Sluta mansplaina!
Jenny Jägerfeld är trött på att ta hänsyn till män som förklarar mot bättre vetande.
För ett tag sedan arrangerade jag Psykologer läser böcker på ABF-huset i Stockholm. Psykologer läser böcker är ett slags öppen bokklubb, eller en samtalsserie, där en bok diskuteras av en panel från ett psykologiskt, men även politiskt, feministiskt eller annat lämpligt perspektiv. Det kan låta väldigt high brow – men vi försöker att närma oss innehållet på ett inte alltför vördnadsfullt vis.
Vid det här tillfället läste vi Män förklarar saker för mig, en bok av Rebecca Solnit (Daidalos 2015) som snabbt har blivit ett slags feministisk kultbok. Den är en uppgörelse med självupptagna män som aldrig vill sluta prata och ledde till att uttrycket mansplaining myntades. Solnit driver tesen att det finns ett kontinuum som går från mindre problem i samhället – som till exempel att (vissa) män förklarar saker för kvinnor som de redan vet – till nedtystande och dödligt våld.
Det var fullsatt! Vi avhandlade frågor som klass, narcissism, social konstruktionism, mäns våld mot kvinnor, mansplaining i den akademiska världen, och att även om mansplaining inte är något alla män gör, så är det något alla kvinnor får erfara. Publiken var aktiv. Vi diskuterade också hur man bör hantera mansplaining. Bör man konfrontera, eller ska man helt enkelt bara gå därifrån eftersom man inte känner för att ansvara för mäns uppfostran?
Jag påstod självgott att jag var en sådan som brukade säga ifrån. Det blev ett mycket roligt samtal. Efteråt gick vi ut för att dricka vin med panelen och ett gäng vänner. Jag satte mig bredvid en manlig ytlig bekant. Jag hann inte ens ta en sipp av vinet innan han kom med ett förslag. Han undrade om vi inte borde lägga upp samtalet på ett annat sätt. Som det var nu tog det ju fyrtiofem minuter innan publiken fick komma in med frågor. Det vore nog bättre, tyckte han, om man tog ett par publikfrågor i mitten, för att därefter återgå till panelen. Han berättade en liten stund om hur man hade kunnat göra samtalet bättre!
Först blev jag stum. Efter att ha befunnit sig på ett nittio minuter långt samtal om mansplaining, valde alltså den här mannen att mansplaina för mig.
Efteråt brann raseriet i hjärnan. Det var ju helt sjukt! Ändå hade jag tagit hänsyn till hans känslor när jag förklarade. Jag är så drillad i att ta hänsyn till mäns självkänsla att jag inte ens efter ett samtal som jag lett om mansplaining förmådde att bitchslappa honom intellektuellt.
Jag tänker som Solnit. Att de flesta kvinnor utkämpar ett krig. Om rätten att tro sig veta något om ett ämne och rätten att yttra sig, att ha idéer, att vara någon som sitter inne med fakta och sanningar. Det har blivit bättre, men ibland känns det som om det är så fruktansvärt långt kvar. Jag tänker försöka fortsätta utkämpa det här kriget, för min egen skull, men också för mina döttrars skull och för alla de yngre kvinnor som har något att säga, i hopp om att de ska få säga det.
För ett tag sedan arrangerade jag Psykologer läser böcker på ABF-huset i Stockholm. Psykologer läser böcker är ett slags öppen bokklubb, eller en samtalsserie, där en bok diskuteras av en panel från ett psykologiskt, men även politiskt, feministiskt eller annat lämpligt perspektiv. Det kan låta väldigt high brow – men vi försöker att närma oss innehållet på ett inte alltför vördnadsfullt vis.
Vid det här tillfället läste vi Män förklarar saker för mig, en bok av Rebecca Solnit (Daidalos 2015) som snabbt har blivit ett slags feministisk kultbok. Den är en uppgörelse med självupptagna män som aldrig vill sluta prata och ledde till att uttrycket mansplaining myntades. Solnit driver tesen att det finns ett kontinuum som går från mindre problem i samhället – som till exempel att (vissa) män förklarar saker för kvinnor som de redan vet – till nedtystande och dödligt våld.
Det var fullsatt! Vi avhandlade frågor som klass, narcissism, social konstruktionism, mäns våld mot kvinnor, mansplaining i den akademiska världen, och att även om mansplaining inte är något alla män gör, så är det något alla kvinnor får erfara. Publiken var aktiv. Vi diskuterade också hur man bör hantera mansplaining. Bör man konfrontera, eller ska man helt enkelt bara gå därifrån eftersom man inte känner för att ansvara för mäns uppfostran?
Jag påstod självgott att jag var en sådan som brukade säga ifrån. Det blev ett mycket roligt samtal. Efteråt gick vi ut för att dricka vin med panelen och ett gäng vänner. Jag satte mig bredvid en manlig ytlig bekant. Jag hann inte ens ta en sipp av vinet innan han kom med ett förslag. Han undrade om vi inte borde lägga upp samtalet på ett annat sätt. Som det var nu tog det ju fyrtiofem minuter innan publiken fick komma in med frågor. Det vore nog bättre, tyckte han, om man tog ett par publikfrågor i mitten, för att därefter återgå till panelen. Han berättade en liten stund om hur man hade kunnat göra samtalet bättre!
Först blev jag stum. Efter att ha befunnit sig på ett nittio minuter långt samtal om mansplaining, valde alltså den här mannen att mansplaina för mig.
Efteråt brann raseriet i hjärnan. Det var ju helt sjukt! Ändå hade jag tagit hänsyn till hans känslor när jag förklarade. Jag är så drillad i att ta hänsyn till mäns självkänsla att jag inte ens efter ett samtal som jag lett om mansplaining förmådde att bitchslappa honom intellektuellt.
Jag tänker som Solnit. Att de flesta kvinnor utkämpar ett krig. Om rätten att tro sig veta något om ett ämne och rätten att yttra sig, att ha idéer, att vara någon som sitter inne med fakta och sanningar. Det har blivit bättre, men ibland känns det som om det är så fruktansvärt långt kvar. Jag tänker försöka fortsätta utkämpa det här kriget, för min egen skull, men också för mina döttrars skull och för alla de yngre kvinnor som har något att säga, i hopp om att de ska få säga det.
