Harry Potter, psykologerna och det magiska intresset

HPILLUSTRATED_B_Art_Harry
Den här artikeln skrevs inför bokutgivningen och teaterpremiären Harry Potter and the Cursed Child 2016. Illustration: Jim Kay/Bloomsbury publishing Plc.

Psykologen Lotta Samelius reder ut Harry Potters relation till psykologin.

Harry Potter and the Cursed Child möter vi Harry Potter  trebarnsfar. Att ett av barnen, Albus Severus, hamnat i någon form av svårighet är det vi fått veta i förväg. Vi kan dock gissa att oberoende av vad det är för problem den unge Albus Severus står inför, så blir det antagligen inget besök hos barnpsykologen för hans del. Psykologer verkar vara ungefär lika vanliga i trollkarlsvärlden som drakar och enhörningar är här i mugglarvärlden.

Det råder även en påtaglig avsaknad av psykologiska behandlingsmetoder i trollkarlarnas och häxornas värld, inte minst märkbar i relation till den uppsjö av magiska kurer som finns för problem av mer somatisk karaktär. Madame Pomfrey tar hand om alla möjliga och omöjliga skador som magiskolans elever kan råka ut för och trollkarlar och häxor som dragit på sig en släng av magisk skröplighet har olika stärkande trolldomsdrycker att tillgå. Men för dem som drabbats av svåra psykiska påfrestningar verkar inget annat finnas att tillgå än förvaring på Sankt Mungos-sjukhusets fjärde våning. Och de som dras med psykologiska besvär i vardagslivet får klara sig utan psykoterapeutisk hjälp.

Som Harry Potter-läsande mugglarpsykolog kan jag inte låta bli att fundera över om professor Trelawneys återkommande katastroftankar skulle ha kunnat mildras med några KBT-sessioner. Kanske skulle Alastor ”Monsterögat” Moody inte heller behöva ha så ihållande påslag av överspändhet och mindre ofta känna sig nödgad att vråla ”ständig vaksamhet!” till en överraskad omgivning om han erbjudits någon form av PTSD-behandling. Och inte minst undrar jag huruvida utvecklingen skulle ha kunnat bli annorlunda för den unge Tom Dolder om barnpsykologisk hjälp funnits tillgänglig.

Sådana reflektioner är jag på intet sätt ensam om. Psykologernas magiska intresse har visat sig vara påfallande stort. Flera, framför allt nordamerikanska psykologer, har fördjupat sig i vetenskapliga studier av Harry Potters värld. Den första akademiska psykologiartikeln om Harry Potter publicerades redan 2001. Därefter har ett antal studier och publikationer följt. Det är kul och stimulerande läsning med stor spännvidd. Där finns initierade analyser av den mentala ohälsan i trollkarlsvärlden, genomgångar av konflikt- och gruppdynamik vid Hogwarts elevhem, artiklar om barns moralutveckling och anknytningsstilar kopplade till Harry Potter-böckernas huvudkaraktärer.

Bland de pedagogiskt orienterade psykologerna råder det delade meningar om hur välfungerande utbildningssystemet på Hogwarts är. En grupp menar att magiskolans pedagogik bygger på utantillinlärning och konvergent tänkande vilket är till men för elevernas kreativa, vetenskapliga och problemlösande utveckling medan andra ser Hogwarts som en föredömlig modellskola som främjar den för all inlärning så betydelsefulla nyfikenheten. Det har också gjorts empiriska studier av hur barn påverkas av Harry Potter-läsning, där flera resultat visar på ökad tolerans och empati samt minskad förekomst av fördomar. Och på Vanderbilt-universitetet i USA har man haft en helt och hållet Harry Potter-baserad kurs i utvecklingspsykologi.

Detta intresse är egentligen inte så förvånande. För även om psykologerna är frånvarande i trollkarlsvärlden, så finns det mycket av allmän praktisk psykologisk kunskap i J K Rowlings magiska universum. Genom hela bokserien, även efter sin död, finns professor Dumbledore där. Han är en vänlig, vis och lätt excentrisk man, magiskt briljant förstås och därtill även psykologiskt insiktsfull. Med varsam hand vägleder han Harry genom stunder av nedstämdhet och osäkerhet. ”Det duger inte att dröja sig kvar vid drömmar och glömma att leva”, klargör han då Harry riskerar att fastna framför den magiska Erised-spegeln i längtan efter sina döda föräldrar. När Harry brottas med identitetsfrågor och rädsla för sin eventuella likhet med Tom Dolder/Voldemort, förmedlar Dumbledore både tröst och tilltro till den egna inre styrkan med orden ”Det är våra val i livet, Harry, som visar vilka vi egentligen är, mycket mer än våra medfödda egenskaper”.

I den tredje boken i serien dyker Remulus Lupin upp som lärare i försvar mot svartkonster. Hans lektioner med boggartträning och riddikulusbesvärjelser blir till individuellt anpassade former av fobiträning och ångesthantering genom perspektivskifte för magiskolans elever. I denna bok introduceras vi även för ett annat fenomen som har stor psykologisk koppling – dementorerna och vad vi skulle kunna kalla dementorinducerad depression. Dementorer är ondsinta varelser som livnär sig på att suga glädje, hopp och lyckliga minnen ur dem som kommer i deras väg. De dementorinducerade depressiva symtomen kan lindras med choklad och motverkas med patronumbesvärjelsen. Denna besvärjelse framkallar en Patronus, en slags magisk beskyddare mot dementorer. För att kunna mana fram sin Patronus måste man medvetet fokusera på sina lyckligaste erfarenheter.

J K Rowling, som själv under en period varit allvarligt deprimerad, har sagt att dementorerna är hennes gestaltning av hur en depression kan upplevas. Många har känt igen egna depressionserfarenheter i denna skildring. Dessutom ger Rowling form åt ett motmedel, patronumbesvärjelsen, som har fått stor psykologisk betydelse för många barn och unga. Den har blivit till en sinnebild för möjligheten att övervinna svåra personliga upplevelser och bemästra egna negativa tankar. På universitetet i Virginia i USA har en grupp studenter inspirerats av detta och organiserat ett program kallat ”The Patronus Project”. Under mottot ”alla har dementorer” arbetar de för att öka medvetenheten om psykisk ohälsa och skapa en större öppenhet för samtal om psykiska problem bland studenter.

Det mest slående med huvudpersonen själv, Harry Potter, är att han är så vanlig. Högst ovanligt vanlig, för att vara mer precis. När Harry är ett år gammal mördas hans föräldrar och han skickas till sina släktingar, familjen Dursley. Där genomlider han tio år av vanvård, svält, utanförskap och fysisk och emotionell misshandel. Dagen då han fyller elva dyker så en mycket stor motorcykelkille upp med en lätt nedsutten födelsedagstårta i rockfickan och berättar att Harry egentligen är en trollkarl. Sedan föreslår han Harry att hänga med honom till en för Harry helt okänd internatskola. Harry hanterar allt detta med ett överraskande lugnt och öppet sinnelag. Trots ytterst grava och traumatiska barndomsupplevelser har Harry klarat sig undan allvarliga psykologiska men därav och han har även kunnat bibehålla en positiv attityd och förmågan att känna tillit och tilltro till andra. Han är verkligen en mycket ovanlig vanlig pojke.

Harry har med andra ord en påfallande hög förmåga att hantera svåra förhållanden och att återhämta sig efter potentiellt traumatiserande händelser. Denna hans exceptionella återhämtningskraft gör honom förstås extra psykologiskt intressant. HPT – Harry Potter Terapi – lär aldrig bli ett officiellt tillägg till övriga terapiakronymer, men Rowlings talang för att i magisk miljö gestalta sociala och personliga dilemman aktuella för unga människor i vår värld idag har fångats upp av psykologer och terapeuter som arbetar med barn och ungdomar. Flera terapeuter har redogjort för hur de använder Harry Potter som ett terapeutiskt verktyg i sitt arbete. Inte minst inom narrativ terapi där olika teman i böckerna kan användas för att lyfta fram viktiga och för klienten relevanta kärnfrågor. Möjligheter att hantera förlust, utsatthet och övergrepp är ett sådant tema i berättelserna om Harry Potter. Andra terapeutiskt användbara teman som framträder är vänskapsrelationer och utanförskap, självkännedom och självtillit, värdet i att göra egna val och betydelsen av anknytningsrelationer. Och så har vi förstås det där arketypiska temat om kampen mellan gott och ont inom individen.

En annan karaktär i bokserien som haft omvittnat stor betydelse för många barn och unga är Luna Lovegood. Luna är en begåvad student med introvert läggning. Hon är osjälvisk, lojal och modig Hon är också en, även med magiska mått mätt, synnerligen originell person som ger uttryck för en mängd mycket oortodoxa idéer. De flesta eleverna på Hogwarts undviker henne och en del trakasserar henne genom att stjäla hennes skor. Luna vet att många finner henne besynnerlig, men hon bekymras inte av andra uppfattningar och besvärar sig inte med kollektiva uppfattningar om hur man bör tänka och vara. Hon är en rakt igenom genuin person som säger vad hon menar. Hennes uppriktighet och ärliga rakhet får en del att känna sig osäkra och en smula obekväma i hennes sällskap. Men hon är den som även i de svåraste stunder förmår andra att se att de är värdefulla och att de inte behöver vara ensamma. När Harry känner sig övergiven och utsatt och bara vill försvinna då trollkarlsvärlden inte tror på hans utsaga om att Voldemort är tillbaka, så finns Luna där. Med omtänksam vänlighet vägleder hon honom till att aldrig skämmas för den han är eller det han tror på. Kom ut som den du är, förmedlar hon till honom och till läsaren.

Det är nu inte bara barn och psykologer som fängslats av Harry och hans magiska värld. Böckerna om Harry Potter är världens mest sålda bokserie och läses av många vuxna. Den magiska världens färgstarka tillvaro tycks ha en närmast förtrollande dragningskraft på oss. Det är djupt mänskligt att fantisera om mystiska världar dolda i en dimension bortom vår egen, osynliga för den oinvigda blicken. Men tror vi att magi också existerar här i vår verkliga värld? De flesta vuxna människor skulle svara nej på den frågan, i alla fall om vi tillfrågas offentligt. Vi berömmer oss i allmänhet om att vara rationellt tänkande varelser, men psykologisk forskning visar att vi är något mer böjda åt magiskt tänkande än vad vi gärna vill tro. Många sympatiserar till exempel med föreställningen att det är dumt att utmana ödet genom att fira en väntad karriärbefordran innan alla papper är påskrivna.

Inom sportens värld är fenomen som turtröjor, tävlingsritualer och lyckosparkar välkända. Att bära på lyckopengar och andra turgivande föremål är inte ovanligt. Och trosföreställningen att egna intensivt fokuserade tankar på en person kan påverka ett visst skeende i positiv riktning för personen ifråga förekommer såväl i förböner som vid avgörande moment i idrottssammanhang. I vår ganska sekulariserade tillvaro är vi dock ofta mer tillåtande för alternativa former av kausalitetsföreställningar på idrottsarenorna än i andra sammanhang. Ibland är det ett uttryck för en till rationalitet maskerad trångsynthet. Om en barnboksserie om en ung trollkarl och hans magiska vänner hjälper oss vuxna läsare att minnas att det är vår fantasi och vår unika mänskliga föreställningsförmåga som utgör grunden för alla våra innovationer och framsteg så är det bra. Om läsningen även påminner oss om vikten att värna denna vår förmåga till vidsynt och inkluderande nytänkande så är det ännu bättre. För, uppriktigt sagt, inte är det Vernon Dursleys snäva tankesystem vi helst vill identifiera oss med.

Lotta Samelius är legitimerad psykolog och skribent.

1 Comment

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s