Låt inte omdömet bli en bortglömd förmåga

Miljöpartiet fick berättigad kritik för att de inte stoppade Vattenfalls försäljning av brunkol till ett tjeckiskt bolag med tveksam moral och affärsidé. Miljöpartiets ledning hänvisade sitt agerande till Vattenfalls ägardirektiv. Detta trots att experter menade att det fanns möjlighet att tolka ägardirektiven annorlunda. Var det ett omdömesgillt beslut?
När Wallenbergs maktbolag Investor firade 100-årsjubileum så var flera ministrar med sina respektive inbjudna till en stor fest. Detta ifrågasattes och statsminister Stefan Löfven bad jurister att undersöka om det är en muta. Juridiken fick avgöra. I stället för att statsministern använde sitt omdöme och tog ett beslut, lades beslutet på jurister.
Panamadokumenten visade att banken Nordea satt i system att hjälpa förmögna privatpersoner att undanhålla skatt i skatteparadis. Det var uppenbart att agerandet var en del av ett systematiskt handlande. Vd:n Casper von Koskull sa att ledningen skulle se över sina policys och att dessa kanske måste skärpas. Han sa inte att det krävs chefer i banken som tar ansvar och har ett mer utvecklat omdöme.
Macchiariniaffären blottlade mängder av felaktigheter på Karolinska institutet. Men det blottlade också en kultur där omdömet inte användes för att styra organisationen. Varken rektor eller styrelseordföranden agerade omdömesgillt när skandalen uppdagades. KI:s egen utredning ledd av Sten Heckscher menade att det krävs att man följer uppsatta riktlinjer, men sa inget om att ledningen måste använda sitt omdöme bättre.
Det verkar som om det blivit sällsynt att hänvisa till omdöme i känsliga frågor. Vi behöver människor, och särskilt ledare inom alla skikt i samhället, som ser som sin viktigaste uppgift att fatta kloka beslut baserade på omdöme. Det går inte att utreda sig fram till allt.
Jonas Mosskin är legitimerad psykolog, organisationskonsult och frilansskribent.