En återträff att minnas

På fredag kväll sänder SVT 2 Anna Odells film Återträffen från 2013, där hon iscensätter den klassträff som hon inte blev bjuden till. Foto: Jonas Jörneberg/Triart film.
På fredag kväll sänder SVT 2 Anna Odells film Återträffen från 2013, där hon iscensätter den klassträff hon inte blev bjuden till. Foto: Jonas Jörneberg/Triart film.

En för länge sedan avhängd självbild kan smyga sig på igen när den gamla skolklassens förväntningar tar överhanden.


Kanske har du fortfarande kontakt med några av dem. Kanske har du glömt dem helt. När en inbjudan till en klassåterträff kommer reagerar människor olika. Kommer du att konfronteras med minnen du helst velat förtränga eller väntar en härlig nostalgitripp?
Gudrun Lind började första klass 1959, i Öjeby, fem kilometer norr om Piteå. Gudrun var den fundersamma typen under högstadiet. Hon gick inte ut och dansade som sina klasskompisar. I stället satt hon hemma och läste. På en återträff 40 år senare upptäckte hon att flera av deltagarna gick tillbaka till sin tonårspersonlighet, så även hon.
– Jag blev tyst och tillbakadragen igen. Jag satt mest och iakttog de andra. När vi skulle berätta vad vi jobbade med, tänkte jag först inte säga att jag arbetade med konkurrens och upphandling i Stockholms stadshus. I Norrbotten var det vid den här tidpunkten inte okej politiskt att bedriva välfärdstjänster i privat regi.

Philip Hwang är professor i psykologi vid Göteborgs universitet. Han tycker att det är förklarligt att människor lätt faller in i gamla roller, och att det i sin tur sätter igång klassens gamla beteenden och hierarkier.
– Skolåren är den referenspunkt som man har gemensamt. Återträffen blir så att säga en repris på den tiden.
Han tror att många har en illusion om att vi har förändrats mer än vad vi faktiskt har. Den upplevda förändringen kan ha att göra med det man kallar person och situation-samspelet. I vissa situationer har vi förändrats väldigt mycket, exempelvis tillsammans med våra barn, vänner och arbetskamrater. I andra situationer har vi kanske inte förändrats alls, exempelvis med åldrande föräldrar, med syskon – eller vid en klassåterträff. Philip Hwang tror att man i någon mening alltid är kvar i den atmosfär man befann sig i med sin klass, eftersom den situationen i många fall kan ha frusits.
– Förändringen över ett eller ett par decennier är marginell om man jämför med hur stark en gruppdynamik kan vara. En grupp kan triggas av en enskild persons beteende. Om någon förväntas bli behandlad på ett visst sätt kan det bli en självuppfyllelse. Det gäller oavsett om det är ett positivt eller ett negativt bemötande, säger han.
En annan aspekt är hur vi beter oss när vi är osäkra på något.
– Ett vanligt sätt att reagera är att falla in i ett beteendemönster som, åtminstone för stunden, känns bekant. Ett sådant vanligt förekommande beteendemönster är att man tillfälligt regredierar. Det känns bekvämt att åter igenvara den tysta som mest står och tittar på.

Åren mellan skoltiden och återträffen har många oftast lite eller ingen kontakt alls med varandra. Enligt Philip Hwang är ett sätt att undvika risken att falla in i samma mönster igen att skaffa sig nya och i vissa fall reparerande erfarenheter av kontakt med klasskamraterna efter skoltiden. Då finns det en möjlighet att reprisen inte sätts igång, utan att man bygger vidare på den kontakt och det mönster som man har byggt upp under mellantiden.
För Gudrun Lind vändes oron inför att berätta om sitt jobb när det visade sig att en klasskamrat arbetade med samma frågor.
– Sen den dagen har vi återknutit vår gamla relation.
Hon minns även statusskiftet som uppstod i gruppen när en av de killar som hade haft låg popularitet dök upp med ett förändrat yttre.
– Han klev in i lokalen och såg yngre ut än de flesta andra. Han var i fin form och dök upp med en snygg solbränna i en vit skjorta. Vissa av klassens populära killar hade förfallit lite utseendemässigt.
När Gudrun Linds återträff nådde sitt slut insåg hon även att vissa av hennes klasskamrater inte kastades tillbaka i tiden helt ofrivilligt.
– Några av killarna hade smugglat med sig öl i sportbagar. Två personer som hade gillat varandra under högstadiet hittade en egen vrå i trappan, trots att tiden nu hade gått och båda hade egna familjer.

Tips inför återträffen

1) Damma av skeletten. Prata gärna med någon som du har förtroende för om den stundande klassträffen. Beskriv vad du tycker är obehagligt, vem du helst inte vill träffa, vilka mönster som du inte vill falla in i igen. Försök att vara så detaljerad som möjligt gällande olustiga stämningar, någon som du minns var taskig eller som du var taskig mot, vad han eller hon brukade göra. Detta är motsatsen till att försöka tränga tillbaka jobbiga tankar och känslor och i stället lyfta fram dem i ljuset och titta på dem.

2) Återträff light. Försök att få till ett möte med en före detta klasskamrat innan återträffen. Troligtvis är den personen lika tveksam inför klassträffen som du och av liknande skäl. Ni kanske kan  gå tillsammans eller möta upp med någon eller några innan träffen för att ha sällskap dit.

3) Mentalt genrep. Försök att korrigera ett vanligt tankefel gällande vem du och dina klasskamrater är nu och vilka ni var när ni gick i skolan. Börja med dig själv: ”Då var du blyg och tystlåten. Nu är du …” och sedan ”Då var Anders någon som alla var rädda för, någon som styrde och ställde. Nu är han troligtvis …”. Misstaget som många gör är att tänka att de själva har förändrats men att alla andra är likadana som då – trots att åren gått.

Källa: Philip Hwang

Ellinor Gotby Erikssons artikel publicerades först i Modern Psykologi 6/2015.
Beställ här: Pappersutgåva | För skärm.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s