Tänk som Kahneman

MP2012-5-54-55
Sara Henrysson Eidvalls artikel publicerades först i Modern Psykologi 5/2012.

Något Nobelpris i psykologi finns inte. Däremot har psykologer fått Nobelpris. År 2002 fick den israeliske psykologen Daniel Kahneman Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne.

Priset byggde på många års forskning uttryckt i den så kallade prospektteorin, som Kahneman utvecklat tillsammans med vännen och kollegan Amos Tversky, som hade dött sex år tidigare. Psykologi, och inte ekonomi, är Kahnemans fält, men människans sätt att fatta beslut har stor påverkan på ekonomi och samhällsliv, därav priset, och även på alla andra områden i livet som kräver bedömning.

Prospektteorin går ut på att människor upplever förväntade vinster och förluster på olika sätt. En vinst måste vara dubbelt så stor som en förlust för att uppväga den. Deras experiment visade också att man undviker förluster som man är säker på att de kommer, även om det gör att man riskerar en ännu större förlust som däremot inte är helt säker. Dessutom överskattar vi små sannolikheter och underskattar stora sannolikheter.

Kahnemans bok Tänka, snabbt och långsamt (Volante 2012) är hans hyllning till sin kollega och intellektuella lekkamrat. Kahneman har ägnat ett helt forskarliv åt människans oförmåga att fatta rationella beslut. Hans banbrytande forskning tillsammans med Tversky tog genom experiment – som de även prövade på sig själva – effektivt kål på föreställningen om människan som den rationella beslutsfattaren.

Människan är nämligen allt annat än rationell och fattar beslut, gärna snabbt och lätt, på basis av enkla principer.

De punkterade också idén att det var känslor och emotioner som låg i vägen när irrationaliteten tog över. Evolutionen har utrustat oss med en uppsättning beslutsprinciper som ofta fungerar, men inte alltid, framför allt inte när intuition och verklighet motsäger varandra och besluten ställer krav på eftertänksamhet och statistiskt tänkande. Men även professionella statistiker gör fel i farten, eftersom evolutionen har utrustat även dem med samma enkla beslutsprinciper som alla andra.

Vi människor vill tro att allt hänger ihop och att det finns orsakssamband som kan förklara världen för oss. Det är som om vi inte står ut med att det ofta är slumpen, eller omständigheterna, som gör att det blir som det blir. Vi har så svårt att se realistiskt på det faktum att vi inte kan se realistiskt på saker och ting. Genom egna och andras experiment visar Kahneman i sin bok att människor kan vara lata, lättlurade, lättledda och extremt påverkade av det sammanhang vi finns i. Långt från den medvetna, rationella och oberoende varelse vi vill tro att vi är.

Kahneman bygger sitt resonemang på etablerade begrepp om vårt tänkande, men utvecklar dem och ger dem bestämda roller: system 1 och system 2.
System 1 är snabbt och agerar automatiskt utan med­veten kontroll. Dess viktigaste uppgift är att upprätthålla bilden av vad som är normalt. System 1 kan aldrig stängas av utan är ständigt på. Vi kan till exempel inte undvika att läsa ett välbekant ord när vi ser det, om vi inte tvingas ha uppmärksamheten någon helt annanstans. Vi har inga problem med att tugga tuggummi och gå samtidigt, prata och köra bil på en landsväg. Det sköter system 1 åt oss.
System 2 är långsamt och uppmärksammar när mentala aktiviteter krävs, till exempel komplicerade beräkningar eller när något oväntat händer. När system 2 slås på kräver det uppmärksamhet och störs när fokus försvinner. Om vi får frågan vad 17 gånger 24 är när vi är ute och går är sanno­likheten stor att vi måsta stanna medan system 2 löser uppgiften. Även självkontroll, att hålla ordning på ansiktsuttryck och kroppsspråk, är uppgifter för system 2. Vi slutar med det ena för att göra det andra. Den ökade kognitiva ansträngningen gör att våra pupiller vidgas och pulsen ökar. Kognitivt utmanande uppgifter kräver uppmärksamhet, och gärna något blodsockerhöjande.
System 1 och 2 samspelar. System 1 är hela tiden i gång och förser system 2 med förslag som i sin tur blir beslut och bedömningar. När det dyker upp svårigheter som system 1 inte räcker till för, aktiveras det i vanliga fall vilande och näst intill sömniga system 2.
För det mesta fungerar det här bra, men det finns ett antal ”systemfel” hos system 1 som får konsekvenser.

Kahneman introducerar begreppet WYSIATI, what you see is all there is (vad du ser är allt som finns), som spelar en grundläggande roll för system 1:s bedömning av en situation. System 1 konstruerar snabbt en historia av den tillgängliga informationen och bortser från det som inte syns eller hörs. Ju mindre informationsmängden är, desto lättare är det att skapa en historia eftersom det inte finns så många detaljer som kan motsäga den.
Vi vill så gärna se sammanhang där det faktiskt inte finns några.

Kahneman presenterar en mängd tankefel, exempelvis hur presentationen av information styr hur vi uppfattar den, hur vi överskattar giltigheten i våra beslut, att intuition egentligen är igenkänning och att upplevelsen och minnet av samma händelse skiljer sig åt.
Här är några av de centrala tankefelen:
1. Lagen om små antal
2. Stereotypa likheter
3. Tillgänglighet
4. Bekräftelse

Lagen om små antal aktiveras ständigt. Vi är mönstersökare av evolutionära skäl, eftersom allt som avviker är en signal om fara. Det betyder att vi gärna ser samband där det bara finns slump, och att vi drar långtgående slutsatser utifrån små urval. Men vi glömmer att extrema resultat lättare finns i små sampel. Exempelvis finns fler små än stora skolor med extremt goda resultat. Vi tillskriver också en framgångsrik chef enorm betydelse när de goda resultaten sanno­likt berodde på slumpen. Forskningen visar att chefens påverkan på sin organisation är mycket liten.
System 1 älskar stereotypa likheter, men kan inte hantera frekvens, det vill säga andelen av företeelser i en grupp. Evolutionen har sannolikt lett till att det varit smart att tänka snabbt i stereotyper utifrån några få ledtrådar. Våra hjärnor är helt enkelt inte utvecklade för att räkna på frekvenser. Det innebär att vi, när vi får kunskap om egenskaper hos någon, går mer på stereotypi än frekvens. En socialt intresserad kvinna som på sin fritid hjälper utsatta ungdomar – är hon psykolog eller ingenjör? De flesta skulle automatiskt tänka psykolog, men glömmer att det finns betydligt fler ingenjörer än psykologer, så sannolikheten är större att hon är ingenjör.

Många gånger kan stereotypin vara korrekt, men om frekvensen pekar åt ett annat håll negligerar vi den till förmån för stereotypin. Frekvensens storlek och effekt underskattas ständigt. Vi kan köpa frekvens på gruppnivå, men vi vill inte tillämpa den på den enskilda individen, eftersom vi föredrar enskilda händelser framför data på gruppnivå.

Informationens tillgänglighet är starkt avgörande för hur viktig och riktig vi bedömer att den är. Exempel från kategorier som lätt hämtas ur minnet blir bedömda som vanligare och viktigare. Personer eller händelser som är iögonenfallande, dramatiska eller personligt upplevda är lättare att framkalla. Vilket är dödligast – hajar eller potatis? Det är bara att påkalla minnet av ljudet i filmen Hajen så är svaret givet – hajen så klart. Men sanningen är så klart att potatisarna är betydligt farligare. Risken för att kvävas av en potatis i halsen är hundra gånger större än att ätas upp av en haj. Men tillgängligheten till bilder, verkliga eller i fantasin, av hungriga hajar gör att vi ställer större krav på åtgärder mot hajar än mot potatisar. Tillgängligheten spelar oss ett spratt också i ett betydligt lugnare sammanhang: i urvalsintervjuer. Den kandidat som med lätthet kan återge exempel från sitt arbetsliv bedöms per automatik som mer erfaren, utan att så behöver vara fallet.
Bekräftelsebias kan drabba oss nästa gång vi hör om en hajattack. Vi visste väl att hajar är farliga! Vi söker information som bekräftar det vi redan vet eller tror vi vet och bortser från sådant som motsäger det. Ett besläktat fenomen är det som optimisten står för. Alla älskar en optimist som tror att allt är möjligt. Den kritiske pessimisten som söker fel och avvikelser är inte lika populär. Optimism leder till handling och inte till eftertanke och är vida spridd, envis och dyr! Många byggprojekt blir offer för denna optimism som upptäcks ett par hundra miljoner kronor senare. Man tror alltid att detta är undantaget och att just det kommer att gå bra. Övermod och optimism konkurrerar lätt ut basnivåer och risk.

Vad kan vi då lära av detta? På den punkten är Kahneman själv ingen optimist. Otaliga försök har gjorts för att lära av människors kognitiva misstag. Profession och expertis verkar inte utgöra något skydd. Tvärtom. Han ger flera exempel på hur experter och fackfolk bortförklarar eller ignorerar många års entydiga forskningsresultat. Det har om och om igen visats att aktiemäklares förmåga att förutsäga börsutvecklingen inte skiljer sig från apors, yuccapalmers eller slumpens. Dagens Nyheters ekonomijournalist Sven-Ivan Sundquist visade till exempel detta i uppmärksammade reportage på 1990-talet. Ändå fortsätter vi att tro på börsanalytikernas utsagor, och vi betalar bra för kortsiktiga förutsägelser som egentligen bygger på slumpen och statistiska fenomen. Detsamma gäller psykologin. Gång på gång har det visat sig att så kallade mekaniska bedömningar, som bygger på en i förväg bestämd viktning vid till exempel urval inför en rekrytering, är mer giltiga än intuitiva helhetsbedömningar, där intryck och olika resultat vägs ihop på oklara grunder. Ändå är det de osäkra intuitiva bedömningarna som dominerar.
Vad kan vi då göra? Vi kan rynka våra pannor mer och le mindre när vi tänker på något komplext. Det triggar faktiskt ansträngningen i system 2 och minskar risken för både övermod och tillit till intuitionen. Det finns också studier som visar att om man själv håller lite koll på sin egen tillgänglighetsbias, till exempel hur många gånger man själv respektive partnern verkligen diskar eller nattar barnen, faktiskt kan göra att denna minskar en aning. Därmed kan anklagelserna ”Du aldrig!” och ”Jag alltid” avta något. Utmana optimisten inom dig och bjud in djävulens advokat. Tänk basnivåer. Tänk långsamt.
Sara Henrysson Eidvall är legitimerad psykolog med specialistbevis i arbetslivets psykologi. Hennes artikel publicerades först i Modern Psykologi 5/2012. Beställ här: Pappersutgåva | För skärm.

 

2 kommentarer

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s