Den elektriska gör det själv-revolutionen
Elektricitet som kopplas till huvudet för lätt tankarna till psykiatrihistoriens mindre smickrande kapitel. Inte minst har filmen Gökboet från 1975 spätt på skräckbilden med elchocker som hellre stjälper än hjälper patienten. Detta trots att de behandlingar som skildras i Milos Formans filmatisering av Ken Keseys roman skiljer sig markant från dagens mer sofistikerade elektrokonvulsiva behandling (ECT). En annan metod där ström förs till hjärnan som har utvecklats dramatiskt sedan dess är tDCS – transcranial direct current stimulation – eller transkraniell likströmsstimulering, som arbetar med betydligt lägre strömstyrka än ECT.
Varianter av tekniken går att spåra ända tillbaka till tidigt 1800-tal, och tDCS började användas för behandling av depressioner på 1960-talet. Det är dock först det senaste decenniet som metoden har brett ut sig på allvar, både inom forskarvärlden och i garagen hos de många tDCS-amatörer som genom nätet har beställt eller lärt sig bygga egna tDCS-enheter.
Gör det själv-kulturen inom tDCS är spridd över hela världen, men är absolut störst i USA. J.D. Leadam är en 25-årig San Jose-bo vars intresse är sprunget ur den spänningssökande och experimentella anda som finns i många tDCS-diskussionstrådar på nätet.
– Man kan säga att jag mer eller mindre har växt upp i gör det själv-tDCS-gräsrotsrörelsen, säger J.D. Leadam och skrattar.
Men intresset stannade inte i föräldrahemmets garage, där han byggde en tDCS-enhet för att använda under sitt sista universitetsår, och mycket riktigt fick ett A på första provet som han hade pluggat inför med hjälp av den. J.D. Leadam gjorde en kopia av prototypen, la upp den för 35 dollar på eBay och hade fått den såld dagen därpå. Nästa enhet såldes på en timme. Efterfrågan visade sig vara enorm och i dag driver han det lilla företaget Neurolectrics, vars huvudprodukt The brain stimulator säljer som smör. Två trender som Leadam tror har bidragit starkt till den nya tDCS-hajpen är bärbar teknologi och så kallad hjärngymnastik, brain training.
– Förra året såldes 52 miljoner bärbara teknikprylar, som fitness-armband och smarta klockor. Samtidigt har tanketräningssajter som Lumosity.com blivit extremt populära. Då är det klart att en teknik som är en förening av dessa två väcker mycket uppmärksamhet.
The brain stimulator är en av flera tDCS-enheter som i dag kan beställas via nätet. Den är billigare än designvarianter som Foc.us, som är specifikt riktad till dataspelsnördar. J.D. Leadam vill göra tDCS tillgängligt för alla.
– Jag hade inte varit så framgångsrik som jag är i dag utan sajten Reddit.com, där vem som helst kan lära sig att bygga en egen enhet. Jag är övertygad om att tekniken har potential att förändra världen, och har därför som mål att alla ska ha tillgång till den, oberoende av geografisk placering, social tillhörighet eller ekonomisk situation.
Det mirakelskimmer som tDCS är höljt i får den skeptiskt lagde att snabbt höja på ögonbrynen. Det är svårt att godta att något så enkelt som en modul som ger låg strömtillförsel till hjärnan kan bota allt från posttraumatisk stress till kroniska smärtor, ätstörningar, kemiska beroenden och ångestsyndrom, vara en hjälp vid behandling av stroke, och samtidigt öka den kognitiva förmågan på flera sätt. Språk- och matematik-inlärning, ökad koncentration, koordination, logik och bättre minne är några av de effekter som rapporteras.
Men när forskare är nästan lika hänförda som Reddit-troll, kan det vara värt att ta ett djupt andetag innan man fäller sin kvacksalveridom. En av USA:s främsta tDCS-forskare är Vincent P. Clark vid University of New Mexico. Han skriver under på flera aspekter av teknikens påstådda potential och bredd, men har samtidigt tydliga reservationer.
– Även om vi till exempel har haft tidiga framgångsrika resultat gällande behandling av ett flertal psykiska sjukdomar, och gjort flera separata studier som visar att tDCS kan fördubbla inlärningshastigheten, återstår storskaliga studier med djupgående tester för att vi ska förstå de många möjliga bieffekterna av långvarig tDCS-användning. De flesta inom gör det själv-fältet antar att det är en väl beprövad teknik som har visat sig säker för det, men så är inte alls fallet.
Även i Sverige forskas det om tDCS, bland annat på Klingberg lab vid Karolinska institutet. Där undersöker Annie Möller och hennes kolleger just nu effekterna som tDCS kan ha på arbetsminnet. Mätningen görs bland annat med magnetkamera före och efter stimulering med tDCS.
– Mycket tyder på att tDCS kan användas för att förbättra vissa hjärnfunktioner och lindra vissa besvär i samband med psykiska, neuropsykiatriska och neurodegenerativa sjukdomar, men man måste komma ihåg att de effekter som visats har varit ganska små, säger Annie Möller.
– Hittills verkar även de eventuella riskerna med tDCS vara små, men det är viktigt att komma ihåg att de inte är särskilt utforskade. Vinster i en funktion kanske får betalas med förluster i en annan, tillägger hon.
Vilka är då bieffekterna? Adam J. Woods har forskat om tDCS de senaste fem åren vid University of Florida, där han även håller i en av de få existerande akademiska kurser som lär ut tDCS på praktisk nivå, och inte bara i teorin. När jag får tag i Adam J. Woods leder han en workshop på en konferens i New York, där tDCS står i centrum. Han ser relativt få och lindriga risker med tekniken.
– Om den används med rätt kunskap, begränsar sig bieffekterna till sådant som stickningar i huden, huvudvärk, trötthet och illamående. Men fel använt kan biverkningarna intensifieras och resultera i exempelvis brännmärken där elektroderna sitter. Och används tDCS för långa stunder, eller för många gånger under en dag, riskerar man att skada själva hjärnvävnaden, säger han.
Okunskapen om riskerna är huvudskälet till att Annie Möller anser att dagens gör det själv-anda inom tDCS-tekniken är mer negativ än positiv. Men inte främst gällande elektriciteten.
– Risken som den låga elektriciteten medför, på hud med mera, är egentligen inte överhängande. Den risken är inte unik för tDCS och kan nog inte elimineras helt så länge folk är villiga att experimentera. Det är snarare indirekta risker som är svårare för gemene man att uppskatta. Studier inom fältet hittills tyder på att det är högst relevant var och hur man stimulerar, samt vad man ägnar sig åt under stimuleringen. Risken blir då stor att amatörer stimulerar fel och får uteblivna, motsatta eller till och med helt andra effekter. Just därför är det viktigt att forska även om negativa effekter av tDCS.
Styrkan på strömmen inom tDCS är generellt sett väldigt låg jämfört med till exempel ECT.
– Inom ECT är strömstyrkan så hög att den utlöser ett slags kontrollerat epileptiskt anfall, vilket skiljer sig markant från det som händer under en tDCS-stimulering. Teorin bakom tDCS är att den svaga elektriska strömmen sänker tröskeln för nervcellerna, så att de själva kan fyra av signaler, men hittills är det svårt att bevisa det som sker med vetenskaplig exakthet, förklarar Annie Möller.
Enligt Adam J. Woods är den vanligaste villfarelsen om tekniken att den omedelbart ger användaren en ”superhjärna”. Många studier antyder förvisso att det ligger något i denna idé om tekniken. Ett exempel är den undersökning av läsförståelse vid Georgetown university, där de deltagare som vid ett första test fick färre rätt än genomsnittet plötsligt visade en drastisk förbättring då de vid ett andra testtillfälle stimulerades med tDCS. Andra rapporter om att tDCS exempelvis har använts för att halvera inlärningstiden för vissa piloter inom USA:s flygvapen har också bidragit starkt till denna föreställning om en superhjärna.
– Många tror att utförandet av vardags-handlingar drastiskt förbättras genom en kort session av ström i hjärnan. Sådana effekter är visserligen möjliga, men det är inte en magisk kula som ögonblickligen gör en till en fantastisk dataspelare, eller omedelbart botar ens depression, säger Adam J. Woods.
Och som med alla psykologiska hjälpmedel, kemiska som teknologiska, är placebo vanligt.
– De anekdotiska rapporter som människor basunerar ut efter en enda tDCS-session är farliga för bilden av teknikens möjligheter. Placeboeffekten kan vara enormt kraftfull, vilket inte ska ignoreras, säger Adam J. Woods.
För tillfället avlöser rapporterna om tDCS varandra på löpande band, och alla resultat är inte positiva. En studie som kom i maj från University of North Carolina talar emot tekniken gällande IQ-tester, då de i undersökningen som stimulerats med tDCS förbättrade sina IQ-resultat i mindre utsträckning än de i placebogruppen. Och i augusti publicerades en studie i Experimental Brain Research som visade att arbetsminnet till och med försämrades hos de testpersoner som använde dataspels-tDCS-headsetet Foc.us, jämfört med en placebogrupp.
Införande av tDCS i utbildningssektorn är något som J.D. Leadam hoppas kommer att ske i högre utsträckning. Många av dem som beställer The brain stimulator studerar vid universitet.
– Andra hjälpmedel, som så kallade pluggdroger, är vanliga bland ungdomar, inför att de ska klara ett prov eller tillgodogöra sig komplex information. Tänk om de i stället för att ta dessa kemikalier skulle använda en apparat som bara kräver ett vanligt 9-voltsbatteri, för att uppnå samma eller till och med bättre resultat. Men många kunder har helt andra motiv, som att slå sin bästis i schack eller helt enkelt att försöka bli en supermänniska, säger J.D. Leadam.
Även Vincent P. Clark är intresserad av hur tDCS påverkar inlärningsförmågan, men hans huvudfokus är behandlingsmetoder för olika psykiska sjukdomar.
– Med alla pengar och all tid som läggs på ineffektiva sätt att hantera alla miljontals människor med ångest, depressioner och psykoser, är behovet stort av bättre, säkrare, billigare och effektivare sätt. Gör det själv-kulturen är något av en distraktion, när det finns så många som behöver verklig hjälp. När de fått det kanske vi kan lägga fokus på att höja skolbetygen.
Erik Augustin Palms artikel publicerades först i Modern Psykologi 7/2015: Hjärnan: Pappersutgåva | För skärm.
