon och två till blev vuxna. De andra dog i tbc, spanskan, lunginflammation, epidemier.
– Min envisa sida har jag nog från henne, säger Kristina Sandberg. Mot slutet var hon ganska arg. Jag kan tänka mig att det var för att hon så ofta togs för given och sällan fick ett tack för att hon i hela sitt liv var till för andra. Mormor fick nog inte heller någon uppskattning för sitt slit.

I samband med det växande intresset för sina förmödrar kom Kristina Sandberg på att hennes mormor måste ha blivit med barn långt innan hon gifte sig. När hon frågade henne om hur det hade varit fick hon inget svar. Mormodern reste sig bara för att hämta påtår och blev kvar länge i köket.

Under sina senare författarbesök har hon hört många berättelser om skam och tyst­nad efter att ha blivit p.d.v. (på det viset). I Gästrikland till exempel, vet hon numera att det finns ett mylingsbälte, där dödade barn sägs gå igen. I området fanns förr många fäbodar, där de ensamma stintorna hade svårt för att freda sig. De nyfödda lämnades att dö i skogen.

Men långt in på 1960-talet var det på många småorter en social katastrof att bli gravid utan att vara gift.

Kristina Sandbergs mormor hade haft tur. Men att någonsin tala om tankar och känslor kring om hon varit tvungen att gifta sig – nej det var omöjligt.
– Inom mig bär jag både på min farmors, min mormors och min egen berättelse, säger Kristina Sandberg. I mig finns både deras skörhet och envishet. Jag formulerar det de inte hade ord för. I min tid går det. Hur skulle jag kunna skriva om ångest om jag inte visste vad det var?

Vid andra tillfällen i livet har det varit den robusta sidan som har varit den bärande tillgången.
Den första romanen, I vattnet flyter man, togs över lag väl emot men skrevs ner i Dagens Nyheter. Den andra, Insekternas sång (2000), sågades även av Svenska Dagbladet.
– I Stockholm där jag bodde läser ”alla” just de tidningarna och jag var väl lite förundrad och chockad över den skadeglädje jag kunde möta hos kolleger och bekanta. Det var jobbigt att hantera kommentarerna, men det allra jobbigaste var mina egna, inre, kritiska röster som tog skrivglädjen ifrån mig. För att kunna fortsätta var jag tvungen att ta itu med dem.

Nästa bok, den som nu kommer i nytryck, fick heta just Ta itu. Första kapitlet inleds med en obehaglig sexscen, där huvudpersonen Maria är utsatt – och låter sig utsättas.
– Det är just detta författande handlar om. Att utsätta sig – och bli utsatt för granskning – är villkoret för allt mitt skrivande. För att klara det behövs självkärlek. Utan ömsinthet mot sig själv, är risken stor att låta sig definieras av andra. Och att tystna.

I början av 2000-talet fanns en längtan bort från beskrivningar av kvinnor som uppfattades som offer. Det som efterfrågades var mer utopiska porträtt av starka normbryterskor. Skildringar av kvinnor med ätstörningar och självskadebeteenden ansågs till och med kunna vara självgenererande.
– Jag tycker att berättelser om kvinnor som bryter sig loss är viktiga och det är klart att jag blev lite träffad av kritiken, men jag lät den inte styra mig. Jag frågade mig i stället vad som kändes mer riskabelt, farligt och kanske till och med pinsamt. Att skriva om en kvinna som gör det som önskas av henne och försöker leva upp till normerna var ett annat slags utmaning för mig som feminist. Det blev hemmafrun Maj. Ett modigt beslut tycker jag, för hur många människor i dag vill spegla sig själva och sina liv i en ekonomiskt beroende hemmafru?

Men det visade sig att tiden var precis mogen för att klä en tyst och förbisedd kvinnoarmés erfarenheter i ord.

I alla nutider finns spår av det förflutna. Fortfarande döms kvinnor som inte trivs med att vårda familjen hårdare än män. Och enligt Kristina Sandbergs sageskvinnor från boksamtalen runt om i landet, bör ensamstående mammor vara extra noga med att hålla sina barns kläder hela och rena för att inte förskolepersonalen ska titta snett.
Det som står alldeles klart är att en svensk hemmafru i dag är lika ovanlig som en kvinnlig professor var för 50 år sedan.

Men Maj är lika vanlig nu som då. I vår tid behöver hon inte kunna laga oxrullader eller putsa silver varannan vecka, men hon ska vara intressant, vältränad och kulturintresserad, ha ett utvecklande arbete, stor vänkrets och göra spännande resor. Hon ska veta sitt värde och aldrig sätta sitt ljus under skäppan. Och så ska hon ha god självkännedom och vara bra på att uttrycka sig.
– Eva Magnusson, som är psykologiprofessor med genus­inriktning, har sagt: ”Vi lär oss att vilja det vi måste, för att bli godkända som kvinnor och män, i den tid och miljö vi lever i.” Precis så tror jag att det är. Jag har gjort om meningen till en fråga som jag ofta ställer mig själv: Vill jag det här för att jag verkligen vill, eller för att jag måste vilja det för att bli godkänd i mina egna och andras ögon?

Dåtidens Maj hade inte orden till hjälp för att ta reda på vem hon var och vad hon ville. Psykoterapi fanns inte på kartan. Det gör den för hennes nutida systrar.
Ord kan befria, men de kan också användas för att bygga skyddsmurar.

När Kristina Sandberg gjorde sin PTP-tjänstgöring, innan hon blev legitimerad psykolog, blev hon uppmärksammad på hur vanligt det kan vara i psykoterapier att klienten pratar om, och psykoterapeuten försöker förstå och tolka, det som verkar viktigt och angeläget, men som är ett sätt att slippa att beröra det som verkligen är svårt att tala om eller acceptera hos sig själv.
– Kanske är det först när man orkar och klarar att se hur det egentligen ”är”, och sätter ord på det, som man kan komma vidare i livet. Det är de sanna – eller giltiga – orden jag letar efter också som författare. Min drivkraft är att fortsätta att söka. Vad har jag ännu inte kommit åt? Vad har jag blundat för?
Maria Leijonhielms intervju publicerades först i Modern Psykologi 5/2016: Pappersutgåva | För skärm (Google play) | För skärm (Itunes) | Prenumerera

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s