Väx upp!

36-37
Cecilia Francks artikel publicerades först i Modern Psykologi 3/2016. Foto: Aline Lessner.

Medan vissa plockar vuxenpoäng tidigt frågar sig kidults: Vad är egentligen poängen?

 

När blev du vuxen? Var det när du fyllde 18, när du lärde dig dricka kaffe eller när du fick ditt första jobb? Och när blev dina föräldrar vuxna? Förmodligen tidigare än du. Svenska ungdomar blir nämligen äldre och äldre. Den så kallade etableringsåldern, den ålder då 75 procent av en årskull arbetar, stiger stadigt, enligt statistik från Statistiska centralbyrån.
För 30 år sedan arbetade tre fjärdedelar av alla 21-åringar. I dag når vi inte upp till samma andel förrän vi är 29 år, vilket också är medelåldern för när kvinnor får sitt första barn. Medelåldern för när vi blir föräldrar har ökat med fem år de senaste 40 åren – första­gångs­pappor är i dag i snitt 31 år gamla.

Glappet mellan barndom och vuxenliv växer. Det är inte längre en kort transportsträcka där man så snart som möjligt ska skaffa jobb och familj. I det gamla bondesamhället var man barn tills man blev vuxen, men på 1950-talet myntades begreppet tonår för att markera den nya förlängda övergångsperioden mellan barndom och vuxenliv. Numera räknas en stor del av tonåren till barndomen och perioden från cirka 20 till 30 års ålder har blivit en ny livsfas som  inom psykologin kallas för vuxenblivande.
– I dag går vi in i traditionellt vuxna roller senare i livet. Dessa mellanår har blivit en period i livet som står för sig själv. Det är då allt ska falla på plats – vem vi är och vill vara, säger Maria Wängqvist, doktor i psykologi på Göteborgs universitet. Hon forskar om identitetsutveckling i de unga vuxenåren och är en del av forskargruppen Gothenburg research unit on youth develop­ment, som i flera studier följt barn från tidig ålder upp i vuxenåren.

Enligt henne har flera sociokulturella förändringar bidragit till att den här mellanperioden har uppstått. I dag studerar vi exempelvis längre, får fast jobb senare och är äldre när vi skaffar barn.
– Den här perioden i livet har blivit en tid då man förväntas fundera på vad man vill, så att man sedan ska kunna göra rätt val. Man studerar och reser, hoppar mellan jobb eller hankar sig fram för att man inte kan, vill eller vågar påbörja en utbildning.

Maria Wängqvist påpekar också att många unga i dag strävar efter att ha ett jobb som ska kännas tillfredsställande, vilket gör yrkesvalet mer laddat än för tidigare generationer, då det i större utsträckning handlade om att välja ett jobb som enbart skulle försörja en.

I Sverige får vi ha sex när vi är 15 år, vi blir myndiga vid 18 och får därmed rätt att rösta och vid 20 års ålder är det okej att köpa alkohol på Systemet. De spridda åldersgränserna i samhället visar hur komplex övergången från barn till vuxen är, menar Maria Wängqvist.
– Att bli vuxen i dag handlar om så mycket mer än att överstiga en viss ålder och det är det som gör detta så svårdefinierat och abstrakt.

Tillsammans med sin kollega Ann Frisén har Maria Wängqvist studerat vilka markörer som unga svenska vuxna mellan 18 och 29 år anger som viktiga i övergången till vuxenlivet. Resultaten publicerades nyligen i forsknings­antologin Emerging adulthood in a European context (Taylor & Francis 2015). När de 183 deltagarna i den kvantitativa studien fick frågan om de själva ansåg att de var vuxna valde drygt hälften svarsalternativet ”på vissa sätt ja, på andra nej”.
– Övergången till vuxenlivet sker gradvis och är väldigt individuell. Att känna sig vuxen i dag tycks främst handla om att kunna fatta självständiga beslut och ta ansvar för konsekvenserna, säger Maria Wängqvist.

Men studien visar att en stor del av att bli vuxen också handlar om att ta hänsyn till andra, att gå ifrån att tas om hand till att ta hand om.
– Att bli vuxen handlar alltså inte bara om ”projekt jag”. Att ta ansvar även för andra gör att man känner sig vuxen. Då handlar det inte bara om att få egna barn, utan om att ta beslut som gynnar samhället och kommande generationer, säger hon.

Över hela världen har det historiskt sett funnits initiationsriter för att markera övergången från barndom till vuxenvärld – från den kristna konfirmationen och judiska bar mitzvan till mandomsprov hos massajer och siouxindianer. Att göra lumpen, ta körkort, bli av med oskulden och ta studenten är andra mer sekulära händelser i vår kultur som fått fylla samma symboliska funktion. Men sekulariseringen och individualiseringen i vårt samhälle har bidragit till att tidigare viktiga övergångsriter in i vuxenvärlden spelat ut sin roll. Att vi inte längre har någon gemensam föreställning om vad det är som gör oss vuxna har i sin tur lett till att ungdomsåren blivit fler och att gränsen mellan barn och vuxen inte är lika markant.
– Det är inte lika tydliga traditioner som styr våra liv i dag. Traditionella rollövergångar som att skaffa barn och flytta hemifrån skattas generellt lågt som vuxenmarkörer, säger Maria Wängqvist.
– Att exempelvis ta ansvar för sina egna beslut skattas mycket högre, vilket gör vuxenheten mer svårfångad. När tar du så mycket ansvar att du kan betraktas som vuxen?  Svaret blir subjektivt, och det blir som att du är vuxen först när du själv känner dig vuxen.
Att sträva efter att bli vuxen ses inte heller som lika självklart längre. Maria Wängqvist menar att det finns en väldig ambivalens kring vuxenlivet i dag. Det starka ungdoms-idealet i vår kultur har bidragit till att vuxenheten inte bara är ett mål som väcker positiva associationer. Att bli vuxen är också något som blivit syno­nymt med att bli tråkig och stagnera i utvecklingen.
– Vissa beskriver det nästan som att livet tar slut vid 30 och vill därför dra ut på mellan­tiden så mycket det går. Det är en period som inträffar en gång i livet och sedan aldrig mer.

I USA kallas den här typen av unga vuxna för kidults, en sammanslagning av orden kid (barn) och adult (vuxen). För en kidult är det inget självändamål att samla vuxenpoäng och leva upp till andras förväntningar. En äkta kidult säger i stället nej tack till fast jobb, lån och barn. I utbyte njuter hen av ett socialt och roligt liv utan en massa måsten. Medan vissa ser detta som ett bevis på att de inte har vuxit upp, är det i deras egna ögon resultatet av ett genomtänkt beslut. Enligt kidults själva är de mogna nog att avsluta förhållanden som inte fungerar, att säga upp sig från jobb som kväver dem och att ta konsekvenserna av sina handlingar, som den brittiske journalisten Alfred Tong beskrev det i en krönika i The Telegraph förra året. De är måna om att skapa en livsstil som passar dem själva i stället för att följa den redan utstakade vägen.
– Att ungdomar tar längre tid på sig att bli vuxna i dag kan resultera i att de blir mer nöjda med sina livsval. Många delar uppfattningen att man kan bli vad man vill och att det är upp till en själv att se till att det blir så, säger Maria Wängqvist.

De svenska deltagarna i hennes studier vittnar dock om att det utdragna ungdomslivet också bidrar till oro och stress.
– Ungdomar står i dag inför oändliga valmöjligheter och många beskriver en viss ångest. Det är så många val att alla känns dåliga till slut, och om allt hänger på en själv finns risken att man känner sig ensam i sina beslut. Därför skjuter man upp valen i stället för att stänga några dörrar. Det betyder inte att man är lat, utan visar snarare hur viktigt det är att besluten man fattar ska kännas meningsfulla.

Men att unga i dag har många valmöjligheter och att vad de lyckas åstadkomma är ett resultat av deras egna beslut är bara halva sanningen, menar Maria Wängqvist.
– Svenska ungdomar växer i dag upp i ett samhälle där individuella val värderas högt och ens identitet behandlas som ett gör det själv-projekt under ständig utveckling. De har en förmåga att försumma det faktum att sociala faktorer som kön, socialt kapital och ekonomiska förutsättningar kan påverka ens möjligheter på ett betydande sätt.

Att den här tiden i livet dessutom ofta kantas av instabila anställningar, boendeformer och relationer gör att många unga tvingas anpassa sig till en viss livsstil.
– I dag förväntas det nästan att ungdomar ska vilja ha den här instabiliteten och det finns de som drar nytta av det genom att inte erbjuda fasta anställningar och bra villkor.

Att dra ut på ungdomsåren och slippa bli vuxen är därmed inte bara en självuppfyllande profetia. Det är också ett sätt för unga att anamma normen för hur de förväntas bete sig.
– Normer gör livet lite enklare för de pekar ut en väg, men det kan också vara begränsande. Det kräver ett aktivt ställningstagande att välja något annat, men att inte följa normen för när man blir vuxen behöver inte betyda att man är mindre vuxen, säger Maria Wängqvist.
En längre version av Cecilia Francks artikel har tidigare publicerats i Modern Psykologi 3/2016. Beställ här: Pappersutgåva | För skärm.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s