Lurad, blåst och förförd

TheConfidenceGame_JKF_R3_A New Yorker-journalisten Maria Konnikova kan hjälpa dig att förstå bedragare.

Sedan jag såg Åsa Blancks och Johan Palmgrens film Bedragaren (2008) har misstanken om att den är en fejkdokumentär gnagt i mig. Historien om hur Fader Mac kom till Malmö, ”utsänd av Vatikanen”, och började viga och lura pengar av folk, utan att de i efterhand var särskilt arga, var för bisarr för att vara sann. Särskilt som han även varit tränare för det ungerska OS-landslaget i simning utan att kunna simma och jagats av ex-Mossad-agenter efter att ha rånat en affärspartner på den gemensamma diamantbutiken. Med mera.

Efter att ha läst New Yorker-journalisten Maria Konnikovas bok The confidence game: Why we fall for it – every time (Viking 2016) är jag mindre skeptisk mot filmen. Boken är nämligen sprängfylld med historier som den om Fader Mac. Temat är con artists, alltså bedragare, sol- och vårare och andra bondfångare. Det inkluderar allt från Macchi­arini-doftande forskare med fabricerade resultat, till finansmän, konstsvindlare och sektledare. Hennes fallbeskrivningar skulle räcka för flera goda romaner, men som den vetenskapsjournalist och doktor i psykologi som hon är vet hon att underbygga med forskning. Det gör hon så grundligt att jag undrar om det finns någon klassisk studie som hon förbisett. Det mesta, från kognitiv dissonans (det knepiga i att hantera motstridiga fakta) till sunk costs (hur svårt det är att lämna något vi investerat i), går att koppla till hur lätt vi lockas av dessa karismatiska typer som vill lura av oss allt, inklusive vår självaktning.

För visst är det svårt att erkänna till och med för sig själv att man åkt på en blåsning. Och om man nu gör det, hur plågsamt är det då inte att erkänna för sin omgivning hur  naiv man varit? Den skammen gör mörkertalet stort, eftersom få vill erkänna att de råkat ut för en bedragare, än mindre anmäla förövaren.

Ett centralt budskap i Maria Konnikovas bok är vikten av att vara skeptisk mot en alltför god historia och i stället hålla utkik efter detaljer som skaver. Efter att ha ryckts med så till den grad av hennes framställning väcks därför samma misstanke som när jag såg Bedragaren. Kan The confidence games alla absurda historier verkligen vara sanna?

Jonas Mattssons recension publicerades först i Modern Psykologi 4/2016: Pappersutgåva | För skärm (Google play)För skärm (Itunes) 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s