Klüfts kamp

carolina_kluft_web
Agnes Dunders intervju med Carolina Klüft publicerades först i Modern Psykologi 9/2016. Foto: Annika af Klercker.

Hon är en av Sveriges främsta idrottsstjärnor genom tiderna – och kanske en av de mest missförstådda. Möt Carolina Klüft som presterade utan att jag prestationen.

 

 

 

 

”Jag har varit i Norge på NM och haft skitkul. Jag ramlade på häcken men fick ändå ihop 5 764 p. Hyfsat!! Ja, Nadja och Anna hade jättekul”

Carolina Klüft, 17 år, dagboksanteckning efter Nordiska mästerskapen år 2000.

 

Det är möjligtvis lite ironiskt att en flicka som aldrig jagade prestation blev en av våra bäst presterande idrottare i modern tid. Eller så har ironi ingenting alls med saken att göra. Kanske var det så att Carolina Klüft helt enkelt hittade lösningen på prestationens gåta, men att ingen lyssnade.

Hon vann allt man kan tänkas vinna, totalt 32 guld, 15 silver och 9 brons och är innehavare av svenskt såväl som europeiskt rekord samt junior-världsrekord i sjukamp. Men vid sidan av publikens jubel anklagades hon för att inte vara ”tillräckligt seriös” när hon spexade framför kameran vid mästerskap, att hon ”inte tog tävlandet på tillräckligt stort allvar” när hon inte ville prata om medaljmål, och att hon var en ”landsförrädare” när hon valde att lägga ner sjukamps-karriären till förmån för en satsning på längdhopp, för att kunna hitta tillbaka till glädjen.

– Jag vet att jag provocerade många genom att springa omkring och visa så pass mycket känslor som jag gjorde på idrottsbanan. Men jag var tvungen att idrotta på det sätt som var bäst för mig. Och för mig var lusten den största energi-källan, säger hon med samma intensitet och stora gester som hon hade på friidrottsbanan.

Jag intervjuar henne nu i första hand i egenskap av författare, inte friidrottare. Den karriären tog slut för fyra år sedan. Nu är hon i stället aktuell med boken Livet är en sjukamp (Norstedts). Redan i inledningen poängterar hon att boken inte är ett försvarstal, utan kanske snarare en förklaring.

Har du känt dig missförstådd?

– Ja, på sätt och vis var jag nog missförstådd. Men jag kan förstå att en del hade svårt att begripa sig på mig. Om någon säger att ”jag gör det här för att jag tycker att det är kul” eller ”jag ska bara se till att ha roligt” så kanske man inte förknippar det med att vara seriös. Men för mig gick det hand i hand, glädje var en nödvändighet för att jag skulle kunna vara seriös.

I prestationens högborg hittade Carolina Klüft en egen väg, och det är den strategin som hon nu ger ut i bokform.

– Jag är inte ute efter att omdefiniera folks upplevelse av mina guld eller mina idrottsprestationer. Det jag har gjort nu är att jag har gått lite djupare och försökt förklara känslorna kring att stå på idrottsbanan och att gå igenom vissa faser i livet, säger hon.

Carolina Klüft föddes in i en idrottsfamilj. Pappa Johnny Klüft var allsvensk fotbollsspelare i Öster och Gif Sundsvall. Mamma Ingalill hoppade 6,09 i längdhopp som bäst och har en femteplats i SM som främsta merit. Systrarna Martina, Sofia och Olivia sysslade alla med friidrott.

– Jag följde med min lillasyster som ville prova på friidrott och tyckte att det var kul från första stund. Det är klart att jag provade på annat också. Jag försökte att börja måla, testade att sjunga och hade massor av drömmar om framtida yrken. Men det var i idrotten som jag hittade min fristad, där jag kunde vara mig själv.

Den unga Carolina Klüft testade det mesta på friidrottsbanorna, för att sedan lägga ihop flera av utmaningarna. Trekamp blev till femkamp och så småningom sjukamp.

– Jag drogs till utmaningen. Konsten att behärska alla grenar, att ha förmågan att kunna ladda om, att aldrig bryta ihop. Jag förstod tidigt att jag var mångkampare för jag älskar utmaningar som ska vridas och vändas på för att passa ihop med varandra. Sökandet efter balans lockar mig, både på idrottsbanan och i livet.

Fysiken och förmågan att prestera går alltså att spåra genetiskt, men skolmiljön lockade fram tävlingsinstinkten. I sjätte klass flyttade familjen från den lilla byn Furuby till staden Växjö, och här mötte hon ett betydligt hårdare klimat i klassrummet. Killarna i den nya skolan gav henne öknamn som ”benranglet” och de hårda orden satte spår i henne. På idrottslektionerna kom den tysta hämnden. Utan ett ord såg hon till att vinna över sina plågoandar.

– Mobbningen blev en chock och en frustration som jag vände till något annat. Jag kommer ihåg att jag tänkte att ”jag må vara smal och se töntig ut, men de ska få se …” Det blev ett slags kraft i det.

Orden från en scen i filmen Lejonkungen blev som ett mantra för Carolina Klüft: ”Du kan! Inget berg är för brant! Om du tror blir det sant! Du kan!” Frustrationen skapade en kraft i positiv riktning, men hon förstod ganska snabbt att en självkänsla byggd på prestationer kan bli destruktiv. Glädjen över en medalj ebbade ut förvånansvärt fort och gav henne ingen stabil grund.

– Jag insåg att mitt värde som människa inte får bli beroende av mina prestationer. Vad jag gör är skilt från det jag är.

– När jag slog igenom och det stormade som värst så var jag tvungen att försöka hitta ett sätt att tänka för att klara av en värld som var så extremt resultat- och prestationsfixerad som idrotten är. Jag kände mig inte riktigt bekväm i den världen, men jag älskade ju att tävla och jag älskade friidrotten, så jag fick försöka göra det på mitt sätt. Det var en överlevnadsstrategi.

 

”Jag ramlade på häcken.” Fyra ord i en 17-årings dagbok. En minst sagt kort beskrivning av något som så här i efterhand förändrade Carolina Klüfts sätt att se på sitt tävlande.

Det handlar alltså om de Nordiska mästerskapen i norska Modum. Carolina Klüft står på startlinjen till häckloppet som inleder sjukampen. Precis innan start sprider sig en oro i kroppen, en ovan känsla, och hon slås plötsligt av tanken: ”Vad händer om jag trillar?”

– Jag såg mig själv falla. Klart och tydligt inne i mitt huvud.

Startskottet går, och mycket riktigt faller hon.

– Det som är positivt med idrott är att man får direkt feedback om något funkar eller inte. Lärdomen i Modum blev otroligt viktig för resten av min karriär. Då förstod jag att negativa tankar inte funkar för mig, att jag måste måla upp positiva bilder inom mig.

Visualisering är en klassisk och mycket populär teknik inom idrottspsykologin. 2005 beskrev Tony Morris, Michael Spittle och Anthony P. Watts, tre forskare inom idrottspsykologi, fenomenet i boken Imagery in sports. Deras studier visar hur visualisering kan ha en både positiv och negativ effekt. Carolina Klüft upplevde det negativa i Modum, men lärde sig att sortera sina känslor och skapa en positiv effekt av sina inre bilder.

– Jag försökte redan tidigt att skapa bilder av mina känslor för att göra det enklare för mig själv. Vad känner jag? Varför är det jobbigt? Vad är det jag oroar mig för? Är jag rädd för vad folk ska tycka? Är jag rädd för att misslyckas?

– Den första bilden som kom till mig var bilden av min motivation, den såg jag som en väg. När jag slog igenom frågade alla varför jag höll på med idrott och då kom den bilden till mig. Jag satte mig ner och formulerade vad som var viktigast för mig. Jag kom fram till tre saker: Jag ska ha roligt, jag ska göra mitt bästa och lära mig nya saker.

Fokuset låg på vägen – målet var hela tiden bara en riktning. Resan mot målet var viktigast.

 

Två år efter fallet i Modum tog Carolina Klüft sin första stora seniormedalj på EM i München. Året var 2002 och över en natt blev hon hela Sveriges nya maskot. Hon beskrevs som blond och käck med solsken i blick, likt ett Tomte-bo-barn i Elsa Beskow-land. Stark och tokrolig som Pippi Långstrump. Sveriges framtidshopp med ett ansikte som skulle passa lika bra på Kalles Kaviar-tuben som Kalles eget. Där och då hade hon hittat sin strategi för framgång. De inre bilderna i tävlingssituationen hade utökats och nu hade Carolina Klüft en hel katalog med mentala figurer.

I mångt och mycket är det den mentala målarboken som nu släpps som bok. I Livet är en sjukamp beskriver hon resan mot mål som ett etapplopp på cykel, där de mentala bilderna som vägen, fokusknappen och skyddsnätet alla har fått var sitt kapitel. Gamla dagboks-anteckningar har fått nytt liv.

– En del av bilderna blev konkreta under karriären, andra har kommit till när jag har föreläst eller försökt förklara för andra vad till exempel nervositet och prestationsångest kan göra för en person.

– Jag har alltid samtalat mycket med mig själv och varit bra på att analysera mig själv. Många, framför allt tjejer, kan nog vara lite väl hårda mot sig själva. Men jag förde schyssta, konstruktiva samtal. Jag vet inte om det har att göra med att jag blev retad i skolan, men jag tror att det blev en nyckel till framgång att jag inte var elak eller ställde orimliga krav på mig själv.

 

Mångkamp är på många sätt den mest psykologiskt krävande idrottsgrenen som man kan ägna sig åt. Sju grenar, 100 meter häck, höjdhopp, 200 meter, kulstötning, längdhopp, spjut och 800 meter, alla krävande på olika sätt. Två långa dagar av tävlingsnerver. Det gäller att hålla och släppa fokus i rätt ögonblick. Att komma över misslyckanden och lägga framgång bakom sig.

– Fokusknappen, ett slags på och av-knapp, är kanske min allra viktigaste mentala bild. Tävlingsfokus och avkoppling. Självkänsla kontra självförtroende. Den jag är och det jag gör. Jag var tvungen att ha den för att klara av att hantera allt som jag ställdes inför.

För den som såg Carolina Klüft tävla är det inte svårt att se när hon tryckte av och på knappen mentalt. Ena stunden vinkade hon glatt till publiken och tv-kameran, för att i nästa spänna blicken och slå sig själv på låren och i ansiktet för att väcka tävlingsdjävulen.

– Alla laddar på olika sätt. Det var många som försökte stöpa om mig, och få mig att lugna ner mig och inte ”slösa energi” mellan grenarna, men det var mitt sätt att få energi. Jag var tvungen att koppla bort prestationen och bara vara.

– Om jag hade suttit och tänkt på min prestation så skulle jag ha förlorat närheten till glädjen, säger hon.

Det går att hitta många exempel på Carolina Klüfts mentala förmåga. Under VM i Paris 2003 stod hon på ansatsbanan till längdhoppet. Efter två underkända hopp hade hon bara ett försök kvar. Men i stället för att se det negativa i situationen flög bara en enda tanke genom Carolina Klüfts huvud: ”Godkänt hopp, godkänt hopp, godkänt hopp.” I tredje försöket hoppade hon längst av alla och vann med sju centimeters marginal.

Året därpå, under OS, förväntade sig alla att Carolina Klüft mer eller mindre bara skulle åka ner till Aten och hämta hem guldet. Vilket hon också gjorde, trots pressen. På samma sätt tacklade hon de högt ställda förväntningarna och tog hem VM-guldet i Helsingfors 2005, trots att hon genomförde hela tävlingen med en stukad fot. Faktum är att Carolina Klüft inte förlorade en enda mångkamp som senior fram till 2008, då en annan mental bild dök upp.

Figuren var diffus då, men har växt fram under senare år när Carolina Klüft har försökt att förklara varför hon lämnade mångkampsvärlden. Hon ser sin egen uthållighet som ett lustigt hus, där man med nyfikenhet kan vandra genom olika rum med nya dörrar som väntar på att öppnas.

– När jag var på toppen blev det allt svårare för mig att skilja på vad det var jag ville göra, och vad andra ville att jag skulle göra. Alla ville ju att jag skulle fortsätta med sjukamp, att jag skulle ta fler guld. Men själv kände jag att jag var klar med just det här rummet och ville öppna en annan dörr.

Bakom den dörren fanns en enskild satsning på tresteg och längdhopp.

– Det gav mig mycket styrka, att våga ta ett sådant beslut. Jag fick sitta och försvara mig som om jag hade begått ett brott, jag blev kallad ”landsförrädare” och ”dum i huvudet”. Men jag tvivlade aldrig.

Aldrig någonsin?

– Tror man att det är rätt för en själv så är det rätt. Så länge man inte skadar någon annan. Och det tycker jag faktiskt inte att jag gjorde, även om många verkade se mitt beslut som ett slag i ansiktet. Alla har rätt till sin åsikt, men jag sörjde att jag inte fick respekt för mitt beslut.

Alldeles i slutet av karriären blev en annan bild tydlig – tryggheten i form av ett skyddsnät. Under en regnig längdhoppstävling i Karlskrona var olyckan framme. En fysiskt sliten, men psykiskt motiverad, Carolina Klüft halkar på plankan och drar av alla tre muskelfästen på lårets baksida.

– Baksidan bara hängde på mig och då känner man sig ganska trasig. Jag började tvivla på om jag någonsin skulle stå på idrottsbanan igen.

Under OS i Aten fem år tidigare hade hon fått se sin man, stavhopparen Patrik Kristiansson, numera Klüft, falla när han misslyckades redan i kvalet. Han identifierade sig starkt som stavhoppare och byggde sin identitet i mångt och mycket på prestationer. Nederlaget i OS blev så pass stort att han aldrig lyckades ta sig tillbaka.

– Då var jag väldigt glad över mitt skyddsnät, min bas som jag hade byggt upp redan som tonåring. Jag hade byggt den stabilt. När jag vacklade och höll på att falla så kunde jag bara klättra ner och känna mig trygg i det som är viktigt för mig, som vänner och familj, attnhämta kraft och börja klättra upp igen. Patrik föll som ett korthus.

Carolina Klüft besteg ännu ett berg likt det i Lejonkungen och tog sig tillbaka till idrottsbanan. Men en fantastisk karriär närmade sig ändå sitt slut.

Tre år senare skriver Klüft än en gång dagbok. Hon hade misslyckats med att kvalificera sig till OS i London 2012 på grund av ytterligare en skada, men åkte ändå med truppen till mästerskapen. Där satt hon på ett hotellrum i London. Så nära, men ändå så långt bort:

”Vem är jag nu? Vad kan jag? Vad är min roll, min funktion? Inga mål, ingen väg, bara tomt. Men det värsta av allt är att jag inte är så stark som jag trodde. Jag känner mig tacksam för min filosofi som jag har tragglat tusen gånger för mig själv och andra. Den håller mig flytande just nu. Även om hjärtat är brustet förstår hjärnan bättre. Jag vet bättre.”

Hur var det att se slutet på karriären?

– Det var både lätt och svårt. Många tvingas ju sluta på grund av skador, men jag kunde fatta mitt eget beslut om att gå vidare i livet och på så sätt var det lätt, och jag har aldrig sett tillbaka och varit bitter. Men samtidigt var det ju otroligt tufft att ta farväl av en gammal kär vän. Att tvinga sig själv att stå på nya ostadiga ben och undra vad som händer nu, vad kan jag nu?

Carolina Klüft genomförde ett tårfyllt sista SM och hjälpte även Sverige till en seger i Finnkampen efter OS, men sedan var karriären över. Glädjen hade försvunnit.

– Jag är inte på jakt att ersätta den, för jag tror inte att jag kommer att hitta samma sorts glädje och eufori som jag hade på idrottsbanan. Och jag känner inte heller att jag behöver jaga den kicken. Det finns andra typer av känslor också som jag är väldigt nyfiken på. Bara genom att bli mamma så förstår jag att livet har väldigt mycket mer att erbjuda när man kommer ut ur idrottsvärldens bubbla.

Fyra år har gått sedan Carolina Klüfts avsked och ännu ett OS har passerat, den här gången med Carolina Klüft som programledare. Så vad hände då med hennes filosofi? Var det någon som lyssnade?

– Jag är inte så nära dagens landslag så att jag kan avgöra det, men jag hoppas att de unga idrottarna som kommer fram i dag får vara sig själva. Att det finns en acceptans kring våra olikheter, att man kan se olikheterna som en källa till inspiration i stället för att försöka stöpa alla i samma form.

Själv försöker hon hitta sin nya form.

– Jag har varit trygg som människa väldigt länge, men yrkesmässigt är jag fortfarande ute och letar. Det har gått fyra år, men jag tror att jag håller på att landa i vad jag vill göra i framöver.

Mammarollen, programledarrollen under OS och uppdragen som ledamot i Naturskyddsföreningens riksstyrelse. Tre nya grenar i Carolina Klüfts liv, och nu har hon en regelbok som är mer konkret än någonsin.

 

 

 

7 x bilder i Klüfts huvud

Carolina Klüft beskriver sin resa mot ett mål som ett etapplopp på cykel. Det kan handla om personliga rekord på idrottsbanan, men även om att må bra som människa. Målet är en riktning, men inte det viktigaste. Det viktigaste är resans alla upplevelser, lärdomar och överraskningar.

Här är sju bilder som Klüft använder sig av i resan mot ett mål:

1) Vägen. Är det värt att trampa mot målet oavsett vad som uppstår på vägen? Vad är det som motiverar dig? För Carolina Klüft var det tre saker: Glädje, 100 procent och lärdomar.

2) Fokusknappen. En bra utrustning stavas enligt Carolina Klüft självkänsla. På hennes egen resa har det viktigaste verktyget varit ”fokusknappen”, förmågan att kunna växla mellan den hon är och vad hon gör. Självkänslan ligger i vara-läget. Prestationsläget är kul, men värdet på dig som person ska inte förändras beroende på vad som händer i det läget.

3) Kartan. För att veta vart du ska behöver du en karta som hjälper dig välja rätt väg. För Carolina Klüft är kartan laget, alla de människor som inspirerar, vägleder och skapar förutsättningar för resan.

4) Kompassen. Behövs för att inte hamna på villovägar under resan. Kompassen handlar om perspektiv och reflektion, och hjälper dig att finna balansen mellan jaget och laget. Att vara fokuserad på sin personliga utveckling, utan att hamna i en egobubbla.

5) Skyddsnät. Om du får punktering under ett etapplopp behöver du verktyg för att hantera situationen. Det gäller även livet i stort. Rädsla kan vara förlamande, men ibland måste den utmanas och då behövs ett skyddsnät, en trygghet i inre självkänsla, familj, vänner, perspektiv och erfarenheter.

6) Ösiga Örjan och Lugna Lasse. För att inte bli överanalytisk, eller överkänslig, behöver du balans mellan hjärta och hjärna. Carolina Klüft ser de två motpolerna som två gubbar på varsin sida axeln, Ösiga Örjan och Lugna Lasse. Ibland behöver man en paus och tid för återhämtning för att klara av att nå sitt mål. För Carolina Klüft fanns det tillfällen då hjärnan ville mer än vad kroppen orkade och då tvivlet kom före den fysiska tröttheten.

7) Lustiga huset. För att orka hela vägen fram behöver du vara envis och uthållig. Carolina Klüft ser uthålligheten som att vandra genom ett stort hus med nya dörrar som väntar på att få öppnas. Själva uthålligheten ligger i att utforska rummet med fortsatt entusiasm innan det är dags att ta tag i nästa rum.

Källa: Carolina Klüfts Livet är en sjukamp (Norstedts 2016)

 

Agnes Dunder är Modern Psykologis art director och har ett förflutet som sportreporter. Intervjun med Carolina Klüft publicerades först i Modern Psykologi 9/2016:

Pappersutgåva | För skärm (Google play) | För skärm (Itunes) 

 

2 Comments

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s