De skriver romaner om anorexi

Tänk dig ett framtida Sverige där Hälsopartiet har tagit makten. Överviktiga kartläggs, viktminskning har ersatt religionen och läkare har börjat utföra magsäcksoperationer på ettåringar. Allt för att svenskarna ska bli smala och ha en FMK (fettmuskelkvot) under det ”acceptabla”. Efter hand börjar de överviktiga att försvinna.
Det är scenariot i Åsa Erics-dotters thriller Epidemin (Albert Bonniers förlag 2016). I romanen har staten all makt och statsministern Johan Svärd skyr inga medel när det gäller att banta ned svenskarna.
– Hälsan är det sista universella värdet. Tänk om någon skulle få för sig att utnyttja det politiskt, säger Åsa Ericsdotter som beskriver Epidemin som en protestbok.
– Jag ville belysa synen på feta och på vår irrationella beundran av späkning och självdisciplin, som jag ser som motsatser till frihet, njutning och spontanitet. Samt det självhat som är så utbrett i vårt samhälle.
Hälsotrenden handlar om utseende och att värdera sig själv och andra utifrån en fasad. Men främst är det en moralisk fråga, menar Åsa Ericsdotter:
– Jag är väl medveten om att det ständigt påstås handla om något annat, som exempelvis att fetma kopplas till diverse sjukdomar och död samt vad det kostar samhället. Men det är som när man dömer ”häxor”, ”svarta”, ”homosexuella”, ”muslimer” och så vidare. Man hittar på en ursäkt när det egentligen bara handlar om att ingen får vara annorlunda.
Även om mycket av litteraturen som berör ätstörningar inte är så ”partipolitisk” som Epidemin har de politiska dimensionerna i temat ofta förbisetts av litteraturkritiken. I sin avhandling Ett flicklaboratorium i valda bitar: Skeva flickor i svenskspråkig prosa från 1980 till 2005 (Rosenlarv 2012), undersökte Maria Margareta Österholm bland annat ätstörningstematiken i skönlitterära texter. Hon är kritisk till stämpeln ”anorexiroman” som recensenter använde sig av under den tid som studien spänner över.
– Många ojade sig över att det inte skrevs någon politisk litteratur längre och att de kvinnliga författare som jag undersökte i min avhandling bara ägnade sig åt inåtvända skildringar av ätstörningar. I min avhandling visar jag att så inte var fallet. Dessa texter tematiserar femininitet och kropp. De tar upp feministiska frågeställningar och de har verkligen politisk sprängkraft, säger Maria Margareta Österholm, som är forskare på institutionen för etnologi, religionshistoria och genusvetenskap vid Stockholms universitet.
Genom att gå igenom metaforer som ”dubbelgångare”, ”inre vilddjur”, ”varginnan” och ”fåglar” har Maria Margareta Österholm kartlagt hur de olika författarna valt att gestalta en gemensam tematik. I Epidemin använder Åsa Ericsdotter sig av bilden av en björnhona då en av hennes romanpersoner, Gloria, hetsäter.
– Jag valde denna metafor som en protest mot att en kvinna inte får vara den starka, glupska björnen. Faktum är att det har funnits olika starka, rika och fruktsamma kvinnosymboler genom historien och i olika kulturer. Men det finns en dubbelhet. Gloria är rädd för björnhonan – den är vild och oregerlig. Den gör revolt, som hennes ätstörning. Björnhonan är den bottenlösa hungern hon inte kan äta sig ur.
Ibland hör man talas om en anorektisk litterär stil – som sägs vara stram, avskalad, minimalistisk och nedbantad på ord. Raymond Carver och Franz Kafkas texter brukar nämnas som exempel. Om Kafkas eventuella anorexi har det också skrivits en del, bland annat i artikeln Franz Kafkas Magersucht i Fortschritte der Neurologie Psychiatrie, 1988. Men det går inte riktigt att tala om en särskild anorektisk stil, menar Maria Margareta Österholm:
– De böcker jag undersökte är snarare maximalistiska rent stilmässigt med uppbrutna, poetiska rader och mycket bruk av versaler. Det är en performativ text som visar sjukdomen så att läsaren blir väldigt drabbad. Möjligen kan en säga att det handlar om en frustration och att textens personer är instängda i något trångt, säger hon.
Att texten då blir vild, arg och extrovert är ett sätt att låta personen leva ut känslorna.
– Men samtidigt vill jag poängtera att detta inte är unikt för de böcker jag undersökt. Denna stil förekommer i litteraturen på det stora hela. Jag skriver om 25 år då mycket händer i fråga om stil- och formfrågor. Skillnaden är att vi i dag har ett annat sätt att tala om dem, genom begrepp som ”gurlesk”, säger hon.
Begreppet gurlesk myntades av den amerikanska poeten Arielle Greenberg år 2001 och står för en feminism som både är sockersöt, rosa, grotesk och queer.
– Dessa texter tolkas inte längre lika biografiskt, vilket också var ett sätt att förminska dem på. I dag ses jag-perspektivet oftare som en feministisk strategi, säger Maria Margareta Österholm.
Lina Kalmteg funderade länge på om hon skulle berätta sin roman Jag såg livet tvingas i mig (Atlas 2016) i första eller tredje person. Romanens huvudperson är den matvägrande Hannah som är misstänksam mot sin omgivning: föräldrar, vänner samt vård- och skolpersonal. Det enda Hannah bryr sig om är att gå ned i vikt för att bli som de magra författare hon ser upp till.
– Det finns en tendens till att allt som skrivs i jag-form tolkas biografiskt. Kanske extra mycket när det kombineras med den ”typiskt kvinnliga” tematiken anorexi, säger Lina Kalmteg och ritar citattecken i luften med fingrarna.
Ändå valde hon att låta bokens Hannah berätta i första person.
– Jag ville komma nära och verkligen vara inne i Hannahs huvud när jag skrev. Samtidigt var det ett sätt att protestera mot att jag-berättelser alltid ska tolkas självbiografiskt, säger Lina Kalmteg.
Jag-perspektivet i romanen bryts hela tiden mot journalanteckningar som läkare och vårdpersonal gör kring Hannahs eskalerande anorexi.
– Som författare var det härligt att få använda kliniska begrepp och ett medicinskt språk. Dessutom är det en kontrastverkan i boken. Hannahs lilla värld kan bli syrefattig annars, så utifrånperspektivet tjänar också den narrativa strukturen i romanen.
Att ha en så kallad thinspiration med smala förebilder är relativt vanligt bland anorektiker. Romanens Hannah för en sådan destruktiv dagbok med givna modellnamn som Twiggy och Emma Sjöberg. Men i Hannahs fall handlar det alltså främst om att hon vill bli som sina verkliga förebilder: författarna.
– Jag läste om mytologiseringen av anorektiska författare i litteraturen och tyckte att det skulle vara intressant att utforska bilden vi har av intellektuella kvinnor. Hannah samlar på förebilder som Emily Dickinson, Karin Boye och Sylvia Plath. Hon vill bli en av dem. I sitt av sjukdomen vanställda perspektiv ser hon dem som hjältinnor, säger Lina Kalmteg.
I sin bok Den sårade divan: Om psykets estetik (och om Agnes von K., Sigrid H. och Nelly S.) (Albert Bonniers förlag 2015) och en Dagens Nyheter-artikel i september 2016 skriver idéhistorikern Karin Johannisson om kvinnliga författare som Nelly Sachs, Joan Didion, Joyce Carol Oates, Karen Blixen och Virginia Woolf och deras sätt att förhålla sig till den intellektuella världen och sina kroppar. Genom att svälta sig menar Karin Johannisson att de ”iscensätter” sig som skrivande konstnärer. Hon hävdar att de därigenom avviker från en ”sexualiserad, reproduktiv och underordnad kvinnlighet”. Exakt detta drömmer Hannah om i Lina Kalmtegs roman. Den har beskrivits som en coming of age-roman, men är snarare en delaying of age-roman, eftersom huvudpersonen vill stoppa puberteten och för alltid fortsätta vara flicka. Hannah ser det som en strategi för att undgå en sexualiserad vuxenvärld och som ett sätt att gestalta sig själv som författare.
– Hannah vill lyckas att temporärt bromsa sin fysiska utveckling. Det ger henne en känsla av makt, men den vilar på något väldigt bräckligt: kroppens magerhet.
Enligt Riksät – nationellt kvalitetsregister för ätstörningsbehandling – är det mer än 90 procent av kvinnor som drabbas av ätstörningar. Män står alltså för en relativt liten del av patientgruppen, men de förekommer. Poeten Jan Nordström är en av dem som drabbats. I dag är han fri från sin ätstörning. Kampen mot anorexi och träningshets har han skildrat i böcker som lyriksamlingen Innanför: Om en mans oro i själen, ätstörning och kroppsfixering (2006) och Tillsammansheten: Du är inte ensam – jag finns här, här bakom dig (2011).
– Jag fick väldigt mycket respons i medierna eftersom det ansågs ovanligt att ätstörningar drabbade män. Privat har många läsare också hört av sig och det känns bra. När jag var sjuk kände jag mig enormt ensam, eftersom jag trodde att jag var den ende killen i världen som var drabbad. Det blev en dubbel skam, säger Jan Nordström.
Oavsett könstillhörighet är skam och skuld konstanta begrepp i den litteratur som kretsar kring ätstörningar. Även Åsa Ericsdotter lyfter fram ämnet skam.
– En närliggande patologi som alkoholism är betydligt oftare gestaltad i litteraturen och till och med upphöjd bland vissa, ofta manliga, författare. Skillnaden är inte så stor, men ätstörningen – liksom kvinnan – respekteras inte, säger Åsa Ericsdotter.
Forskaren Maria Margareta Österholm pekar också på denna förminskning av en tematik som ofta beskrivits som ”kvinnlig”.
– När män skriver om alkoholism och andra beroendeproblem talas det ofta om en ”generationsroman”. De romaner jag har undersökt skulle också kunna beskrivas så. De är politiska och feministiska verk som uttrycker något oerhört viktigt om sin samtid.

Marit Sahlström
Ålder: 40 år. Gör: Författare, föreläsare och pedagog.
Marit Sahlströms roman Och runt mig faller världen (Ordfront 2015) handlar om en familj där tre systrar blir sjuka i anorexi. Det är 1 som berättar i romanen. Precis som sina systrar har hon inget annat namn – de benämns 1, 2, 3 och 4. För Marit Sahlström är det ett sätt att göra dem allmängiltiga.
– Jag ville undvika markörer som klass, etnicitet, geografisk härkomst och tid för att på så sätt visa att detta kan hända vem som helst. Vi kan alla råka ut för psykisk ohälsa i vår närhet.
Familjen i romanen drabbas också av morföräldrarnas gemensamma självmord, mammans bortgång i cancer och berättaren som får missfall efter missfall. En tung berättelse, men som ändå beskrivits som en ”lovsång till livet” av en kritiker.
– Det är en berättelse om skuld, skam och den ensamhet detta leder till. Tänk vad mycket mindre ensamma familjemedlemmarna varit om de kunnat berätta allt vad de är med om.
Historien är delvis självbiografisk. Varför valde du romanen som form?
– För att fiktion är det jag kan och för den friheten formen ger, att inte berätta en absolut sanning. Jag kan inte skriva självhjälpsböcker eller ge handfasta råd. Däremot kan jag skildra svårigheter genom prosa.

Jan Nordström
Ålder: 43 år. Gör: Författare, fotograf och konstnär.
I boken Tillsammansheten (2011) skildrar Jan Nordström i lyrik, fotografier och målningar hur idrotten både kan vara skadlig och helande för en person som drabbas av ätstörningar.
– Det fanns mycket fint, gemenskap och samvaro. Men fotbollen bidrog också till att göra mig sjuk. Jag gick vilse i hur jag trodde en kille var tvungen att vara. Jag stängde in min oro i mig själv. Jag hade ångest inför matcherna, men också på grund av annat i livet, säger Jan Nordström.
– Det var svårt att prata om dessa saker och jag vågade inte uttrycka min oro eller att jag ville skriva poesi, eftersom jag inte trodde att det var ”manligt”. Jag låste mig och försökte bli en superman med muskler av stål. Jag växte upp under 1980-talet då könsrollerna var väldigt uppdelade.
Tror du att det är bättre i dag?
– På många sätt är det nog ännu tuffare för unga i dag med sociala medier och all kroppsfixering. Men jag tror också att fler vågar berätta. Det har mina böcker lärt mig: Det är livsviktigt att prata med varandra om det svåra i livet.

Lina Kalmteg
Ålder: 38 år. Gör: Författare och kulturjournalist.
I Jag såg livet tvingas i mig (Atlas 2016) gestaltar Lina Kalmteg tonåringen Hannahs insjuknande i anorexi, bland annat som en strategi för att undvika att bli vuxen (och kvinna). Hannah svälter sig för att bli som sina förebilder: de kvinnliga författarna som fokuserar på intellekt och avsäger sig en sexualiserad kropp.
I romanen beskrivs vården som ytterligare en begränsande instans, som försöker tvinga livet i huvudpersonen. Men romanen är ingen kommentar till ätstörningsvården.
– Hannahs blick är skruvad och man ska inte läsa detta som en kommentar till hur sjukvården fungerar. Jag har skildrat hur en sjuk människa fjärmar sig från allt och misstänkliggör nära, kära och de andra som vill hjälpa.
I romanen vill psykologerna att Hannah lägger skulden på sin mamma. Varför?
– Monstermamman som ses som syndabock är en förklaringsmodell som man möter i äldre litteratur. Jag ville leka litterärt med dessa förminskande förklaringar. Samtidigt är det kul att många läsare har sympatiserat mer och identifierat sig mer med mamman än enbart med Hannah.

Läs mer:
Stina Oscarson: Inte en berättelse (Bokförlaget Atlas 2016)
Anna Jörgensdotter: Pappa Pralin (Bonnier 2002)
Maria Hede: Evelyn Spöke (Bonnier 1987)
Sofi Oksanen: Stalins kossor (Bazar 2007)
Anna Johansson: Vissa föddes perfekta och andra som jag (Norstedts 2002)

  • Enligt Kunskapscentrum för ätstörningar lider upp emot 100 000 svenskar av anorexi, bulimi, odefinierade ätstörningar eller hetsätning. Experter inom området flaggar för ett stort mörkertal.
  • ANGI-studien (Anorexia nervosa genetics initiative) undersöker biologiska och miljömässiga faktorer och beräknas vara färdig nästa år. Den är enligt forskarna själva den största och mest rigorösa studien av ätstörningar någonsin. www.angi.se
  • På www.atstorning.se kan du läsa om vart du vänder dig om du vet eller misstänker att du eller någon i din närhet lider av ätstörningar.

Text:

Toppbild: Istockphoto