Minecraft, Minecraft i datorn där …

asa_nilsonne_0148
Åsa Nilsonnes krönika publicerades först i Modern Psykologis pappersutgåva.

Kan du säga mig vem jag är? Läs Åsa Nilsonnes krönika.

Jag sitter på ett kafé och spelar Minecraft på datorn.
En ung man på väg ut stannar till och frågar, lite onödigt:
”Spelar du Minecraft?”
Jag nickar.
Han lutar sig fram mot skärmen.
”Vad gör du?”
Jag berättar vad jag gör, vad jag har gjort, och säger något i stil med att det går så länge det går.
Han ser förvånad ut och jag förtydligar:
”Jag spelar på Hardcore.”


Det betyder, för er som inte är Mine­craftspelare, att jag bara har ett liv att hushålla med, och att alla skelett, zombies, spindlar och andra faror har maximal kraft. Man dör, med andra ord. Ibland ganska tidigt i spelet, ibland efter många timmars idogt byggande, grävande och samlande. Den unge mannen ser på mig med ny respekt.
”Hardcore? Det har jag aldrig vågat prova.”
Minecraft har talat. Minecraft talar faktiskt hela tiden med oss spelare. Spelet berättar vad vi tycker är roligt.

Bygga hus? Slåss med monster? Pussla ihop komplicerade reläer?
Spelet upplyser oss även om våra strategiska svagheter.
Jaså, dött igen på grund av slarv?
Inte brytt dig om att odla mat? Kom inte och klaga på att du svalt ihjäl.
I Minecraft tvingas jag se mig själv precis som jag är, med alla mina funktionella och dysfunktionella val.

Något jag uppskattar särskilt är att jag inte behöver skämmas över mina ofullkomligheter, bara ta konsekvenserna av dem. Spelet värderar inte, utan låter mig bara stillsamt göra om samma misstag tills jag själv tröttnar och bestämmer mig för att lära mig att fatta klokare beslut.

Och till sist det allra bästa: I Minecraft kan jag träna de färdigheter jag behöver för att bli en bättre spelare. Jag kan stärka de delar av hjärnan som sköter min impulskontroll. Jag kan lära mig att inte ta onödiga risker och ändå tro att allt ska ordna sig, för det gör det oftast inte.

Och det råkar vara precis de färdigheter jag behöver utveckla i mitt verkliga liv. Inte illa!

Åsa Nilsonne är psykiater, senior professor i medicinsk psykologi och författare. Den här krönikan publicerades först i Modern Psykologi 4/2016Pappersutgåva | För skärm.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s