Att skriva är att glömma

mp1609-48-49
Mats Almegårds artikel publicerades först i Modern Psykologi 9/2016.

”Nedtecknandet underlättar för minnet. Samtidigt tillåter denna process oss också att glömma”, säger den Augustnominerade psykologen och författaren Ulf Karl Olov Nilsson. Läs Mats Almegårds artikel om glömskans roll i litteraturen.

Sångens, musikens och poesins gudinnor i den antika mytologin kallades muserna. De var döttrar till Zeus och Mnemosyne, som var minnets gudinna. Litteraturen härstammar enligt mytologin helt enkelt från minnet. Det är så vi har för vana att se på litteraturen, eller skriftspråket över huvud taget: Vi nedtecknar våra minnen, skriver självbiografier, memoarer, krönikor och skönlitteratur – som var och en på sitt sätt har med minnet att göra.

Även i den moderna litteraturen innehar minnet en framskjuten position. Marcel Prousts madeleinekaka har till och med blivit en symbol för ett plötsligt minne i vardagligt tal: ”Ah, det är som madeleine­kakan” kan någon utbrista då hen får en minnesförnimmelse. När Marcel Prousts jag-berättare för sin sked te till läpparna, i vilken han blött upp en bit madeleinekaka, uppfylls han inte bara av minnet – han är det.

Utifrån denna scen rullas hela På spaning efter den tid som flytt ut. Titeln är en programförklaring: Det handlar om att minnas, att rekonstruera det som fallit i glömska. Minnet genererar texten och som en del av den även jag-berättaren. Minnet ger honom liv och djup. Många litterära texter därefter har gjort sina huvudpersoner mer mång­facetterade genom att ge dem minnen. Det är så de antar mänsklig form.

I sin essä Vatten, gåshud: Ett otal ord om romanen (Norstedts 2016) definierar Aris Fioretos romanen utifrån dess möjlighet att ”rymma en mångfald versioner av sig själv”. En av dessa versioner är dess funktion som ”minnes­konst”. Då handlar det naturligtvis inte enbart om att förse litterärt konstruerade personer med en historia. Litteraturen vill också säga något om världen utanför boksidorna. Om konstruktionen av en litterär person har med det individuella minnet att göra, kan man – med filosofen Paul Ricoeurs uppdelning i Minne, historia, glömska (Daidalos 2005) – här tala om romanens minneskonst som en del av det kollektiva minnet.

Det kollektiva minnet är tema i den så kallade vittnes­litteraturen. Begreppet myntades av den i somras avlidne Elie Wiesel, som skrivit många böcker om sina erfarenheter i nazisternas koncentrations­läger. Denna litteratur försöker vittna om det fasansfulla och i viss mån outsägliga. All vittneslitteratur handlar inte om förintelsen: Förra årets Nobelpristagare i litteratur, Svetlana Aleksijevitj, skriver också vittneslitteratur. Men förintelsen har gett upphov till så många texter att de nästan kan inordnas i en egen genre. I den tyska litteratur­vetenskapen talas det också mer om Holocaustliteratur.

Elisabeth Herrmann, professor i tyska med inriktning på litteratur- och kulturvetenskap, har i sin forskning undersökt den litterära representationen av förintelsen och bland annat diskuterat hur man skriver om det som är så fasansfullt att det egentligen inte går att berätta om, samt om hur framställningen ändrat karaktär. Strax efter 1945 var det tabu för tyska författare som inte var offer att skriva om förintelsen.
– Med tiden har det ändrats. Tidsvittnena dör nu ut. Det finns snart varken offer eller förövare kvar och det gör att en ny generation berättare nu dominerar, säger Elisabeth Herrmann.

Fiktion var tidigare också tabu. Det biografiskt doku­menterande var det enda moraliskt rätta. Författarna i dag skriver inte sällan utifrån sina släktingars historier, som Julia Franck i Die Mittagsfrau (2007) eller Katja Petrowskaja i Esther kanske (Norstedts 2015).
– Eftersom de själva inte levde under förintelsen måste de ägna sig åt fiktion. Den är också i dag tillåten som ett medel för gestaltning. Författarna i dag rekonstruerar med fiktiva medel, säger Elisabeth Herrmann.

Redan i Katja Petrowskajas titel är denna rekonstruktion tydlig. Hon berättar historien om sin gammelfarmor – som kanske hette Esther. Till och med namnen på offren har börjat falla i glömska.
– Förintelsen har i hög grad också förträngts. Ett tomrum och en glömska har uppstått som i dag fylls med fiktiva berättelser, säger Elisabeth Herrmann.

Glömskan ger alltså upphov till fiktiva möjligheter. Men hur gestaltas glömska? Så snart man tematiserar glömska minns man väl det som sägs vara bortglömt? Men kanske är det som Lars Huldén skriver i Anteckningar om glömskan (i Glömskan: Värd att minnas, Kungl. Vetenskaps- och Vitter­hets-Samhället 2012): ”Ett dråpslag drabbade glömskan när skrivkonsten uppfanns. Trodde man.” Det går kanske alltså att glömma i skrift. Även om glömskan alltid verkar vara underordnad minnet.

Poeten, psykologen och psyko­analytikern Ulf Karl Olov Nilsson (UKON) skriver i sin vindlande och insiktsfulla Glömskans bibliotek: En essä om demens, vansinne, littera­tur (Norstedts 2016) om lobotomi, demens och vansinne. Boken är nominerat i kategorin Årets svenska fackbok till Augustpriset som delas ut den 28 november 2016. Motiveringen lyder: ”När orden försvinner. Lärt och lekfullt behandlas här vansinnets förhållande till språk, identitet och författande. Texten vindlar, tanken svindlar i sinnrika tolkningar av patientjournaler, dråpliga historier och otäcka experiment. En ovanligt vederkvickande bok om skrämmande minnesförlust och hotet mot förmågan att göra sig begriplig.”

Genom fallbeskrivningar och exempel ur klinisk praktik kastar Ulf Karl Olov Nilsson ljus över sådant som fallit i glömska. Han undersöker också hur vansinnet och psykiatrin fungerar som litterära producenter och om det finns ett tillstånd där en text är galen i sig själv. Litteraturen behandlar han som ett ”farmakon”, det vill säga något som fungerar som både bot och gift – därav titelns motsägelse, som fick recensenten Lisbeth Larsson i GP att ställa sig frågorna: ”Glömskans bibliotek, vad är det? Glömska är ju att inte ha något bibliotek. Eller?”

Titeln tog lång tid att hitta fram till och är delvis inspirerad av Tomas Tranströmers rad om ”glömskans universitet” i dikten Madrigal. Från början ville Ulf Karl Olov Nilsson ha med ordet demens i titeln, men det blev för snävt.
– Det är egentligen bara mitt första kapitel som handlar om demens. Glömskan är ett vidare begrepp och titeln sätter i mina ögon fingret på litteraturens farmakon som jag ägnar mig åt i denna bok, säger han.

Vad betyder ”litteraturens farmakon”?
– Med bokstäverna, i litteraturen och biblioteken, lagrar vi och arkiverar mänskliga idéer och tankar, mänskligt liv. Det har två effekter: Nedtecknandet underlättar för minnet. Det är ett minneshjälpmedel. Samtidigt tillåter denna process oss också att glömma.
– Min analogi till farmakon är att litteraturen alltså både rymmer botemedelsaspekten, att minnas, och giftaspekten, att glömma. Tanken är inte ny. Platon skrev om den först och sedan har många andra skrivit om den. Bland annat Jacques Derrida i sin förträffliga essä Platons apotek. Om jag banaliserar något är det ju likadant i psykoanalysen: Vi talar om barndomen för att slippa tänka på den. Utsägandet och nedtecknandet rymmer denna dubbla process: samtidigt minne och glömska.

Att dagboksskrivande och terapisamtal kan ha denna dubbla effekt är inte svårt att inse. När något skrivs ner, eller sägs, bearbetas det och den som skriver eller berättar kan släppa det och ägna tankarna åt något annat. Att göra-listor är en vardaglig parallell till detta. Men hur är det med skönlitteraturen? Den som skriver en litterär text behöver väl inte skriva ned något i syfte att glömma?

Ulf Karl Olov Nilsson citerar Siri Hustvedt – som i sin essä Yonder skrivit: ”Att skriva skönlitteratur är som att minnas det som aldrig har hänt.” Minnet är alltså konstruerat. Det har aldrig hänt, men samtidigt görs det till minne genom texten. Och som läsare kan vi därmed minnas att vi läst det som en fiktiv person minns.

Siri Hustvedt har i en se­nare text, Tre känslosamma berättelser (i Leva, tänka, titta, Norstedts 2016), utvecklat de tankar hon framförde i Yonder. Där skriver hon att ”den men­tala aktivitet som vi kallar min­ne och den som vi kallar fantasi är delar av samma mentala processer”.

Enligt Siri Hustvedt har den fiktiva berättelsen alla möjligheter i världen – men de utnyttjas inte. En författare skriver inte om vad som helst: ”Det är som om ens fabula redan ligger där och väntar, och mödosamt måste bringas i dagen eller plötsligt kopplas loss ur minnet.” Enligt henne minns man alltså i samma stund som man fantiserar och skriver en skönlitterär text.

Inledningsvis konstaterade jag – i samband med Prousts madeleinekaka – att fiktiva personer ges ett djup genom minnesbilder. Men nog gäller detta även för glömska? De litterära personerna är också sina minnesluckor och förträngda smärtpunkter.
Malin Axelsson debuterade förra året med Anropa (Albert Bonniers förlag 2015). I romanen berättas historien om en kvinna som tagit in på ett hotell i en främmande stad. Där försöker hon skriva ner det hon inte längre minns.
– Vi lever i en väldigt terapeutisk tid, där många är upptagna av att möta sina minnen i syfte att gå vidare och lämna det smärtsamma bakom sig. I litteraturen måste man inte det. Den erbjuder en möjlighet att inte alls göra upp, utan att stanna kvar och ägna oss åt nostalgi och minnen. Litteraturen framstår som ett rätt otidsenligt rum, säger Malin Axelsson.

I Anropa skriver berättar­jaget att hon kan välja själv ”och då blir det och är det så”. Hon utgår ifrån ett minne om en efterrätt, men bestämmer sig för att byta ut den mot en annan. Olikt Marcel Proust vill hon inte minnas exakt – hon vill fiktionalisera. Däri ligger hennes frihet: att minnas och att glömma som hon själv behagar.
– Jag vill inte skriva en sanning. För mig är ord och litteratur som lögn mycket mer intressant. Det finns en frihet i att omformulera de vi är. Med texten kan vi besvärja sanningen och göra våld på verkligheten. Fiktionen har denna magiska funktion, säger Malin Axelsson.

Diktjaget i poeten Clara Diesens debutsamling Glömskans bok (Albert Bonniers förlag 2004) skriver ned sin glömska (och sina minnen) från en badort. Redan i första dikten står det klart att diktjaget, precis som Prousts berättare, är på spaning efter en tid som flytt: ”i dagboken överraskas jag av andras röster” heter det. Därefter följer dikter som gestaltar glömskan. Diktens svartvita filmer är tid som glömts bort. Plötsligt flammar ett minne till: ”min färgglada sydväst!”. Det handlar om barndomens sommarlov. Men diktjaget strävar inte enbart efter att minnas det som glömts – processen går också i motsatt riktning. Diktjaget ”tömmer (s)ig på ditt namn”.

Detta aktiva glömmande blir möjligt genom nedtecknandet av barndomsminnen (jämför med att göra-listan!): Texten skrivs på ”ett tjockt vitt ark som suger upp allt”. Bad­ortens läge vid havet kopplar också havet och vågorna till både glömska och minne, en parallell till antikens beskrivning av glömska som ett vattendrag – Lethe – som är namnet både på glömskans gudinna och glömskans flod.

Även Jonas Hassen Khemiri valde att skriva in glömskan redan i titeln på sin senaste roman Allt jag inte minns (Albert Bonniers förlag 2015). Romanens utgångspunkt är de oklara händelser som lett fram till huvudpersonen Simons död. Han har omkommit i en bilkrasch. Men vad föranledde denna olycka? Romanens berättare, ”författaren”, försöker rekonstruera händelserna genom att intervjua människor i Simons närhet: en vän, en flickvän, Simons mamma.

Men – och det är den stora frågan Jonas Hassen Khemiris roman ställer – hur kan vi lita på att de minns ”rätt”? I den mån det finns en sann version av händelserna ligger den i mellanrummet mellan de olika personernas utsagor. Något förenklat kan man säga att han använder sig av deckargenrens form: en gåta, ett dödsfall och ett försök att genom detektivarbete lösa denna gåta.

Men Jonas Hassen Khemiris text har ingen lösning. Den erbjuder inte det enkla slut som många deckare serverar. Den är mycket mer upptagen av vad det är att minnas – och att glömma.

Dessa processer förekommer på flera nivåer i romanen: Författaren försöker rekonstruera genom en rad personers minnesbilder, huvudpersonens mormor glider ”allt längre in i dimman” på sitt demensboende och huvudpersonen själv visar sig ha varit smått besatt av att minnas.

Han har inlett ett projekt han kallar ”minnesfas” och han ser instrumentellt på varje möjlighet till minne genom sin ”erfarenhetsbank”. I den gör han krasst ekonomiska insättningar av sina minnen – som bokförs på ett minneskonto. Ett projekt som framstår som lika omöjligt som ”författarens” försök att förstå, träffande ifrågasatt av Simons mamma i ett mejl: ”Hur många detaljer behöver du för att förstå honom?” Romanen blir ett bevis på det omöjliga i att minnas allt.

Den viktigaste glömskan i litteraturen är dock kanske inte tematisk, eller textstrukturerande – utan finns inom läsaren. Aris Fioretos fångar det då han skriver att ”vi läser svävande, som jag-i-egenskap-av-icke-jag”. Litteraturen ger oss som bekant nämligen möjligheten att glömma oss själva för en stund. När vi sjunker ner i en litterär text glömmer vi vår egen vardag. En skön glömska som både förutsätter och gör den litterära upplevelsen möjlig. Men läsarens glömska kan förvisso också bestå i att vi inte längre minns det vi läst. Tråkiga eller ointressanta böcker glömmer vi helt enkelt. Snarare måste de glömmas, så att vi kan lagra minnet av dem vi tyckt om.

Vissa böcker faller oförtjänt i kollektiv glömska. Den litterära kvaliteten kan vara hög, men något gör att boken glöms. I vissa, lyckosamma fall återupptäcks dessa böcker. John Williams Stoner från 1965, som fick en internationell renässans häromåret, var en sådan. Den svenska 1800-talsförfattaren Anne Charlotte Leffler förtjänar fortsatt ännu mer uppmärksamhet, liksom många andra ”bortglömda” eller marginaliserade kvinnliga författarskap i en manligt dominerad litteraturvärld.

Alla glömda böcker förtjänar inte att minnas, men de som gör det är många. Bodil Malmsten kallar dem ”omistliga” i Så gör jag: Konsten att skriva (Modernista 2012). Hennes uppmaning får sätta punkt: ”Glöm aldrig en omistlig bok.”

PS. Jag glömde skriva om Filip Davids Minnenas & glömskans hus och Birgitta von Otters Glömskans flod.
PS 2. Jag glömde också Milan Kunderas Skrattet och glömskans bok. Och Alejandro Leiva Wengers pjäs Minnesstund.
PS 3. Jag skyller på mitt sviktande minne.

En tidigare version av Mats Almegårds artikel publicerades i Modern Psykologi 9/2016: Pappersutgåva | För skärm (Google play) | För skärm (Itunes)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s