Se feel bad-filmen som en uppmaning

141001_mp_jonas_byline_0024

Jonas Mattsson är chefredaktör för Modern Psykologi. Foto: Martin Stenmark.

Jag mådde rejält dåligt när jag såg Suzanne Ostens nya film Flickan, mamman och demonerna, som bygger på regissörens uppväxt med en psykiskt sjuk mamma.

I filmen har Suzanne Osten flyttat fram tidsplanet från sin egen barndoms 1950-tal till i dag. Det är bra, eftersom det tar bort distansen.

Filmens flicka, Ti, är här och nu. Hon är dina barns klasskamrat, och mamman är kompisen som vek av på vägen eller kollegan som gjorde sig omöjlig på förra jobbet. Eller du själv i ett alternativt sliding doors-scenario. Det är ett scenario där Ti skulle vara ditt barn, som släpps iväg till skolan smutsig och illaluktande, som ljuger för att överleva bland klasskompisarna och som till slut hotas till livet av sin egen förälder.

Nu har vi så klart lite olika grad av sårbarhet, men som Suzanne Osten säger i Ann Lagerströms intervju i Modern Psykologi: ”Vi kan alla i speciella situationer bli dårar.”

När jag såg filmen hade den precis fått 15-årsgräns av Statens medieråd, samtidigt som Suzanne Osten kallar den för en ”thriller för sju­åringar” och överklagade beslutet.
Det är en svår fråga, för det är en mastig film att se. Utan att vara någon barnfilms­expert så lutade jag åt 11-årsgräns när eftertexterna började rulla, trots slutklämmens lekfulla förtydligande av filmen som fantasi.

Men vad som skrämmer kan vara så olika mellan barn och vuxna, för att inte tala om mellan olika barn och olika vuxna. Där jag lite egocentriskt drabbas av hur sjukdomen bryter sönder föräldraskapet så kanske något barn som verkligen behöver det stärks av Tis överlevnadskamp, flankerad av en släkting som vägrar ge upp, en lärare i skolan som ser och agerar, en medmänniska på 7-Eleven som räddar en omöjlig situation …

Det är nog egentligen det som skrämmer mig mest i Flickan, mamman och demonerna: rädslan att jag inte kommer att vara den där medmänniskan när det verkligen gäller. Att jag skulle vara för bekväm eller för feg.

Konstens främsta syfte ska i allmänhet inte vara att mobilisera, men ibland är det faktiskt så. Jag hoppas verkligen att Flickan, mamman och demonerna får fler vuxna att sträcka ut handen till alla barn som Ti, som kämpar på där ute.

Jonas Mattsson är chefredaktör för Modern Psykologi. Den här texten publicerades först i Modern Psykologi 4/2016: Pappersutgåva | För skärm.

Läs Ann Lagerströms intervju med Suzanne Osten.

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: