De fyrbenta musorna

a%cc%8asa-webb
Åsa Nilsonnes krönika publicerades först i Modern Psykologi 9/2016. Foto: Martin Stenmark.

KRÖNIKA. Virginia Woolf gjorde det. Richard Wagner gjorde det. Jag gör det.

Hämtar kraft och inspiration ur den diskretaste av musor: en hund.

Virginia Woolf hade hjälp av Pinka, en cocker spaniel. Under deras långa promenader testade hon sina formuleringar, provkörde orden genom att uttala dem högt. Pinka fick lyssna på funderingar kring dialog och disposition.

Virginia beskriver det som att hon gick in i en sorts trans tillsammans med Pinka. Hon liknar det vid att simma, eller flyga. När det så småningom blev dags att skriva drog hon sig tillbaka till sin skrivarstuga med hunden som enda sällskap. När Pinka dog 1935 fick Virginia stora svårigheter att hitta tillbaka till flödet och lekfullheten. Nästa hund, också den en spaniel, visade sig inte fungera alls som musa.

Kompositören Richard Wagner omgav sig med hundar, varav en lär ha fungerat som bollplank. Det sägs att Wagner spelade en del av sina kompositioner för sin Cavalier King Charles Spaniel Peps för att få hjälp att avgöra om musiken skulle sparas eller slängas.

Detta är en inte helt ovanlig uppgift för en musa – den ska inte bara inspirera, utan även skärpa vårt kritiska sinne. Själv upplever jag att skrivandet får en annan, och bättre, karaktär när jag har en hund i närheten. Det är lite märkligt. Vi måste ju utgå ifrån att ingen hund förstår hur en roman ska byggas upp, eller vilket tempo som passar bäst för ett musikstycke. Samtidigt kan de hjälpa oss med just de uppgifterna.

Här kommer en tänkbar förklaring: Många hundar har en oerhört god förmåga att läsa av sina människors känslor, och att reagera på dem. När vi testar en text lyssnar vi samtidigt på våra egna reaktioner: Blev det bra? Eller blev det skräp? Vad tycker jag?

Detta kan vara svårt – introspektion är sällan vår starkaste sida. Det är nu hunden kommer in. Den läser oss och kan därmed bli som ett förstoringsglas för våra egna omdömen. Den gör tummen upp eller ner därför att den har läst av våra egna reaktioner så mycket bättre än vi själva kunde.

Det talas mycket om en framtid där vi kan förbättra vår kognitiva kapacitet med ett inopererat chip. Jag är helt nöjd med min hund.

Åsa Nilsonne är psykiater, senior professor i medicinsk psykologi och författare till både skön- och facklitteratur.

Krönikan har tidigare publicerats i Modern Psykologi 9/2016: Pappersutgåva | För skärm (Google play) | För skärm (Itunes)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s