Ge plats åt en misfit

Text:

Möt dramatikern som alltid väntar in i det sista för att fånga upp samtidens psykologi.

[Ur Modern Psykologi 3/2016] I pjäsen The misfits ställer Mattias Andersson samhällets utstötta på Backa teaters scen i Göteborg.
De har förändrats. The misfits. De utstötta, de marginaliserade och de utestängda. Inne på Backa teater hänger gamla teateraffischer där ungdomar porträtterats från 1978 fram till i dag. Här har man alltid velat ge kropp och röst åt de unga som hamnat utanför i samhället. Men bilden av dessa missanpassade har skiftat.
Inne på teatern rör sig Mattias Andersson vant. Han hejar och småpratar med varenda person som passerar innan han sätter sig till rätta i ett litet samtalsrum. Han påpekar att det här mötet känns precis som ett möte hos psykologen.
I Mattias Anderssons pjäs The misfits får ungdomarna från affischerna ta plats på teaterscenen, när historien om de utstötta återigen berättas. Det handlar om de som vill in i en social gemenskap, men inte får, men också om de som aktivt väljer att ställa sig utanför. I pjäsen visar han på missanpassningens relativitet. Olika sociala konstruktioner skapas på scenen för att tio minuter senare, med en fingerknäppning, lösas upp och forma andra situationer och hierarkier.
Utgångspunkten för föreställningen var att, med Mattias Anderssons ord, undersöka vilka olika kroppar, röster och attribut som ungdomar på glid har tillskrivits genom åren.
– Utstötning är det tema som jag får mest kraft från och det är något som kan gestaltas i många olika miljöer. Inom en familj, på en skolgård, eller i ett lokalsamhälle. Men också på en global nivå med etniska konflikter och krig. Vem som får komma in och vem som stängs ute är högst aktuellt i dagens Europa. Vem passar in och vem är ”den missanpassade” i dag?
Mattias Andersson vill att The misfits ska landa i själen på teaterbesökarna. Det är då han tycker att det blir som bäst – när man som publik kan brottas med frågeställningen och sätta något på spel hos sig själv, tillsammans med skådespelarna på scenen.
– I jämförelse med livet, där vissa förhållanden upplevs som statiska och svåra att ändra på, går det inom teatern att lösa upp dem och helt plötsligt kan personen få en annan roll i nästa sekvens. Det är något utopiskt och hoppfullt med det. Inom teatern är sociala roller något vi väldigt lätt kan gå in och ut ur. Det är svårare att kliva in och ut ur sin tilldelade roll i verkliga livet.
Hans egen tilldelade roll på Backa teater är manusförfattaren, regissören och den konstnärliga ledaren. Det är här han har sin bas, men hans pjäser har även spelats på Stockholms stadsteater, Dramaten, Unga Klara och Malmö stadsteater.
Mattias Andersson har även arbetat internationellt på teatrar i Skandinavien, Tyskland, Ryssland, Rumänien och Serbien. Med ett stort antal egenskrivna pjäser i bagaget har han på senare år även tagit sig an att tolka klassisk litteratur som Dostojevskijs tegelstensromaner Idioten och Brott och straff. Under 2000-talet tilldelades han bland annat Ibsenpriset 2007 och en nominering till Nordiska dramatikerpriset 2006.
Vägen in i dramatiken började med ett städjobb på en teater. När de behövde extra medverkande till en av sina föreställningar ställde Mattias Andersson upp. Efter det gick han en kvällskurs i skådespeleri, vilket ledde till att han sökte till Teaterhögskolan i Göteborg. Och kom in efter några försök.
Där fick han lära sig den givna spelstilen för tiden: Psykologisk realism, eller det som i Hollywoodtermer kallas för method acting. Han grävde sig djupt ner i karaktärernas psyke och skrev långa berättelser om deras bakgrund.
– Det innebar ett psykologiskt spel som jag tyckte var intressant. Man går runt och söker upp miljöer som påminner om karaktärernas miljöer.
Efter skolan fick han en anställning som skådespelare på Backa teater. Men efter tre år övergick han långsamt till att i stället börja sätta upp och regissera sina egna pjäser. Den första, Och utanför ligger havet, satte han upp 1992.
Regisserandet har vid det här laget blivit ett hantverk Mattias Andersson kan väl. För honom fungerar teatern som ett socialt komplement i hans arbete –  för det är i skrivandet som den stora drivkraften alltid har funnits.
– För mig är startpunkten i alla projekt den ensamma skrivprocessen – att formulera en tydlig idé för mig själv. Jag måste alltid börja där, i tron på att ingen annan kommer att läsa texten, utan att den bara är till för mig själv. Jag skulle bli helt uppäten och riktningslös om jag släppte in ensemblen redan från början.
Med skrivandet kommer ett grubblande och analyserande av omgivningen. Mattias Andersson samlar på sig röstlägen, tonfall och psykologiska spel mellan människor. Men det gör det ibland svårt att hitta en närvaro i livet, tycker han.
– Analyserandet är anledningen till att jag har hållit på med konst under hela mitt vuxna liv. Jag är ofta upptagen av den tematik jag jobbar med, läser alla situationer genom den och har svårt att släppa jobbet, men jag har blivit bättre. Jag har insett att jag inte kan hålla på och analysera och vara självreflekterande hela tiden.
När han var yngre kunde han spela in samtal genom att gömma en bandspelare och lyssna på hur folk uttryckte sig i dramatiska situationer. Det gör han inte längre, men erkänner att det varit en ansträngning att släppa taget om det. Den största utmaningen är att inte tänka efter så mycket hela tiden. Men det är väl priset man får betala för konsten, säger Mattias Andersson.
Regiarbetet beskriver han som högst psykologiskt, framför allt på tre plan: den egna berättelsen, kommunikationen med skådespelarna och medvetenheten kring publikens reaktioner.
Regissörsrollen är långt från den barska baskerklädda mannen som visar med hela handen hur en scen ska spelas. För Mattias Andersson är en viktig aspekt att vänta med att ge kritik tills han tror att den som står på scenen är mottaglig för det.
Om kritiken kommer vid fel tillfälle kan skådespelaren låsa sig och det byggs upp stress och nervositet. Men han talar också om skådespelarnas intuition och hur de lätt snappar upp om man säger något man själv inte är övertygad om eller tror på. Att utstråla ett lugn eller åtminstone en transparens som regissör är A och O, menar han.
– Det där är en jättesvår konst som jag inte kan säga att jag behärskar fullt ut, men mycket handlar om att vara psykologiskt finkänslig. Det man säger minuterna innan de ska in på scenen och är nervösa inför en premiär kan spela stor roll. Precis som i en VM-final i fotboll finns det vissa saker man bör säga för att de ska toppa. Men det handlar också om en känsla för scenrummet och hur publiken kommer att reagera. Det bottnar i ett psykologiskt spel som man måste ha känsla för.
Under arbetet med en pjäs handlar hans jobb så mycket om att stötta och ingjuta mod hos andra att han lätt glömmer bort att en publik ska se deras arbete. Recensionerna och publikreaktionerna kommer ofta som en chock direkt efter premiären.
– Man är så extremt ensam då. Utsatt och psykiskt nedbruten av allt hårt arbete. Det är den absolut värsta perioden för mig, speciellt om jag även har skrivit verket. Oavsett om det går bra eller dåligt så får jag en sådan olustig period. Jag kan inte komma ner, inte sova och det tar ett tag innan jag bygger upp ett nytt försvar. Men jag inser att allt som man trycker ut i världen blir bedömt och att kommentarerna hör till det jobb jag har valt, säger Mattias Andersson.
Samtidigt kan han förstå att folk blir upprörda. Flera av hans verk belyser samtidsfrågor med ett provokativt ljus, och hans tolkningar kan uppfattas som felaktiga eller överdrivna. Att som i pjäsen Löparen, som sattes upp på Unga Klara i Stockholm år 2000, måla upp ett samhälle som är helt fixerat vid karriär och skönhet, eller som i The mental states of Sweden, på Dramaten 2013, försöka fånga Sveriges mentala tillstånd, kan göra pjäsen svår för en publik som inte delar hans uppfattning.
– Det är självklart att konst arbetar med psyket, vad nu psyket egentligen är för någonting. Min konst är kopplad till de psykologiska resor jag själv gör.
I de sena tonåren började Mattias att skriva dagbok, dikter och noveller, men i hemlighet för byrålådan. Intresset för skrivandet växte och han insåg att det var det han ville syssla med. Men det skulle dröja flera år innan han började intressera sig för dramatik och hans första möte med teatern var inte särskilt lyckat.
– Jag hade sett en barnteaterpjäs på mellanstadiet som jag blev jätterädd för och som avskräckte mig. Men när jag gick i gymnasiet såg vi En midsommarnattsdröm på Backa teater och den gjorde ett starkt intryck. Även tv-versionen av Lars Noréns Natten är dagens mor påverkade mig mycket.
Det är från den egna uppväxten som intresset för att skildra de utstötta kommer och temat går igen i flera av hans pjäser. Han säger själv att uppväxten är något som han ogärna talar om, det är i stället lättare att skriva om. Trots en fascination för det aktuella vill Mattias Andersson också fokusera på starka och komplexa ämnen som är relevanta under en lång speltid – ämnen som har en stark kraft i sig själva.
– Jag är intresserad av mänsklig svaghet, människors tillkortakommanden och sår, det är klart att jag är upptagen av det, men jag vill inte fastna i något.
Enligt honom själv är den enda röda tråden i hans konstnärskap att han hela tiden byter tråd. Men en av få saker som genomsyrar alla hans pjäser är tankar kring individens plats i det stora systemet. Även i relationsdramer mellan två individer är karaktärerna en tydlig del i de stora systemen och samhället är närvarade i ekonomiska och sociala strukturer. När det gäller andra frågor och stilistik är han mer ombytlig.
– Man måste kunna skifta ämnen så att man inte hamnar i en schablon av sig själv. Det finns teman som var en jättekonflikt för mig när jag var 20, men som jag nu insett inte är ett problem längre. Jag brottas med andra saker nu. Det är lätt att slå igenom med en viss typ av tema och sedan upprepa sig. Mycket handlar om att ompröva sig själv och omdefiniera sin roll och position. Nu är jag här.
Där han är just nu är mitt uppe i pjäsen The misfits – en blandning av traditionell teaterpjäs och det lite annorlunda greppet dokumentärteater.
– Jag tycker att det är intressant eftersom dokumentärteater är konstigt. Som om det inte går egentligen. Dokumentärradio är riktiga röster, dokumentärfilm är riktiga ansikten, men dokumentärteater är alltid en representation, där skådespelare agerar det som har hänt. Det blir alltid en stilisering. Det är lättare att göra Hamlet, där det finns en färdig pjäs, men det kan också skapa mer kreativitet när det är mer öppet och ensemblen får fylla på med sina egna grejer. Det bygger också på ett förtroende – vi är som ett rockband som har utvecklat ett eget sound.
Efter ett spelår på Backa teater kommer The misfits att visas på flera olika scener runt om i Europa. De är en del i en samproduktion mellan teatrar i Frankrike, Belgien, Italien, Tyskland, Kroatien och Grekland. Men när ridån går upp kommer den europeiska publiken först att få möta historien om Backa teater som pjäsen tar avstamp i.
– Jag tänkte att det skulle vara intressant att börja långt uppe i norr, i någon halvstor stad i Sverige som de flesta inte känner till, där det fanns en teatergrupp som ville berätta om de missanpassade och marginaliserade i det svenska samhället 1978. Det blir så småttigt, litet och specifikt att det nästan blir roligt. Lite som känslan av att isbjörnar skulle kunna gå på våra gator.
När pjäsen lämnar Backa teaters historia tar den sig an större och större ämnen. I The misfits finns inga genomgående karaktärer – i stället kommer skådespelarna att skifta roller och i sekvens efter sekvens måla upp situationer på scenen kring de utstötta. Pjäsen är ett kollage uppbyggt av intervjuer med skådespelare, dokumentärt material från röster i Europa i dag och texter från klassisk litteratur, som gjorts om till enskilda scener som teaterbesökarna kastas fram och tillbaka emellan.
– Jag vill att publiken ska tänka själva. Många sekvenser i pjäsen är mer till för att låta människor associera fritt kring stämningarna än att gestalta en scen fullt ut. I stället för att låsa det till att exempelvis gestalta flyktingar som vill över Öresundsbron, så jobbar jag på ett mer emotionellt plan.
Mattias Anderssons ämnen är ofta dagsaktuella. Det är där han vill undersöka sina teman och få publiken att reflektera över viktiga frågor genom att göra egna kopplingar. När Gangs of Gothenburg sattes upp för sju år sedan kom den precis när man i Göteborg dag efter dag tog emot nyheter om nya skottlossningar i staden.
– Jag är väldigt sen i mina beslut. Många blir stressade av det, men då kan man fånga upp aktuella händelser och föra in stämningar som råder just nu. Men det är svårt inom teater i dag att våga vänta ut aktualiteter på det här sättet, det är inte alltid så populärt.
Trots att livet med teatern kan vara svårt har han inga planer på att göra något annat och han ser teatern som en viktig funktion i dagens samhälle, med det ständiga flödet av text, film och tv-serier som konsumeras i ensamhet.
– Att gå på teater är i dag en helt unik konstupplevelse. Man måste ta sig till en specifik plats, på en specifik tid och uppleva något i ett rum tillsammans med andra människor. Därför tror jag att teaterupplevelsen kan stanna kvar mer än till exempel filmupplevelsen. Det går att se på den unga publiken att live-känslan går igenom. Även om man kunde tro att det skulle bli tvärt om, att unga skulle tycka att teatern var för analog och tråkig. Men jag upplever att teatern går en ljus framtid till mötes.
5 x Mattias Andersson
Född: 1969 i Göteborg. Nu bor han både i Göteborg och i Stockholm.
Familj: Son med partner i Stockholm. Dotter från en tidigare relation i Göteborg.
Tidigare verk i urval: Idioten (2015), Acts of goodness (2014), The mental states of Sweden (2013), Ett drömspel (2012), Utopia 2012 (2012), Gangs of Gothenburg (2009), Kontrakt med Gud (2008), Brott och straff (2007), The mental states of Gothenburg (2006), In a dark and northern place (2004), Sex, droger och våld (2003), Brott, hemtjänst, straff, pengar, pensionärsmord (2002), Den offentliga sektorns stilla längtan mot något bortom bergen (2000), Löparen (2000), Före detta (1999), Stjärnämnen (1997), K+M+R+L (1996), Johannespassionen (1994), Och utanför ligger havet (1992).
Aktuell med 2016: Pjäsen The misfits som han både har skrivit och regisserat, på Backa teater i Göteborg.
Drivkrafter: Skrivandet. Att uttrycka en känsla om livet och världen inför någon som vill lyssna. För att se om man blir förstådd.
Elin Kullanders artikel publicerades först i Modern Psykologi 3/2016Pappersutgåva | För skärm (Google play) | För skärm (Itunes) | Prenumerera


Gillade du den här artikeln? Stöd Modern Psykologis journalistik genom att swisha valfri summa till: 123 157 9937. Skriv ”MP Online” i meddelanderaden.