Droger, psykoser och mindfulness

Det är dags att se med nya ögon på förändrade medvetandetillstånd, tycker Åsa Nilsonne.

Här kommer en liten dialog som vi ska sätta in i tre kontexter:
”Jag känner inte riktigt igen mig själv.”
”Berätta mer.”
”Det är som om gränsen mellan mig och allt runt omkring har suddats ut. Som om bordet här”, lägger en handflata mot bordet, ”också är jag.”
Vi startar på en psykiatrisk akutmottagning klockan halv fem på morgonen. Den ena personen är en 24-årig student, den andra en 26-årig AT-läkare.
Med stor sannolikhet kommer den unga doktorn att komma fram till att studenten är på väg in i en psykos.
Både doktorn och studenten blir rädda.
Kontext två är en dyrbar meditationsretreat på en isolerad ö i Thailand. Den ena personen är samma 24-åriga student som tidigare, den andra en meditationslärare med asketisk uppsyn och genomborrande blick. Antagligen kommer studenten att få reda på att hen har upplevt ett genombrott i sin andliga utveckling.
Studenten blir glad. Vad läraren känner vet vi inte, men det lär knappast vara något smärtsamt.
Och till sist har vi fortfarande vår 24-åriga student. Den här gången har hen köpt ett svampodlingskit på nätet och behandlat det noggrant enligt instruktionerna. Nu har svamparna blivit klara, studenten och de två närmaste kompisarna har högtidligt svalt varsin bit.
Nu fylls de av en förväntansfull nyfikenhet – det verkar faktiskt fungera!
Ska kontexten verkligen vara så avgörande för hur vi förstår våra upplevelser?
Inom psykiatrin har vi oftast ett funktionsperspektiv på det som händer med oss och med våra patienter. Vi jämställer då våra psykologiska och fysiologiska funktioner – blodsockret har exempelvis en övre och en nedre gräns, och hamnar vi utanför dem mår vi inte bra och kan i värsta fall dö. Vi utvärderar medvetandet på samma sätt: Vi ska uppleva vår yttre eller inre miljö på ett realistiskt sätt så att vi kan fungera. Om vi börjar se eller höra saker som ingen annan ser eller hör, eller om vi upplever att gränserna för det vi kallar för vårt jag luckras upp, ja då har något blivit fel och behöver rättas till.
Inom andliga traditioner är perspektivet ett annat. Där kan ett förändrat medvetande vara ett uttalat syfte med bön eller meditation.  Det kan ses som önskvärt att befria sig från sin föreställning av ett ”jag” eller att få uppleva saker som ligger utanför ”det normala”. Den som exempelvis ser jungfru Maria kan tolka synen som ett tecken på utvaldhet, eller som en bekräftelse på sin religiösa tro eller sin uppriktighet, en tolkning som ofta delas av omgivningen.
Psykoaktiva substanser är ämnen som påverkar vår varseblivning, våra tankar och våra känslor. De verkar genom att påverka kommunikationen mellan våra nervceller, och stöder därmed föreställningen om att våra upplevelser av förändrade medvetandetillstånd uppstår i hjärnan. En del liknar hjärnans transmittorsubstanser, andra påverkar hur transmittorerna bryts ner eller frisläpps. Jag kommer att begränsa mig till att diskutera LSD och psilocybin eftersom de har särskild relevans i sammanhanget.
När jag började min specialistutbildning i psykiatri i slutet av 1970-talet fick jag reda på att söndagsgudstjänsten i avdelningens dagrum var ny, och att den hade blivit möjlig först när den tidigare chefen gick i pension. Han hade varit stark motståndare till att blanda in vidskepelse (själavårdande religion) i en modern psykiatrisk (farmakologisk) behandling. Psykiatrin och andligheten skulle gå helt skilda vägar.
Även drogerna och den akademiska psykiatrin hade separerat efter en snabbt uppblossande kärlekshistoria som inleddes i slutet av 1940-talet när LSD såldes som läkemedel under namnet Delisyd. Forskningen tog fart: Det publicerades över tusen artiklar om behandling av psykiatriska tillstånd med psykedeliska droger. Många trodde att psykosens gåta snart skulle vara löst, och att möjligheten att inducera ett vidgat medvetande på farmakologisk väg skulle föra med sig stora kliniska och personliga vinster. Sagan fick dock ett abrupt slut. Mot slutet av 1960-talet klassades psykedeliska substanser som illegala droger. Forskningen tappade fart och las till slut i stort sett ner. Drogerna har sedan dess i stort levt ett parallellt liv, och mest mött psykiatrin när det uppstått problem.
Undantag finns: Teri Krebs och Pål-Örjan Johansen, som arbetat både i Trondheim och i Boston, gjorde år 2012 en metaanalys av LSD-behandling vid alkoholism. De använde studier från slutet av 1960-talet med sammanlagt 536 deltagare, och konstaterade att resultatet efter tre månader var positivt. 2006 publicerade Francisco Moreno och hans kolleger vid universitetet i Arizona goda resultat av psilocybin-behandling av patienter med tvångssyndrom som inte blivit bättre av behandling med SSRI.
På 1980-talet inleddes en försiktig försoning mellan psykiatrin och andligheten, anförd av Jon Kabat-Zinn med sin mindfulness-based stress reduction (MBSR). På 1990-talet kom sedan Marsha Linehan med dialektisk beteendeterapi (DBT), som är en mindfulnessbaserad psykoterapi, och några år senare var det dags för Zindel Segal, Mark Williams och John Teasdale med mindfulness-based cognitive therapy (MBCT) mot depression.
Så småningom kom hjärn-avbildningen till undsättning. Michael Kometer från universitetet i Zürich och hans medarbetare fann 2016 att psilocybin påverkar bearbetningen av synintryck. De tänkte sig att det uppstår en ökning av nervcellernas aktivitet. När synintrycken blir mer intensiva kan självmedvetenheten minska och därmed intensifieras upplevelsen av omvärlden, vilket är helt i linje med föreställningar inom mindfulnesstraditionen.
Vidare visar studier ledda av Robin Carhart-Harris vid University of Bristol 2012 och Yi-Juang Tang från University of Oregon 2015 att både psilocybin och mindfulnessträning minskar aktiviteten i mediala prefrontalcortex och bakre cingulum, som båda aktiveras vid självrefererande tänkande.
Ytterligare en bro byggs av studier, som den från 2015 av Willem Kuyken och hans kolleger vid Oxford university, som visar att en mindfulnessbaserad behandling var lika effektiv som farmakologisk underhållsbehandlig för att förhindra återfall i depression. Man kan ju bara gissa hur överraskad den gamle religionsskeptiska överläkaren hade blivit.
Våra tre spår – psykiatrin, andligheten och drogerna – är alla centrerade runt våra upplevelser. En betydelsefull skillnad är att den som medvetet tar en drog knappast blir överraskad över att uppleva något ovanligt, medan den som överrumplas av en oväntad medvetandeförändring kan bli både rädd och förvirrad, vilket kan göra att den ursprungliga händelsen hamnar utanför fokus.
En annan skillnad är språket. Inom psykiatrin och psykoterapin har vi ord som derealisation och hallucination, inom den andliga traditionen har vi begrepp som nåd och uppenbarelse, inom drogkulturen hittar vi ord som hög eller pundig. Det är inte självklart hur de kan översättas, och detta anser jag kan vara ett betydande problem.
Försök har gjorts – exempelvis talade psykiatern Arthur Deikman på 1970-talet om mystical psychosis. Hans tes var att psykotiska upplevelser inte behöver vara patologiska i den bemärkelsen att de skadar mer än de utvecklar. Han tänkte sig att den mystiska psykosen inträffade när perception, tanke och känsla avautomatiserades, vilket är intressant eftersom många andliga övningar strävar just efter avautomatisering, så att ögonblicket kan fylla medvetandet. Ett annat begrepp är peak experience, som kan leda till övergående desorientering i tid och rum, förändrad varseblivning och ökad känslighet. Vi talar även om en transformativ kris, som kan inträffa när en människa genomgår en förändring av sin självbild , och kriser i samband med andligt uppvaknande eller andlig utveckling.
Forskare, som exempelvis Mikael Kometer från Zürich i en artikel 2015, och psykiatriska föreningar som brittiska Royal college of psychiatrists, föreslår att andliga upplevelser, även sådana som kan likna psykiatriska tillstånd, kan vara läkande och utvecklande ifall de förstås och integreras. Jag ser ett tecken på större respekt för det andliga i senaste versionen av diagnosmanualen DSM, där religiösa och filosofiska problem inte längre har någon diagnostisk kod, och därmed inte längre kan klassas som psykiska störningar.
Det råder numera inget tvivel om att vår varseblivning, våra känslor och våra upplevelser uppstår i hjärnan. Det råder inte heller något tvivel om att människor spontant kan uppleva dramatiska andliga/religiösa tillstånd som förändrar deras syn på sig själva och världen – ibland på ett så genomgripande sätt att deras livsbana styrs om – och att liknande upplevelser kan induceras på farmakologisk väg.
Utmaningen för psykiatrin blir att ta till sig föreställningen om att det kan finnas medvetandeförändringar som befrämjar utveckling och känslomässig mognad, och att lära sig att differentiera dem från medvetandeförändringar som på sikt begränsar vår förmåga att fungera i vår värld och vår miljö. I en spännande studie från 2011 behandlade exempelvis Katherine MacLean från Johns Hopkins university i Baltimore och hennes medarbetare 52 försökspersoner utan tidigare erfarenhet av hallucinogener med psilocybin. Författarna mätte deltagarnas personlighet utifrån femfaktormodellen, vars olika personlighetsdimensioner anses ha god stabilitet över tid. De fann att deltagarna skattade sig högre på dimensionen öppenhet (som bland annat innefattar fantasi, uppmärksamhet på inre upplevelser och intellektuell nyfikenhet) efter experimentet, och att de som rapporterade en stark mystisk/andlig upplevelse hade fortsatt högre värden ett år efter experimentet. De drog slutsatsen att drogen kan leda till en bestående positiv personlighetsförändring.
Utmaningen för andligheten blir att öppna sig för idén att den filosofiska materialismen, som hävdar att våra upplevelser har sitt ursprung i våra hjärnor, är ett relevant perspektiv, och att släppa föreställningen om att det krävs en immateriell och eventuellt odödlig själ för våra ”andliga” funktioner.
Den moderna hjärnavbildningen bör kunna rädda den andliga traditionen från vidskepelse och den vetenskapliga traditionen från sin misstänksamhet mot det subjektivt upplevda. Vi står nu inför uppgiften att hitta ett gemensamt språk, så att vi kan integrera den kunskap som finns inom olika vägar för att utforska vårt medvetande. Om vi lyckas med det kommer vår uråldriga strävan att förstå oss själva och vår omvärld att ta ett historiskt steg framåt.
Åsa Nilsonne är psykiater, senior professor i medicinsk psykologi, författare och krönikör i Modern Psykologi. Hon är aktuell med en upp­daterad utgåva av sin bästsäljande bok Mindfulness i hjärnan (Natur & Kultur).
Den här artikeln publicerades först i Modern Psykologi 3/2016: Pappersutgåva | För skärm (Google play) | För skärm (Itunes)
Läs med om medvetandet här: Hur kommer det sig att hjärnan skapar subjektiva upplevelser? Den frågan utnämnde filosofen David Chalmers för mer än tjugo år sedan till the hard problem. Nu söker han ett samband mellan medvetandet och kvantmekaniken.

Text: