Väx upp med Modern Psykologi 3/2016

MP_3_206
Modern Psykologi 3/2016 kommer ut 2 mars.

I Modern Psykologi 3/2016 får du möta dramatikern Mattias Andersson, som alltid väntar in i det sista för att fånga upp samtidens psykologi.

Dessutom är det dags att se med nya ögon på förändrade medvetandetillstånd, menar psykiatern Åsa Nilsonne, som lägger ut texten om psykoser, droger och mindfulness.

”Jag har alltid varit en rebell mot den stereotypa vuxenheten”
Medan vissa plockar vuxenpoäng tidigt frågar sig kidults: Vad är egentligen poängen? Vi har tagit reda på när man blir vuxen.

”Ett febrilt arbete pågår mellan psykologer och FBI för att stoppa nästa dåd”
Plötsliga massmord på allmän plats har blivit en vardagsnyhet. Men dåden sker sällan spontant. Följ med till USA och möt psykologerna som vill stoppa masskjutningarna.

Vem får komma in och vem stängs ute i dagens Europa? Vem passar in och vem är ’den missanpassade’?
Mattias Andersson ställer aktuella frågor i pjäsen The misfits, om samhällets utstötta.

”Måste man tycka om partnerns barn?”
Bonusbarn och bonusföräldrar – kanske ingen bonus. Hur hanterar man dem egentligen?

”Modellen ersätter homo sapiens med en fiktiv varelse, homo economicus
Beteendeekonomen och nudge-psykologen Richard H. Thaler ser det ologiska i oss alla och minns ögonblicket då vinden vände för beteendeekonomin.

Från psykiatriskt kostymdrama till paranoid actionthriller
Posttraumatisk film i Paris med regissören Alice Winocour.

Dessutom:
Poeten och psykologen UKON vill att läsaren ska bli mer ödmjuk.
Siffermänniskor vs. ordmänniskor.
Rädda kärleken i åtta steg – så vårdar du relationen under småbarnsåren.
Ahang Bashi har gjort en film om ångest och flykttrauma.

Beställ här: Pappersutgåva | För skärm.

2 Comments

  1. Angående Åsa Nilsonnes artikel om ”psykoser, droger och mindfulness”

    Hur tänker ni när ni publicerar en sån här text utan att ens nämna de allvarliga risker som dessa droger innebär? När man överväger en farmakologisk behandling, kan det väl vara värt att i alla fall diskutera för- och nackdelar på ett seriöst sätt innan man drar sina slutsatser?

    Jag kan hålla med om att det vore bra om psykiatrin blev bättre på att bemöta människor med filosofiska grubblerier och att mindfulness är en användbar metod. Men det är ett stort steg från mindfulness till de här starka och väldigt oförutsägbara drogerna. Alla droger har givetvis positiva effekter för det subjektivt upplevda, annars skulle ju ingen ta dem. Anledningen till att många droger är illegala och kanske inte gärna används i vården är att de också har en mängd negativa effekter. Hallucinogenerna som nämns i texten är absolut inget undantag och det hoppas jag verkligen författaren vet. Så varför spelar hon medvetet dum när hon beskriver psykiatrins skeptiska hållning mot extrema medvetandetillstånd?

    För oss som fallit offer för hallucinogeners negativa effekter (nej, det var ingen överraskningstripp, men kanske har ni hört talas om snedtrippar?) är det både skrämmande och smärtsamt att se hur riskerna och eventuella biverkningar totalt ignoreras i denna onyanserade artikel. Om man bara kunde få ha sitt trauma och sin sorg ifred, men ständigt ska man bli trampad på av naiva förnekare… Jag undrar, vem ska det vara bra för?

    Vad gör de här förespråkarna när psilocyben helt oförutsett orsakar snedtrippar/bisarra psykoser, tillfälliga eller livslånga? Vad gör ni när patienten istället för att bli ”upplyst”, får existentiell (panik)ångest och blir självmordsbenägen? Och om patienten drabbas av de mycket obehagliga biverkningarna, som HPPD (posthallucinatorisk perceptionsstörning) och depersonalisation kombinerad med derealisation (upplevelsen av att inte riktigt vara verklig, inte känna sig normal i sitt eget skinn)? Dessa biverkningar brukar medföra stark ångest och nedstämdhet och är i de flesta fall permanenta. Så vad har ni för plan för dessa patienter? Eller ses de bara som ”undantag”, irritationsmoment, i jakten på en quick-fix upplysningsmedicin?

    Istället för att låtsas som att man hittat en mirakelmedicin vore det fint om Nilsonne och hennes kollegor först la fokus på att öka kunskapen kring och hitta botemedel mot de skador som hallucinogener orsakar. Jag skulle helt ärligt inte önska min värsta fiende dessa skador i sitt psyke. Det finns alldeles för lite kunskap och görs alldeles för lite forskning kring exempelvis HPPD, vilket gör att de som lider av detta inte får rätt hjälp. Förtjänar dessa människor inte att bli tagna på allvar?

    Gilla

    1. Hej och tack för kommentar! Tråkigt att höra att du tagit illa upp av Åsa Nilsonnes artikel om psykoser, droger och mindfulness. Självklart är vi medvetna om de negativa sidorna av illegala droger, vilket vi har skrivit om vid ett flertal tidigare tillfällen i Modern Psykologi. Som chefredaktör finner jag det dock relevant att ta upp den psykiatriska forskning som bedrivits historiskt och på senare år om psykedeliska droger. Jag tycker även att det är intressant ur ett psykologiskt perspektiv att ställa andliga, droggenererade och psykotiska erfarenheter i ett jämförande perspektiv. Som med allt vi skriver om i Modern Psykologi hoppas jag att det kan öka läsarens kunskap om det mänskliga psyket.
      Bästa hälsningar, Jonas Mattsson, chefredaktör och ansvarig utgivare

      Så här skriver Åsa Nilsonne:
      Tack för kommentar.
      Först av allt får jag förtydliga mig: jag förespråkar inte behandling av psykiatriska tillstånd med psykedeliska substanser, och jag rekommenderar dem inte för den som vill vidga gränserna för sitt medvetande. När de försvann ur vården var det just på grund just av deras oförutsebara negativa effekter. Jag har i texten utgått ifrån att läsaren är medveten om riskerna med illegala droger.
      Men – kriminaliseringen av drogerna, som ju syftar till att skydda människor mot just eventuella negativa effekter på kort eller lång sikt, har inte fått människor att avstå.
      Trots att vi varken har någon kontroll över mängden aktiv substans personer får i sig, eller möjlighet att systematisk kartlägga biverkningar och oförutsedda effekter, är efterfrågan stor – drogindustrin i Sverige uppskattas omsätta ungefär lika mycket pengar som försvarsmakten. Detta behöver förstås, och jag är inte säker på att ett ensidigt fördömande av drogerna och dem som använder dem är ett bra utgångsläge.
      Vad jag vill ha sagt med min text är att är jag tror att vi skulle ha nytta av att bättre förstå vad drogerna tillför. Vad är det som gör att människor är villiga både att betala, och att riskera sina liv och sin hälsa? Vad är det människor längtar efter, men inte hittar i sin vardag? Skulle vi som samhälle kunna möta det behovet på ett mindre riskfyllt sätt?
      Till slut är vi helt överens om behovet av ytterligare forskning, exempelvis kring hur hjärnan skapar en upplevelse av ett enhetligt jag, och om hur vissa droger kan påverka den upplevelsen. Förhoppningsvis kommer det att ge oss uppslag till behandling när det uppstår seneffekter som dem du beskriver.
      Åsa Nilsonne, psykiater, senior professor i medicinsk psykologi och skribent i Modern Psykologi

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s