"Folk blir både berörda och provocerade"
Pojkarna bygger på Jessica Schiefauers Augustprisbelönade ungdomsroman från 2010 och berör teman som uppväxt, systerskap, kärlek och identitet.
I filmen upplever de 14-åriga tjejerna till en början ett större manöverutrymme i sina killkroppar.
– För första gången känner huvudpersonen Kim sig hemma i sin egen kropp, hon hittar sin riktiga identitet och en stor frihet i att vara kille. Hon tror att man kan vara sig själv i killvärlden, men det motbevisas när hon lär känna Tony och förstår vilken fångenskap han lever i bakom sin heteronormativa yta, berättar Alexandra-Therese Keining, som skrivit manus och regisserat.
– Boken har ett brett tilltal men klassades som ungdomsroman, och filmen som ungdomsfilm. Men det känns fint eftersom man i den åldern funderar mycket på frågor som rör identitet. Det landar också i sexuell identitet och filmen ställer frågan om kön kanske är något vi skapar, inte föds till.
Ger filmen några svar där?
– Nä, verkligen inte. Det fantastiska med romanen är att den varken levererar moraliska pekpinnar eller självklara lösningar. Det ville jag ha kvar i filmen.
Hur har de som sett filmen reagerat?
– Många blir berörda och tycker att det är en bra skildring av hur det är att ha ett kön på utsidan och ett annat på insidan. Men den har också provocerat. I vissa länder tycker man att hela premissen är löjeväckande – att man skulle kunna byta kön sådär! Stålmannen och vampyrer kan man köpa, men när det gäller könsöverskridande är man mer konservativ – killar ska vara killar och tjejer tjejer. Det har blivit en del ganska hetsiga diskussioner, och det är intressant hur mycket åsikter ämnet väcker, säger Alexandra-Therese Keining.
I filmen upplever de 14-åriga tjejerna till en början ett större manöverutrymme i sina killkroppar.
– För första gången känner huvudpersonen Kim sig hemma i sin egen kropp, hon hittar sin riktiga identitet och en stor frihet i att vara kille. Hon tror att man kan vara sig själv i killvärlden, men det motbevisas när hon lär känna Tony och förstår vilken fångenskap han lever i bakom sin heteronormativa yta, berättar Alexandra-Therese Keining, som skrivit manus och regisserat.
– Boken har ett brett tilltal men klassades som ungdomsroman, och filmen som ungdomsfilm. Men det känns fint eftersom man i den åldern funderar mycket på frågor som rör identitet. Det landar också i sexuell identitet och filmen ställer frågan om kön kanske är något vi skapar, inte föds till.
Ger filmen några svar där?
– Nä, verkligen inte. Det fantastiska med romanen är att den varken levererar moraliska pekpinnar eller självklara lösningar. Det ville jag ha kvar i filmen.
Hur har de som sett filmen reagerat?
– Många blir berörda och tycker att det är en bra skildring av hur det är att ha ett kön på utsidan och ett annat på insidan. Men den har också provocerat. I vissa länder tycker man att hela premissen är löjeväckande – att man skulle kunna byta kön sådär! Stålmannen och vampyrer kan man köpa, men när det gäller könsöverskridande är man mer konservativ – killar ska vara killar och tjejer tjejer. Det har blivit en del ganska hetsiga diskussioner, och det är intressant hur mycket åsikter ämnet väcker, säger Alexandra-Therese Keining.
