Lova evig trohet rätt tid

Ett av två äktenskap slutar i skilsmässa, brukar det heta.
Men är det sant?
Äktenskapets hållbarhet kan bero på när ni gifter er.

Nu närmar sig pingsthelgen, då många par runt om i Sverige kommer att passa på att gifta sig. Fulla av drömmar om en gemensam framtid kommer de att ställa sig inför släkt och vänner och lova att älska varandra livet ut.
Samtidigt kan de dystra, cyniska tankarna vara svåra att helt förtränga, de som påminner om att oavsett vad man lovar varandra på bröllopsdagen så kommer hälften av alla som gifter sig att skilja sig till sist.
Denna upplysning – att vartannat äktenskap slutar i skilsmässa – har blivit en faktabit som används i alla möjliga sammanhang och för alla möjliga syften. I USA har denna statistik ständigt åberopats, av konservativa som bevis på att människors moral måste förbättras, av liberaler som argument för att staten måste satsa stora summor på att stödja ensamstående mödrar. En del har försökt bevisa att den i själva verket är en myt, utan att riktigt lyckas. Men missvisande kan den där siffran faktiskt sägas vara, inte bara i USA utan även i Sverige.
För den talar om ett genomsnitt. Det är onekligen statistiskt sannolikt att cirka 45 procent av de äktenskap som inleds i pingsthelgen 2016 kommer att sluta med att de två går skilda vägar. Men för vissa grupper är risken för skilsmässa betydligt högre.
Sannolikheten för att ett äktenskap ska sluta i skilsmässa varierar nämligen kraftigt beroende på vissa grundläggande demografiska faktorer. Oavsett hur de som gifter sig har det på andra sätt – hur bra de är på att kommunicera, hur väl de är rustade att hantera med- och motgångar i sitt förhållande – så kan man bara genom att dela in dem i olika typgrupper få en klar bild av hur troligt det är att de ska vara gifta livet ut.
Den viktigaste enskilda faktorn är hur gamla de som gifter sig är. Ju yngre man är när man ingår äktenskap, desto högre är den statistiska risken för skilsmässa. Risken minskar sedan ju äldre man är, åtminstone fram till trettiofemårsåldern. När SCB för några år sedan undersökte hur stor andel av de som gifte sig kring millennieskiftet som ännu var gifta tio år senare, visade det sig att i snitt 19 procent då hade skilt sig. Men av dem som var i trettio-årsåldern när de svor evig trohet var andelen skilsmässor bara 16 procent, medan den var närmare 30 procent hos dem som var yngre än tjugofem.
Statistiskt sett kommer sedan antalet skilsmässor i de olika grupperna att bli ungefär dubbelt så många, om man tittar på riktigt lång sikt, på hela livet.
– Det kan verka underligt att åldern ger så tydligt genomslag men, samtidigt, om man tänker efter, är det kanske inte så märkvärdigt, säger Glenn Sandström. Han är historie-demograf vid Umeå universitet och har doktorerat på skilsmässornas utveckling under 1900-talet.
När man är ung genomgår man större förändringar, inte bara av personligheten, utan man kanske börjar och slutför en utbildning, byter jobb, eller flyttar till en annan stad. Allt detta är sådant som gör att en relation sätts under större press, förklarar han.
– Man kan säga att livet är mer dynamiskt ju yngre man är, och mer statiskt och stabilt när man är äldre. Det är en viktig förklaring till att äktenskap som ingås när parterna är äldre håller i större utsträckning.
Dessutom, säger Glenn Sandström, minskar i allmänhet antalet uppenbart dåligt ”matchade” äktenskap när de som gifter sig är lite äldre. De som gör det i 30-årsåldern har ofta hunnit prova flera längre förhållanden, kanske varit sambo en eller två gånger, innan de hittar ett förhållande som bättre passar med vad de verkligen vill ha.
Den andra tydliga riskfaktorn för att ett äktenskap ska ta slut är låg utbildning. Om båda som gifter sig har högskole-utbildning minskar risken för skilsmässa med ungefär en tredjedel, jämfört med om båda bara har gått ut gymnasiet. Detta hänger i sin tur ihop med en annan långvarig trend – nämligen att skilsmässo-frekvensen framför allt ökat hos dem med lägre socioekonomisk status.
Med andra ord håller skilsmässa på att bli vad man förr hade kallat en klassfråga.
– Exakt varför det är på det sättet är omdiskuterat, säger Glenn Sandström. Det är nog troligt att det i varje fall delvis är en följd av att personer som är mer utsatta ekonomiskt utsätts för större spänningar i livet. Friktioner i en relation uppstår ofta kring ekonomi, och har man brist på pengar blir det förstås en viktigare fråga. Dessutom är det väl-bekant att sociala problem, som missbruk och ohälsa, är starkt kopplat till lägre utbildning och inkomst. Och den typen av sociala problem ökar i sin tur risken för skilsmässa. Om partnern får problem med missbruk, eller blir arbetslös, stiger sannolikheten för att äktenskapet ska ta slut.
Att höga skilsmässotal allt mer håller på att skiktas socialt och mer förknippas med lågutbildade och personer med lägre inkomst är något relativt nytt. För hundra år sedan var bilden den omvända, påpekar Glenn Sandström. Då, under 1900-talets första decennier, var det framför allt personer ur överklassen som skilde sig. Men troligtvis inte för att deras äktenskap var olyckligare än gifta i de lägre samhällsklasserna, utan för att det då fanns så stora ekonomiska, sociala och kulturella hinder för skilsmässa. Bara de som hade gott om resurser kunde driva igenom en skilsmässa och ändå ha hopp om en ny och fungerande tillvaro efteråt. Då som nu var det för övrigt i första hand kvinnor som tog initiativ till skilsmässan.
Under resten av 1900-talet byggdes det så sakta upp ett förändringstryck, som ledde till att allt fler – både kvinnor och män – började se det som både möjligt och önskvärt att lämna dåligt fungerande äktenskap. Tidigare i historien hade den missnöjdes lott i allmänhet varit att ”härda ut”. I stigande grad under 1950- och 60-talet skapades förutsättningar för allt fler att i stället söka lycka eller i varje fall tillfredsställelse någon annanstans. Dessa trender fick sedan fritt spelrum på 1970-talet, då lagstiftningen ändrades så att skilsmässor kunde genomföras i stort sett helt utan juridiska hinder.
– Det har skett en demokratisering av skilsmässorna, i takt med att allt fler har fått de praktiska möjligheterna att kunnat lämna dåliga förhållanden. Andelen skilsmässor hade ökat länge, men på 1970-talet stack kurvorna iväg, säger Glenn Sandström.
Statistiken är tydlig. Av alla som gifte sig 1955 hade i genomsnitt 8,2 procent skilt sig efter tio år. Bland dem som gifte sig 1975 hade hela 21,3 procent skilt sig tio år senare. Därefter fortsatte andelen att stiga fram till början av 1990-talet. Hela 26,1 procent av dem som gifte sig år 1991 var skilda efter tio år. Där, under 1990-talets första år, tycks ”peak skilsmässa” ha infunnit sig, påpekar socio-logen Juho Härkönen vid Stockholms universitet.
Under åren som gått sedan dess har nämligen andelen gifta som skiljer sig minskat något, ner till lite drygt 24 procent. Det handlar alltså inte om en dramatisk förändring, men nedgången är statistiskt signifikant. Äktenskapen i Sverige tycks med andra ord ha blivit något stabilare sedan början av 1990-talet.
– Det hänger framför allt ihop med de grundläggande demografiska trenderna – fler har högre utbildning, samtidigt som de också gifter sig när de är äldre, säger Juho Härkönen.
Särskilt det senare syns tydligt i statistiken. Sedan tidigt 1990-tal har den genomsnittliga åldern vid det första äktenskapet ökat med fem år, till ungefär 34 år. Sociologerna talar också om att man kan se ett allt tydligare urval av vilka personer som faktiskt gifter sig – att det allt mer är de par som känner sig relativt säkra på sin gemensamma framtid som tar det stora steget. I allmänhet har de som gifter sig redan ett eller två barn, och äktenskapet blir därför något man gör för att bekräfta att den relation man redan har är långsiktig. För man behöver ju inte gifta sig längre, och långt ifrån alla gör det. Av alla svenskar som föddes i början av 1970-talet har ungefär hälften gift sig.
– I dagens Sverige är äktenskap inte längre det första steget in i vuxenvärlden, vilket det ofta var förr, utan snarare det sista, konstaterar Glenn Sandström.
Det är alltså tydligt att äktenskap som ingås av äldre och högre utbildade är mer stabila än de mellan yngre och lägre utbildade. Men betyder det att de också är lyckligare? Forskningen om detta är inte särskilt omfattande. Men Juho Härkönen har varit delaktig i en studie i Storbritannien som gav ett intressant resultat. Där studerades hur det kom sig att högre utbildade kvinnor skiljde sig i betydligt mindre grad än lägre utbildade. Det visade sig då att de högre utbildade kvinnorna inte alls var mer nöjda med sina äktenskap än andra kvinnor.
– Det verkade snarare som att de hade högre spärrar för att skilja sig, säger Härkönen. Mer att förlora, kort sagt – ekonomiskt men kanske även socialt. Visserligen hade de högutbildade i allmänhet tillgång till större resurser, så när de väl skilde sig hade de goda förutsättningar för att skapa välfungerande liv. Men det verkar som att de var tvungna att vara mer missnöjda i sitt äktenskap än kvinnorna med lägre utbildning innan de tog steget och ansökte om skilsmässa.
Är det då något fel med skilsmässa? Att tala om ”risken” för att par ska gå skilda vägar kan vara provocerande – som om det absolut måste vara något negativt att ett äktenskap tar slut. Experterna på området har också märkt att detta är en laddad fråga, som ofta väcker starka reaktioner. Men kanske är det ändå inte så underligt att använda just ordet ”risk” – i varje fall när man tar sin utgångspunkt i de par som i pingsthelgen 2016 viger sig, och i den stunden ser fram emot att leva länge tillsammans.
För Glenn Sandström är det ingen tvekan om att utvecklingen mot fler skilsmässor, som var så tydlig under 1900-talet, lika gärna kan tolkas som en positiv utveckling:
– Det var ju knappast så att relationer var lyckligare för 50 år sedan, då skilsmässofrekvensen var oerhört mycket lägre. Då fick man i större utsträckning finna sig i att leva i dåligt fungerande förhållanden, vilket man inte på samma sätt gör i dag. Att ha möjlighet att lämna ett äktenskap gör samtidigt att det finns större möjligheter att själv bestämma hur man ska leva och med vem.
De som är kritiska till den stigande skilsmässofrekvensen brukar framför allt lyfta fram de negativa effekter en skilsmässa kan få för de barn vars föräldrar går skilda vägar. På det området är forskningen onekligen tydlig – det finns ett fastslaget samband mellan att som barn uppleva en skilsmässa och både psykisk ohälsa och lägre utbildningsnivå som vuxen. Men mer noggranna studier, gjorda av Michael Gähler och Eva-Lisa Palmtag vid Stockholms universitet, visar att risken framför allt är förknippad med att växa upp i ett hem fullt av konflikter. Det är alltså inte skilsmässan i sig som har en negativ inverkan på barnens livschanser, utan de bråk och de strider som brukar vara en del av förloppet.
– Att växa upp i ett tryggt, stabilt och relativt lyckligt äktenskap verkar ge barnen de bästa förutsättningarna. Men om alternativet är ett dåligt fungerande äktenskap är nog skilsmässa ett bättre alternativ, framför allt om man klarar av att lägga konflikterna bakom sig, menar Glenn Sandström.
Hur kommer det då att gå för de par som gifter sig i pingsthelgen? Kommer de att hålla ihop tills döden skiljer dem åt eller kommer de förr eller senare att tillhöra de skildas skara?
Det är förstås svårt att säga om man tittar på vart och ett av paren, som alla har sina egna förutsättningar. Men ur det mer övergripande perspektivet kan man alltså konstatera att om dagens trend fortsätter så kommer i genomsnitt nästan ett av två par att skilja sig till sist. Men jämför man lågriskgruppen med högriskgruppen ser det alltså helt annorlunda ut. Av alla äktenskap med ”ideala” statistiska förutsättningar – båda är äldre och högutbildade – kommer snarare bara vart femte äktenskap att ta slut till sist. Medan i motsatt ände, där de som gifter sig är unga och lågutbildade, handlar det nästan om två av tre.
Utöver detta finns också en annan mer övergripande trend att ta hänsyn till, som kanske kan vara hoppfull för dem som önskar att äktenskapet ska vara livslångt. Juho Härkönen misstänker nämligen att andelen av alla äktenskap som slutar i skilsmässa kommer att fortsätta att minska framöver.
Detta eftersom de tidigare nämnda demografiska trenderna bara tycks förstärkas – framför allt att allt fler gifter sig senare. Juho Härkönen hänvisar dessutom till forskare som menar att om fler par hittar en ny könsbalans i sitt förhållande, så kommer äktenskapen att stabiliseras ytterligare. Studier har nämligen visat att förändringar i de traditionella könsrollerna till att börja med leder till ökade skilsmässotal. Men i de äktenskap där man både vill leva mer jämställt och faktiskt även i praktiken gör det, tycks risken för skilsmässa minska.
– Fast samtidigt handlar det förstås inte om någon drastisk nedgång. Vi kommer att fortsätta att se höga skilsmässotal under lång tid framöver, säger Juho Härkönen. Vi lever trots allt i ett individualistiskt samhälle där man inte bara tillåts separera om man inte är nöjd, utan man förväntas nästan göra det.
9 x Faktorer som statistiskt sett ökar sannolikheten för skilsmässa
Låg utbildning
Låg ålder vid giftermålet, särskilt under 25 år
Arbetslöshet
Bosatt i hyresrätt
En av dem som gifter sig är född i Sverige medan den andre är född utomlands
Låg inkomst
Bosatt i storstad
Stor åldersskillnad mellan de som gifter sig
Tidigare skilsmässa
Låg risk för skilsmässa – Båda är drygt 30 år gamla samt har högre utbildning, relativt hög inkomst, samt ett eller två barn, ca 20 procent.
Genomsnittlig risk för skilsmässa – En av dem som gifter sig har gymnasieutbildning medan en har högskoleutbildning. Båda är ca 28 år gamla, ca 40 procent.
Hög risk för skilsmässa – Båda har enbart gymnasieutbildning är yngre än 25 år och har inga barn, ca 60 procent.

Text: