”Det känns ibland som en déjà vu”

HédiFried
Intervjun med Hédi Fried publicerades först i Modern Psykologi 6/2016. Foto: Linda Forsell.

För Hédi Fried känns nutiden smärtsamt välbekant. Läs Ann Lagerströms porträtt av en flykting som vägrar glömma flykten.

”När börjar det egentligen? Kan någon säga när någonting börjar?
Sandkorn läggs till sandkorn, och innan man vet ordet av ligger det en sandhög framför en.”

När jag går upp mot författaren Hédi Frieds hem i närheten av Liljeholmen och ser Stockholm breda ut sig framför mig tänker jag på de där meningarna i en av hennes böcker. De där om sandkornen som läggs till sandkorn. De som beskriver hur ideal och moral sakta kan förskjutas i ett samhälle, nästan utan att medborgarna märker det. De som försöker peka på hur det som var uppseendeväckande nyss närmast steglöst blivit normalt.

Så var det i början av 1940-talet i Sighet, Hédis hemstad i Transsylvanien i dåvarande Rumänien. De där småtrakasserierna mot judarna som förekommit redan före kriget förändrades steg för steg. Knuffar blev till misshandel som med tiden blev till förbud mot högre undervisning, mot statliga tjänster, mot innehav av fordon, smycken, radioapparater. Sedan kom gettot, så deportationen, lägren och förintelsen. Allt har hon varit med om. Allt uthärdade hon.

Man vänjer sig, berättar hon i sina memoarer Skärvor av ett liv (Natur & Kultur) som precis kommit ut i nyutgåva. Hédi och hennes familj tänkte: Vi får inte gå på bio. Det är inte hela världen. Vi får inte gå på restaurang. Vi äter hemma. Judar ska bära en gul stjärna. Vi är judar, inte skäms vi för det.

Det där måste vi tala om, tänker jag när jag närmar mig huset med den vidunderliga utsikten och den nu 92-åriga, engagerade författarinnan och föreläsaren och överlevaren från koncentrationslägren Auschwitz och Bergen-Belsen. Hon som vigt sitt liv här i Sverige åt att berätta sin historia om och om och om igen för att vi inte ska glömma.

Hédi Fried möter i dörren.

– Välkommen in, vill du ha te, eller kanske kaffe?

Vårsolen flödar in över böcker, konst och blommor. Hédi Fried är nätt och rör sig i lägenheten som om åren inte rört henne. Hon arbetar fortfarande. Skriver lite varje dag i sitt arbetsrum intill vardagsrummet, där till vänster.

– Mest för mig själv, säger hon.

Men ibland blir det också debattartiklar om rasism och om förintelsen. Hon föreläser också fortfarande, men åker inte längre runt i skolorna och berättar som hon gjort under så många år.

– Numera kommer jag bara om de som lyssnar har verklig makt och kan påverka utvecklingen, säger hon.

Vi slår oss ner, jag måste ta det direkt.

Vi har stängt våra gränser. I Danmark ville man ta flyktingarnas smycken. Vi bygger läger i Europa. Är det det här som är sandkornen? Vänjer vi oss sakta nu?

– Om vi inte ser upp så gör vi det. Jag begriper inte att det kan hända i Sverige, säger hon. Det känns ibland som en déjà vu, som 1930-talet.

Är du rädd?

– Rädd, men också hoppfull. Demokratin här är starkare än den var i Tyskland på den tiden. Människor i hela världen protesterar mot förtryck på ett helt annat sätt än då. Jag tror att vi kan stå emot den rasistiska hetsen.

Men helt säker är hon inte. Nazismen var inte den första regim som förtryckt och förintat utpekade grupper av människor. Andra världskriget var inte första gången det judiska folket hånats, fördrivits och dödats. Hédi och hennes syster Livi, pappa Ignatz och mamma Frida var inte ensamma om att sakta anpassa sig och bortse från farorna.

”Tanken på ett kommande krig skrämde mig så mycket att jag inte ens vågade tänka på det”, skriver hon i boken Skärvor av ett liv. ”Självbevarelsedriften lät inte verkligheten komma nära.”

– Så länge livet inte är hotat så kan man alltid vänja sig, säger hon nu. Det kan verka konstigt, men vi funderade inte så mycket. Vi levde bara vidare.

– Och så blir man sakta pacificerad. Vi gick med på att flyttas till gettot. Tog med oss nyckeln till huset, tänkte att vi snart skulle vara tillbaka. Vi gick in i de där godsvagnarna som skulle föra oss till lägren. Och jag tänker på mina medfångar i Auschwitz som gick i led till groparna för att skjutas. Det visste vad som väntade. Ändå sprang de inte. De tog inte möjligheten att dödas i flykten.

Viljan till liv är så stark att den nästan kan uthärda vad som helst, säger hon.

– Det hände många gånger i lägret att jag tänkte: Jag orkar inte en dag till. Men så vaknade jag nästa dag, och så gör man som de säger. Utför sina sysslor. Och lever vidare …

– Människan är en underlig varelse. Vi frågar oss ibland vad som är livets mening. Det är Livet.

Var det likadant med dina icke-judiska grannar? Vande de sig också?

– Ja så måste det ha varit. Vissa av dem såg bort, andra utnyttjade situationen. Några få hjälpte oss, de kom in i gettot med mat.

Hédi Frieds mamma och pappa gasades i koncentrationslägret. Själv överlevde hon och hennes syster och på hösten 1945 kom de via Röda korsets bussar, tåg och båten m/s Rönnskär till Sverige. Som gäst, trodde hon själv. Som flykting, enligt svenskarna.

Trivdes du här från början?

– Först var det fantastiskt, berättar hon. Fast inte riktigt lika fantastiskt som vi trodde när vi satt där på tåget och reste genom ett sönderbombat Europa. Vi trodde att drottningen skulle ta emot oss, och att vi skulle bli överösta av allt det vi saknat – aftonklänningar och guldklockor.

Trodde ni det på allvar?

– När svenskarna utvandrade till Amerika trodde de att gatorna skulle vara av guld. Flyktingarna på väg hit drömmer säkert om mobiltelefoner och datorer.

Hédi och hennes syster Livi hoppades, men så var det förstås inte.

Var ni besvikna?

– På sätt och vis. Men jag minns den där varma chokladen som lottorna delade ut på kajen i Malmö. Den uppvägde de finaste aftontoaletter och guldklockor.

Först fördelarna. Ett ordnat land utan ruiner, med vän liga människor. Efter ett tag upptäckte hon nackdelarna. Visst var svenskarna vänliga, men inte så lätta att komma in på livet. Hon var inte gäst som hon trodde, utan en främling, och behandlades som en sådan. Och så det allra värsta – sysslolösheten på förläggningen på Lovön utanför Stockholm – den var förödande.

– Det kändes om om vi fortfarande var fångar.

”Jag ville rå mig själv”, skriver hon. ”Jag ville inte ha någon överhet som bestämde. Inte ens en välvillig sådan. Jag ville ut i livet, jag ville fortsätta där jag hade blivit avbruten, börja på universitetet, utbilda mig till barnläkare.”

I stället fick hon börja från början. Ta de jobb hon fick. Fabrik, hushållsarbete, kontor. Hon mötte misstänksamheten: ”Inte kan de väl internera folk hur som helst i Tyskland, något måste de där judarna ha gjort.” Språksvårigheterna. Fattig-domen.

Och nu ser hon hur det återupprepas. Flyktingarna som sitter på förläggningar i månader utan att ha makt över sitt eget liv.

”Bara genom att börja arbeta kan man få tillbaka självrespekten, känslan av att man återigen räknas som en jämbördig medlem av samhället”, skriver hon.

Men det finns en skillnad. Allmänhetens engagemang. Det är bra, men Hédi Fried är av egen erfarenhet försiktigt skeptisk.

– Jo, vi vill i och för sig hjälpa till, men bara så länge det inte stör oss, och inte innebär någon större uppoffring. Vi kan gå till Centralen och ta emot och dela ut lite förnödenheter. Men ett djupare engagemang – då tar det emot.

Och så berättar hon. Det var den där unga kvinnan, Marianne, som öppnade sitt hem för henne när hon var ny i Sverige. Det var så betydelsefullt. Hédi kunde äntligen lämna lägret på Lovön. Fick ett hem, lärde sig svenska och Marianne hjälpte henne till ett bättre jobb.

Men så hände något. Grannarna trodde att de var älskande. Homosexuella. Flator. Marianne blev rädd. Bad Hédi att flytta.

– Jag kan förstå att hon inte vågade ha mig kvar, säger hon. Men att hon aldrig sedan hörde av sig. Det var det svåra. Jag ringde och ringde, men hon hade inte tid med mig.

– Och nu, säger hon sakta, har jag blivit likadan.

Det var det där ryska paret som kom till Sverige. Hédi kände igen sig, tog sig an dem. Hjälpte dem mycket. De träffades. Hon bjöd hem dem.

– Men nu har mitt intresse svalnat. Tycker inte att jag har tid. Vill göra annat. Försöker ursäkta mig med min ålder. När jag träffar dem på stan så skäms jag.

För att verkligen hjälpa, säger hon, måste vi kliva över vår bekvämlighetszon och sedan inte göra som hon och Marianne, inte släppa taget.

Hela tiden i vårt samtal, i hennes böcker, den där pendlingen mellan kunskap, insikter och erfarenheter. Mellan det goda hon vet krävs och upptäckten av sina egna begränsningar, sina svagheter. Kanske har hon alltid varit sådan. Kanske är det hennes smärtsamma erfarenheter eller hennes arbete mot rasism, eller de där studierna till psykolog, som hon till slut fick möjlighet till som gett henne en blick. In mot sig själv. Och ut mot oss andra. Som det där med romerna. De som fanns i hennes barndoms Sighet och som nu möter henne på Liljeholmen när hon ska gå och handla.

– Varje månad ger jag en större summa till en av dem. Alltid till olika. Jag kan inte dela med mig till alla, och att bidra med lite här och lite där gör ingen skillnad. Helst ger jag till dem som har något att sälja så att det blir en form av utbyte. Hela situationen måste vara förnedrande på samma gång som det handlar om överlevnad. Men jag har dåligt samvete hela tiden. Vet att jag har, och att de inte har.

Så är det den där berättelsen i en av hennes böcker. Om hur hon när hon var liten inte kunde tänka sig att leka med ”zigenarungarna”. Hur hon, judinnan, den förföljda, kände sig mer värd än dem, och inte förstod innebörden av sin egen bortvända blick. Det var först i koncentrationslägret, när hon såg romerna gå mot döden i gaskamrarna sida vid sida med hennes egna, som hon förstod. Eller snarare trodde sig förstå att en människa alltid är en människa vad vi än kallar henne.

Men fördomar, särskilt de vi vuxit upp med, säger hon, försvinner inte så lätt. Senare, i Sverige, på 1950-talet, tog hon sig själv på bar gärning. En granne varnade henne för ”zigenarföljena”, och för en stund kändes det där påståendet självklart, som om insikten från Auschwitz var som bortblåst. Den där inlärda rasismen –antisemitismen, antiziganismen, islamofobin, främlingsrädslan – är djupt fäst inom oss även när vi tror oss vara medvetna humanister, säger hon. Och det är bland annat den som hindar oss från att fullt ut upptäcka det Hédi Fried kallar ”den annalkande faran”, rasismen och rädslan för att förlora det vi har – vår trygghet, våra privilegier, vårt liv.

Fördomarna lurar oss att gruppera, att dela in varandra i värda och icke-värda, att på allvar diskutera vilka som ska få undervisning, sjukvård, tak över huvudet. I en radiodokumentär hör jag om en by på Gotland där flyktingarnas barn till en början inte får gå i skolan. I stället får de leka på skolgården två timmar varje dag när de inhemska barnen är inne på lektioner. På Aktuellt ser jag svenska politiker på allvar diskutera om uppehållstillstånd ska räcka för att få vård. Om det ska krävas medborgarskap för att få tillgång till det som är självklart för oss andra.

– Jag identifierar mig med de som står vid gränsen och inte har någonstans att ta vägen. En gång i tiden var det jag. Och jag förstår inte Stefan Löfven – först lovade han ta emot, sedan drog han tillbaka. Jag fattar inte. Jag blev så glad när han kom till en föreläsning jag höll på Armémuseum. Då kunde jag uttrycka min besvikelse direkt.

– Jag tror inte Sverige har ångrat sig, sa jag. Vi som kom efter andra världskriget har inte varit till någon belastning. Vi har bidragit. Tre forskare har jag fött.

En tid efter att Hédi kom till Sverige mötte hon en vän till familjen, Mikael Fried. Han var lite äldre, de delade minnena från Sighet, från förföljelsen, djup kärlek uppstod. Mikael startade ett företag som sålde sjukvårdsmaterial. De fick tre pojkar. Allt ordnade sig. Men så orkade inte hans hjärta. Han dog. Hon förlorade sin trygghet, sitt fäste, sin syskonsjäl – och sin försörjning.

”Jag kommer aldrig att klara av ett företag, jag är ingen affärskvinna, jag kan ingenting, varken om varorna eller företagsekonomi”, skriver hon.

Hon fick börja om. Igen. Psykologen blev företagare. Efter ett tag gick affärerna bra. Hon kunde försörja sina pojkar.

– Och inte bara det, säger hon. Jag introducerade slutna blodtagningsrör i sjukvården. Innan dess använde man öppna glasrör så att blodet stänkte åt alla håll och kanter.

En viktig händelse. Men det skulle visa sig att det var något annat som blev Hédi Frieds verkliga livsuppgift. Hon började berätta – om antisemitismen, om kriget, om förintelselägren, om mötet med Sverige.

– När min syster Livi och jag kom efter kriget var det ingen som vill höra talas om vad vi varit med om. Folk tyckte jättesynd om oss men sa: ”Tänk inte på det. Nu är ni här och kan börja ett nytt liv. Allt kommer att bli bra.” Därför blev jag så överrumplad några decennier senare när alla ville att jag skulle tala.

Sedan början av 1980-talet har Hédi berättat – i böcker och radioprogram, på utbildningar, föreläsningar och inte minst i skolorna. Berättat och berättat och berättat. Många har hört, säger hon, men hur många har lyssnat?

– Det är en sak att registrera vad någon annan säger. Men det är en helt annan sak att verkligen lyssna, med hjärnan och med hjärtat. Det är en helt annan sak att förstå.

Men kan vi, kan jag, som vuxit upp utan krig, svält eller förtryck någonsin förstå?

– Det är klart du kan. Har du aldrig frusit? Har du aldrig varit rädd? Har du aldrig varit hungrig?

Jo.

– Då så.

Men att hoppa över lunchen och inte hinna med middagen är en sak. Att försöka ta sig över Medelhavet i en läckande gummibåt eller svälta som du gjorde i koncentrationslägren är något annat.

– Hunger är hunger. Rädsla är rädsla. Använd din erfarenhet och din empati och tänk dig in i situationen. Det där är bara undanflykter.

Timmarna har gått. Vi får sluta nu, säger Hédi Fried och påminner mig om att hon passerat de 90.

– Glöm inte din handväska, säger hon när jag hastar ut i hallen.

– Har du några vantar? Det är kallt fast solen lyser. Hej då.

Hej då.

På vägen ner för backen i det sena sneda eftermiddagsljuset klingar ett nytt citat ur Hédis bok Livets pendel inom mig:

”Ingen lär sig genom andras erfarenheter. Och aldrig kan man tänka sig att det onda också kan hända oss.”

 

Ann Lagerströms intervju med Hédi Fried publicerades först i Modern Psykologi 6/2016: Pappersutgåva | För skärm (Google play)För skärm (Itunes) 

3 Comments

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s