Pengar åt alla


En dag för ett antal år sedan körde en bil in i byn Otjivero och parkerade i skuggan av det stora trädet. Där brukar besökare parkera, då som nu. Men personerna i bilen, pastor Petrus Karisheb och forskaren och biståndsarbetaren Dirk Haarmann, var inte vilka besökare som helst. De var på jakt efter en by där de kunde genomföra ett socialt experiment. De ville bevisa att samhället skulle tjäna på att ge folk lön utan krav på arbete.
Allt hade börjat år 2002, när regeringen i Namibia tillsatte en utredning med uppdrag att hitta ett sätt för att minska skillnaderna mellan fattiga och rika i landet. Samtidigt som ungefär tio procent av befolkningen lever i överflöd har hälften av landets invånare inte råd att äta sig mätta. För att omfördela resurserna föreslog utredarna en individuell och villkorslös basinkomst för alla invånare fram till den dag de fyller 60 år. Då betalas i stället ålderspensionen ut. Det tänkta beloppet var blygsamt, 100 namibiska dollar i månaden, vilket är knappt lika mycket i svenska kronor. Pengarna skulle för enkelhetens skull betalas till alla, fattig som rik, men de rika skulle senare få betala tillbaka basinkomsten via skattesystemet.
Kritiken lät inte vänta på sig. Inte kan man betala ut pengar till folk utan motkrav! De kommer att bli lata. Dessutom kommer folk bara att supa upp pengarna på sina lokala bypubar. Och varför ska också de rika få, det är väl bättre att bara ge till de fattiga? Dessutom, var ska alla pengar komma ifrån? Debatten blev häftig och regeringen fick kalla fötter. Inget annat land hade gjort något liknande, så hur skulle man kunna veta att det fungerade?
Biståndsorganisationer, trossamfund, fackförbund och andra som stött förslaget stod frustrerat vid sidan om och såg hur ett initiativ som de trodde kunde göra skillnad hamnade i byrålådan. Två av dessa var Claudia och Dirk Haarmann. De är båda teologer och har doktorerat i utvecklingsstudier i Sydafrika. De befann sig nu i Namibia, där de arbetade för Evangelical lutheran church in the republic of Namibia, som är landets näst största protestantiska trossamfund. När de tog upp förslaget i kyrkan uppmanade deras biskop Zephania Kameeta dem att gå vidare med idén och engagera lokalsamhället.
År 2005 bildades en bred koalition där inte bara trossamfund och fackförbund utan även forskningsinstitut samt antiaids-, människorätts- och barn- och ungdoms­organisationer ingick.
– Tillsammans tryckte vi på för att få igenom basinkomsten men fick hela tiden höra att det aldrig hade prövats. Då bestämde vi oss för att göra en pilotstudie, berättar Claudia Haarmann vid matbordet i familjens villa i Namibias huvudstad Windhoek.
Tillsammans med maken Dirk Haarmann fick hon ansvaret för att leda arbetet. Några pengar hade de inte än, men de kände sig ganska säkra på att kunna samla in de summor som skulle behövas, så de började leta efter en lämplig plats att genomföra studien på.
Det var därför pastor Karisheb och Dirk Haarmann kom till Otjivero och parkerade under besökarnas träd. De började med att gå runt och titta, för att uppskatta byns storlek. Den fick inte vara för stor, eftersom det var viktigt att man hade möjlighet att ge bidrag till alla. En idealisk storlek skulle vara tusen personer, och Dirk Haarmann bedömde att det bodde ungefär så många i Otjivero.
Byn är extremt fattig och geografiskt avgränsad. I ena änden ligger en stor damm, och runt om byn ägs marken av vita storgodsägare. Invånarna har bara en liten trekant statlig mark att vistas på och har varken plats för odlingar eller boskap. Att ta sig över stängslen som omgärdar jordbruksmarken för att samla ved eller jaga vilt är brottsligt.
Vid den här tiden var 42 procent av barnen i byn undernärda. De enda arbetsgivarna var skolan och vårdcentralen, men de hade anställt personal utifrån. Många familjer saknade helt inkomst och husen var byggda av hoplappad plåt och plast. Otjivero var inte en plats man valde att bo på – invånarna hade hamnat där för att de inte hade någon annanstans att ta vägen. De flesta var uppgivna och gjorde i stort sett ingenting på dagarna.
Pastor Karisheb och Dirk Haarmann kom fram till att byn var perfekt för pilotstudien. För att inte utlösa en våg av inflyttning utifrån berättade de bara för ett fåtal personer om sina planer. Men de möttes av skepsis. Flera gånger hade politiker och biståndsarbetare kommit och lovat insatser och förbättring. Lika många gånger hade löftena svikits.
– Byns sjuksköterska ville inte ens prata med oss. Hon var totalt frustrerad och sa att visst, gå in i husen och prata med folk men jag vill inte se er mer, berättar Dirk Haarmann.
När det var dags att informera invånarna samlades alla under det stora trädet. Biskop Kameeta berättade att de under några dagar skulle skapa ett register över alla invånare och att dessa sedan skulle få 100 namibiska dollar var i månaden insatta på ett konto. Pengarna skulle komma under två år och de kunde hämta ut dem på postkontoret i byn. Byborna trodde att han skämtade. Dominikus Ganeb, som drev en liten butik, brydde sig inte ens om att registrera sig.
– Den dagen skänkte jag min tur till någon annan. Jag trodde inte det skulle bli något, men oj oj oj, när de började dela ut pengar var jag väldigt olycklig, säger han.
Tvärs över gatan bor Frieda Nembaya med fem av sina barn. Även hon hade svårt att tro att de bara skulle få pengar, men när dessa väl började komma tänkte hon noga efter hur hon skulle använda dem.
– Jag tänkte att 600 dollar för mig och mina barn inte räcker, men om jag kan göra bröd så tjänar jag mer pengar. Så jag köpte ingredienser och började baka, berättar hon.
Till formar använde hon rengjorda ansjovisburkar, och bröden gräddade hon över öppen eld ute på gårdsplanen. Men ved är en bristvara i Otjivero och i slutet av 2008 hade Frieda Nembaya tjänat ihop tillräckligt för att köpa sin första elektriska ugn.
– Alla har egna intressen och idéer om hur de ska klara sig. Men om du ska börja måste du ha kapital. Har du inget kommer du inte i gång, säger hon.
För ett år sedan investerade Frieda Nembaya i ytterligare en ugn som hon placerat i sitt lilla kök. Nästa inköp blir en hushållsmaskin för att slippa blanda degen för hand, och hon drömmer om att kunna ta ett lån för att bygga ett större bageri tvärs över gatan. Och kanske kunna anställa någon. Arbetsdagen börjar redan klockan fyra på morgonen, varje dag.
Under de två år som pilotstudien pågick märktes stora förändringar i byn. De flesta positiva. Visst var det en del som också började dricka mer, men statistik från vårdcentralen visade att andelen undernärda barn sjönk från 42 procent till 10 procent. När barnen var mätta steg också närvaron och resultaten i skolan. Fler kunde, precis som Frieda Nembaya, få i gång en egen affärsrörelse och andra fick råd att åka till närliggande städer för att söka jobb. Så arbetslösheten sjönk. Det gjorde också kriminaliteten eftersom byborna inte längre behövde jaga på jordägarnas mark för att få tyst på sina kurrande magar.
För Claudia och Dirk Haarmann var det förändringen av invånarnas framtidstro som gjorde starkast intryck.
– Det handlar inte om att de bor i paradiset. De är fortfarande fattiga, men de bryr sig om sina liv, sina barn och har en mer långsiktig vision. De bygger så att husen klarar regnet och försöker få barnen att gå i skolan. Så var det inte förut, säger Dirk Haarmann.
– Efter första eller andra utbetal­ningen kunde man verkligen se att människorna fick sin värdighet tillbaka. De såg inte pengarna som välgörenhet, utan som ett erkännande av att de är en del av samhället. De är värda något och man investerar i dem, vilket de också kände ett ansvar inför, fortsätter Claudia Haarmann.
Att folk skulle bli lata, som kritikerna hävdat, avfärdar de helt. Matpriserna i Namibia skiljer sig inte mycket från de svenska, och den som lutar sig tillbaka med en inkomst på hundra kronor i månaden lever inte särskilt gott. Viljan att förbättra tillvaron ytterligare gör att de flesta i byn har försökt hitta sätt att tjäna mer pengar. Frieda Nembaya och många andra jobbar hårt med sina egna verksamheter, och när det statliga vattenbolaget Namwater skulle dra in vattenledningar i byn köade 200 av invånarna för att få söka de få tillfälliga jobb som projektet gav.
Claudia och Dirk Haarmann menar att det pengarna gör är att ge en grundtrygghet. Genom att de betalas till alla blir det heller inget skamligt i att ta emot bidrag.
När den statliga utredningen presenterade förslaget om basinkomst var både Världsbanken, Internationella valutafonden (IMF) och enskilda politiker kritiska. IMF menade att det var osäkert om huruvida det verkligen skulle påverka inkomstfördelningen och ansåg att det skulle kunna hota landets ekonomiska stabilitet. IMF gjorde också egna beräkningar som visade att kostnaden skulle bli nästan dubbelt så stor som den som forskarna i koalitionen kommit fram till. Koalitionen anklagade IMF för att vara emot projektet av ideologiska skäl. IMF erkände visserligen att deras beräkning var felaktig – de hade inte räknat med att de rikare skulle betala tillbaka basinkomsten via skatten – men fortsatte ändå att använda de egna siffrorna.
Vid matbordet i Haarmans villa i Windhoek är ämnet fortfarande laddat.
– När vi satte i gång pilotstudien i Otjivero fick vi ett samtal från Världsbanken i Washington där de förklarade att de var väldigt oroade. Men vad är omfördelningen av nio euro, för knappt tusen invånare i en liten by i Afrika att vara orolig över? undrar Claudia Haarmann.
Trots de positiva resultaten från pilotprojektet finns de kritiska rösterna kvar. De menar att en basinkomst­reform skulle bli för dyr och anklagar rapporten från pilotprojektet för att vara partisk.
Guy Standing är ekonom och professor i utvecklingsstudier vid University of London. Han är också en av grundarna till BIEN, Basic income earth network, och har varit involverad i projektet i Namibia. Han tror att motståndet dels handlar om politik och ideologi, dels om en rädsla hos organisationer och enskilda individer för att förlora kontrollen. Att ett land som Namibia skulle ha råd, tvivlar han inte alls på. Trots att över hälften av befolkningen lever i fattigdom är det inget fattigt land.
– Eftersom det var ett sådant brett stöd i Namibia trodde vi att det skulle kunna gå att få igenom där. Men när IMF gör motstånd är det klart att ett så litet land blir påverkat, säger han vid ett besök i Stockholm då han bland annat har föreläst om basinkomst för Miljö­partiet.
Nu hoppas Guy Standing på bättre framgång i Indien. Där arbetar han med en ny studie som liknar den i Namibia och som finansieras av bland andra UNICEF. De preliminära resultaten visar på lika positiva effekter som i Otjivero, men även i Indien har idén om basinkomst väckt en intensiv politisk debatt, både om kostnader och om huruvida folk blir lata eller inte.
Själv tycker han att påståenden om att folk skulle bli lata är en förolämpning mot fattiga människor. Varför skulle de bli latare än andra?
– När folk får en grundtrygghet ökar deras ansvarskänsla och produktivitet. Människor är innovativa, gör investeringar och betalar mer skatt. Det bidrar indirekt till lägre samhällskostnader, säger han.
När pilotstudien i Otjivero avslutades 2009 fanns en del pengar kvar.
I samråd med byn diskuterade man hur dessa skulle användas. Från byns sida föredrog man att projektet fortsatte att betala ut basinkomsten i stället för att satsa på olika inkomstgenererande verksam­heter.
En man i byrådet, Joseph Ganeb, förklarade att om de satsade lite pengar i hans tegelstenstillverkning så kanske han skulle kunna anställa några personer. Men hur skulle han förhindra att grannen stal stenarna under natten? Inte minst om han visste att grannens barn inte hade något att äta. I byn menade man att splittringen och uppdelningen av samhället skulle vara värre än att alla fick en mindre summa. Så projektet fortsatte att betala ut en lägre basinkomst på 80 namibiska dollar i månaden i stället för 100 dollar som tidigare.
I samma veva lämnade Claudia och Dirk Haarmann över ansvaret till pastor Karisheb och andra inom Evangelical lutheran church. Förhoppningen var att utbetalningarna skulle kunna fortsätta tills regeringen infört ett nationellt program, enligt det tidigare förslaget. Men så har det inte blivit och nu dras projektet med ekonomiska problem. Invånarna i Otjivero har inte fått några pengar på tre månader och den trygghet som basinkomsten var tänkt att ge är borta. Byborna har börjat ta av sina besparingar och hungern gör sig åter påmind.
I bageriet har Frieda Nembaya drabbats i dubbel bemärkelse eftersom affärerna går sämre. Folk har inte råd att handla bröd längre. De handlar på kredit och hoppas kunna betala tillbaka när nästa utbetalning kommer. Hoppet står nu till den nyvalda premiärministern Hage Geingob, som är en varm anhängare av basinkomsten och var en av de första att donera pengar till pilotstudien. I valet 2014 kommer han sannolikt att utses till Namibias nästa president.
Fakta: Basinkomst i Namibia
Mellan 2008 och 2009 genomfördes en pilotstudie i den fattiga byn Otjivero, ungefär tio mil från huvudstaden Windhoek.
Byns 930 invånare fick under två år en villkorslös basinkomst motsvarande ungefär 100 svenska kronor i månaden. Pengarna betalades till alla, oavsett inkomst, och samlades in från organisationer och privata givare över hela världen.
Räknar man de som från början bodde i byn minskade andelen hushåll i fattigdom från 76 procent till 16 procent. Men eftersom många tog emot fattiga släktingar från andra delar av landet, som inte var registrerade och därför inte fick pengar från projektet, blev den verkliga minskningen av andelen fattiga hushåll mindre och stannade på 37 procent.
Den ekonomiska aktiviteten i byn ökade. Fler vuxna skaffade sig någon form av inkomstbringande sysselsättning. Eftersom det nu fanns pengar i byn skapades också en marknad för bröd, kläder och annat.
Kvinnornas beroende av männen som familjeförsörjare minskade.
Andelen undernärda barn sjönk från 42 procent till 10 procent på ett år.
Brottsligheten sjönk dramatiskt.
Att införa en basinkomst i hela Namibia skulle kosta cirka 1,4 miljarder namibiska dollar om året. Det motsvarar 2–3 procent av landets BNP.
Annika Larsson är frilansjournalist. Hennes reportage är hämtat ur Modern Psykologi 2/2013. Saker som skett sedan dess har inte tagits med i artikeln: Pappersutgåva | För skärm (Google play) | För skärm (Itunes) | Prenumerera

Text: