Power woman

Text:


När folk känner igen socialpsykologen Amy Cuddy på stan och vill ta en bild tillsammans med henne frågar de ofta om hon kan stå på ett särskilt sätt: med fötterna isär i axelbredd, spikrak rygg och händerna på höfterna. En självsäker pose som förknippas med den i Sverige ganska okända serietidningssuperhjälten Wonder Woman.
Historien bakom det udda önskemålet – och det ovanliga fenomenet att en psykolog blir stoppad av fans på gatan – började en måndagsförmiddag i juni 2012 i Edinburgh, där Amy Cuddy föreläste på konferensen TED global under titeln ”Ditt kroppsspråk formar vem du är”. Det är rimligt att anta att det är en av historiens mest sedda psykologiföreläsningar. Närmare 35 miljoner gånger har folk klickat på länken och hört hennes berättelse, den näst mest sedda i TED:s historia, långt före Bill Gates, Bono, Al Gore och andra mega-kändisar som föreläst på den tvärvetenskapliga, nätsända konferensen.
Budskapet som slagit an hos så många människor är enkelt: Ditt kroppsspråk uttrycker inte bara hur du mår, utan det påverkar också hur du mår. Amy Cuddy tar ett betydligt bredare grepp om idéerna bakom föreläsningen i sin bok Närvara: Stärkt självförtroende med kroppens hjälp (Libris förlag) som kommer ut på svenska i höst. TED-föreläsningen och boken utgår från en studie som Amy Cuddy och hennes forskargrupp genomförde vid hennes arbetsplats, elituniversitetet Harvard i Boston, för sex år sedan.
– Att leenden fungerar åt två håll var redan fastslaget i studier: Vi ler när vi är glada men kan också känna oss gladare när vi ler. Jag ville undersöka vad som händer om vi har en hållning som uttrycker makt och kraft, berättar Amy Cuddy på telefon från hemmet i villa-staden Newton utanför Boston.
Såväl människor som andra djur uttrycker kraftfullhet genom att sträcka ut kroppen och ta upp mer plats. Exempel på detta är sprintern som sträcker armarna i luften i en V-formad segergest efter ett vunnet lopp eller björnen som ställer sig på bakbenen. När vi känner oss rädda och maktlösa försöker vi i stället ta upp så lite plats som möjligt. Vi krymper ihop och håller händerna så att vi skyddar viktiga organ. Tänk fotbollsfansen som tar sig för huvudet där deras lag släpper in ett mål eller igelkotten som rullar ihop sig när den är hotad.
Personer som känner sig kraftfulla brukar vara mer bestämda, optimistiska och ha bättre självförtroende. Kraftfulla ledare tenderar också att ha högre nivåer av dominanshormonet testosteron och mindre av stresshormonet kortisol. Forskning på primater har visat att nivåerna är rörliga. Om en individ i en flock snabbt behöver anta en ledarroll ökar dess testosteron samtidigt som kortisolet sjunker.
Är det möjligt att genom ett enkelt knep ”lura” människor att känna sig mer kraftfulla? För att undersöka detta lät Amy Cuddys forskargrupp försökspersoner gå in i ett laboratorium på Harvard och göra antingen kraftfulla eller kraftlösa poser i två minuter. Försökspersonerna i den ”kraftfulla gruppen” fick bland annat sitta med fötterna på ett skrivbord och händerna bakom huvudet (som en klichébild av en pösig chef) eller stå i Wonder Woman-posen med händerna på höfterna. Amy Cuddy lät sina ”kraftlösa” försökspersoner anta kroppsställningar som att sitta på en stol med knäna ihop och framåtböjt huvud, eller stå med ena handen på armbågen och den andra på halsen.
Resultatet: Försökspersonerna som gjort high power poses både kände och betedde sig betydligt kraftfullare. Salivprover före och efter poserandet visade också att försökspersonernas hormonnivåer ändrats. ”Lågstatusposörernas” testosteronhalter hade minskat med 10 procent medan kortisolet ökat med 15 procent. Försökspersonerna som stått eller suttit i högstatusposer hade däremot fått en 20-procentig ökning av testosteronet och en 25-procentig sänkning av kortisolnivåerna.
Flera uppföljande studier har visat på stora effekter på beteende, bland annat att studenter som fått i uppgift att ha en rak hållning oftare valde platser längst fram i ett klassrum jämfört med de som blivit tillsagda att ha en hopsjunken hållning. Preliminära fynd i en studie av Amy Cuddy och socialpsykologen Maarten W. Bos visar att försökspersoner som arbetat i fem minuter vid en dator var betydligt mer bestämda än de som använt en smartphone, som kräver en mer böjd hållning. En slutsats som tyder på att det kan vara en dålig idé att knappa på en Iphone strax innan en jobbintervju eller någon annan viktig händelse.
Amy Cuddy använder ordet närvaro för att beskriva effekten av de kraftfulla poserna. Hon är noga med att påpeka att syftet inte är att dominera över andra människor, utan att ta makten över sig själv och slippa bittra eftertankar om att du inte visade upp din skarpaste sida i en krävande situation.
– Jag tänker på närvaro som förmågan att kunna plocka fram dina bästa sidor, så som du är när du inte är rädd för att dömas av andra människor. När du reagerar på det som sker i stunden utan att oroas över vad som kan hända. Närvaro är inte ett permanent tillstånd som du uppnår, utan något tillfälligt. Poängen med boken är att undersöka hur vi kan komma dit oftare, säger hon.
När Amy Cuddy var 19 år bilade hon med två studiekamrater från en konferens för studenter vid universitetet i Missoula, Montana, till sitt dåvarande hem i Boulder, Colorado. Det var en 13 timmar lång körning i svartaste nattmörker genom en glesbefolkad del av Montana. Planen var att hinna fram till universitetet i Boulder i tid till morgonföreläsningarna. Vännerna turades om att köra och hålla föraren vaken medan en av dem fick ligga i en sovsäck i baksätet.
När det var Amys tur att sova nickade föraren till. Bilen kraschade och rullade runt tre varv. Amy, som inte haft något säkerhetsbälte, slungades ut ur bilen, fortfarande invirad i sin sovsäck, och slog pannan i asfalten. Hon vaknade upp. på en intensivvårdsavdelning med en märklig blandning av ångest, utmattning och ilska. Hon orkade knappt hålla ögonen öppna. Den kraftiga smällen mot huvudet hade gett henne en form av traumatisk hjärnskada som kallas DAI, diffus axonal skada. Det innebär att kopplingarna mellan nervceller skadas när hjärnan skakas om mycket kraftigt eller till och med roterar i skallen. Den påverkar hela hjärnan och förändrar den drabbades sätt att känna, tänka och agera.
– Det är svårt att komma tillbaka från en sådan skada. Du försöker inte bara återfå din kognitiva kapacitet, utan också känslan av vem du är.
Amy Cuddy tvingades avbryta sina studier. Hjärnan var inte vad den en gång hade varit, hon kunde inte koncentrera sig eller ta in information och läkarna förklarade att hon förmodligen inte skulle kunna slutföra studierna. Tester visade att hon förlorat 30 IQ-poäng. Hennes vänner började dra sig undan och sa att hon inte var sig lik längre: förvirrad, orolig, frustrerad. Men hon kämpade vidare. Amy Cuddys kognitiva förmågor förbättrades gradvis och hon kunde till sist gå ut college, fyra år senare än sina klasskamrater.
– Olyckan fick mig in på psykologispåret, eftersom jag ville studera traumatiska hjärnskador.
Hon började på det prestigefulla Princeton-universitetet i New Jersey, men hade hela tiden en känsla av att inte höra hemma där.
– Huvudskador förändrar dig verkligen på alla sätt. Du försöker lära dig grundläggande saker i livet på nytt och samtidigt få ordning på känslolivet igen. Jag skämdes och ville inte att folk skulle få reda på vad jag varit med om. Jag var rädd att de skulle tycka att jag var en bluff. Att tala offentligt kändes omöjligt. Jag har alltid identifierat mig med människor som känner sig maktlösa, med de tysta studenterna i min klass som inte känner att de har rätt att vara där, berättar Amy Cuddy. Hon tillägger att hon ännu kan känna sig skakad av olyckan.
– Jag kämpar fortfarande med att fokusera och filtrera bort distraktioner. Om jag är nära andra människor som pratar, eller när min hund skäller, kan jag inte tänka alls.
Med hjälp av en stöttande handledare på Princeton – psykologiprofessorn Susan Fiske som Amy Cuddy än i dag samarbetar med – tog hon sig vidare till en forskartjänst på Harvard. När hon undervisade första året där var det en av hennes elever som inte deltagit aktivt i klassen på hela terminen och som efter att blivit hotad med underkänt kom in på Amy Cuddys kontor.
”Hon sa: ’Jag hör inte hemma här’, berättar Amy Cuddy i sin TED-föreläsning och beskriver det som ett avgörande ögonblick. Två saker hände: En var att jag insåg ’Oj, jag känner inte så längre!’ […] Och den andra var: ’Hon hör visst hemma här!’ Hon kan låtsas, och kan bli godkänd. Så jag sa: ’Jo, det gör du visst. Du hör hemma här. Och i morgon ska du låtsas, du ska göra dig själv kraftfull. Och du kommer att gå in i klassrummet och du kommer att göra den bästa opponeringen någonsin.’ Hon gjorde verkligen den bästa opponeringen någonsin.”
Efter TED-föreläsningen har tusentals människor hört av sig till Amy Cuddy och berättat om sina erfarenheter av ”bluffsyndromet”, känslan av att inte vara värd sin framgång. Även om den har passerat hos Amy Cuddy känner hon sig fortfarande som en outsider på Harvard. Hon växte upp i en lantbrukarfamilj i Pennsylvania i nordöstra USA, i en del av delstaten som präglas av amishfolket och deras 1800-talslivsstil.
– Jag trodde aldrig att jag skulle hamna på Harvard. Jag kommer från en plats där alla var arbetarklass eller fattiga. De flesta av Amy Cuddys klasskamrater jobbade på sina familjers bondgårdar och fortsatte med det efter gymnasiet. Att studera vidare fanns inte på kartan för många av dem.
– Nu bor jag i en välmående förort till Boston där åttondeklassare redan pratar om vilket universitet de ska gå på. När jag började studera kände jag mig underlägsen och jag tror att många som jag växte upp med delar den känslan. Jag är här i elfenbenstornet nu men jag kan fortfarande känna mig som en infiltratör som representerar världen utanför, säger hon.
Parallellt med hyllningar och massiv uppmärksamhet har Amy Cuddys forskning mött kritik. När forskare vid universitetet i Zürich genomförde en studie om high power poses med ett fem gånger större urval av försökspersoner fann de ingen effekt på vare sig hormonnivåer eller beteende. Däremot påverkades försökspersonernas egen uppfattning av makt. Resultaten ledde till en motreaktion i tidningsartiklar, där skribenter dömde ut hela grunden för Amy Cuddys TED-föreläsning. Hon håller inte med.
– Att stå i de här poserna gjorde fortfarande att folk kände sig mer kraftfulla, och det är den viktigaste slutsatsen av vår studie.
Enligt Amy Cuddy gjorde de schweiziska forskarna några saker annorlunda, på ett sätt som kan ha påverkat resultatet.
– De lät folk hålla posen i sex minuter i stället för två och de mätte effekten på beteende och hormoner på ett annat sätt än vad vi gjorde. Den där studien är som ett syskon till vår och inte en direkt upprepning.
[Red. anm. Sedan den här artikeln först publicerades har det kommit ytterligare kritik mot Amy Cuddys forskning. Läs mer om kritiken och Amy Cuddys svar här.]

Den enkla uppväxten i Pennsylvania, flera år som balettdansös och den nattliga bilolyckan i Montana är tre pusselbitar i Amy Cuddys intresse för kroppsspråk. En fjärde är de ämnen som hon fokuserat på under större delen av sin tid på Harvard: Sexism, fördomar och hur vi bedömer människor vid första intrycket.
– Det är vad jag är mest känd för inom den akademiska världen. Utanför blir det alltid fokus på de kraftfulla poserna, och förmodligen kommer det att förbli så under resten av mitt liv, säger Amy Cuddy och skrattar.
De senaste 15 åren har hon tillsammans med sina kolleger Susan Fiske och Peter Glick studerat hur människor utvärderar en ny person vid ett första möte. Enligt Amy Cuddy svarar vi blixtsnabbt på två frågor: ”Kan jag lita på den här personen?” och ”Kan jag respektera den här personen?” Hon kallar dessa faktorer för värme och kompetens. Människor vill gärna ha båda dessa, men tenderar att tro att kompetens är den viktigaste egenskapen, särskilt i jobbsammanhang. I själva verket är värme eller pålitlighet viktigare för hur folk bedömer dig, enligt Amy Cuddys studier.
– Det handlar inte om att gå in i en interaktion och posera som en superhjälte, utan om att knyta an till andra. De kan inte ta till sig ditt budskap innan du byggt upp ett förtroende.
Hur vi placerar in grupper av människor i värme–kompetens-spektrat förklarar också varför vissa grupper diskrimineras, menar Amy Cuddy. En grupp som folk enligt Cuddys forskning ofta placerar in i ”varm men inkompetent”-rutan är gamla människor.
– Ingen vill aktivt skada grupper som ses som varma och inkompetenta. Men de skadas genom försummelse. De blir bortglömda. Det sker allt mer i dagens startup-företag där ungdom är väldigt högt värderat. Om du så bara är över 40 betraktas du som att du inte har något värdefullt att bidra med inom it-världen.
Grupper som placeras in i rutan ”kompetenta och kalla” anses som hotfulla, väcker avund och drabbas också av de mest extrema fallen av diskriminering.
– De blir ofta syndabockar i tider av ekonomisk och politisk instabilitet. Under 1900-talet var det uppenbara fallet judarna i Tyskland på 1930-talet, men också massmord på välutbildade människor i Kambodja och i Rwanda.
Kvinnor som gör karriär tenderar också att stereotypiseras och placeras in i kategorin ”kompetent och kall”. Amy Cuddys slutsatser efter snart två decenniers studier av fördomar är ofta dystra.
– Det kommer att förändras, men långsamt. Vad säger du till en grupp 25-åringar i slutet av en föreläsning om sexism och rasism på arbetsplatser? Lycka till med din arbetsintervju? Det är väldigt svårt att undvika att lämna publiken med panik i blicken.
Det finns en tydlig koppling mellan kroppsspråk, stereotyper och kön. I New Yorks tunnelbana sitter en rad lättsamt formulerade vett- och etikettförmaningar uppsatta i vagnarna. Bara en av dem är könsspecifik: ”Dude, stop the spread” står det intill en bild på en man som sitter med benen så brett i sär att medpassagerarna knappt får plats. Det är en uppmaning att sluta med det som kommit att kallas för manspreading, mäns tendens att sitta väldigt bredbent. I Sverige har fenomenet uppmärksammats av bloggen Macho i kollektivtrafiken, som publicerade anonymiserade bilder på skrevande män i Stockholms tunnelbana.
– Kvinnor lär sig att ha en hållning som tar upp mindre plats. De är mer benägna att göra kraftlösa poser som att röra vid sin hals och sina ansikten, att kura ihop sig och att försöka vara nätta. Män lär sig att vara stora och ta upp plats, säger Amy Cuddy.
– Min son är 13 och när han började sexan såg jag väldigt tydligt hur hans tjejkompisar ändrade sitt kroppsspråk. De sprang inte längre runt med armarna i vädret och hjulade. När flickor kommer upp i den åldern blir de mer medvetna om vad som anses som attraktivt. De börjar bete sig i enlighet med könsstereo-typer som handlar väldigt mycket om makt och maktlöshet, som säger att det är männen som bestämmer. Det bekymrar mig för jag tror att det påverkar även det psykiska, att kvinnor blir mindre benägna att ta plats och dela med sig av sina idéer.
Amy Cuddy märkte också när hon undervisade på Harvard att kvinnliga studenter både pratar mindre och krymper ihop fysiskt. I stället för att räcka upp handen rakt upp som de manliga studenterna tenderar de att höja den försiktigt i 90 graders vinkel. De kvinnliga studenternas tystnad blir problematisk på en utbildning där hälften av betyget bygger på aktivt deltagande i föreläsningarna, och där det råder en betygsklyfta mellan könen.
Amy Cuddy har gett sina kvinnliga studenter rådet att i stället för att sitta med korsade ben höja sina stolar så mycket som möjligt och samtidigt ha fötterna i golvet för att göra sig så stora som de kan. Och Wonder Woman-poserna kan användas som ytterligare en metod för att jämna ut oddsen.
– Även om du tillhör en diskriminerad grupp kan du ha en känsla av personlig kraft. Vi kan inte undvika andra människors fördomar. Somliga väljer att hantera det genom att vara aktivister och det är fantastiskt. Men alla vill inte göra det till sin identitet att försöka förändra institutionerna. Kan jag ge dem några verktyg som kan hjälpa dem? Det är grunden för mitt arbete.