Det går inte längre, säger min hjärna

asa_nilsonne_0148
Åsa Nilsonne är professor i medicinsk psykologi, psykiater, legitimerad psykolog och författare.

”Forskningen är tillbaka på ruta ett.” Läs Åsa Nilsonnes krönika.

Min hjärna har alltid varit intresserad av sig själv.

Under studietiden köpte jag en komplicerad byggsats av tjockt papper och monterade ihop en tredimensionell modell i naturlig storlek. Den stod som en löftesrik och utmanande gåta med alla sina strukturer som var namngivna, men vars funktioner var i hög grad okända.

Mysteriet var inte totalt. Jag visste vilka delar av hjärnbarken som tar emot rapporter från huden, ögonen och öronen. Var­ifrån händerna eller fötternas rörelser styrs. Var språket har sitt neuroanatomiska underlag.
Annat var minst sagt oklart.

Var sitter nyfikenhet? Rädslan? Min uppfattning om vem jag är? Lokalsinnet?

Jag vred och vände på modellen och fick en pirrande känsla av att ha både min framtid och mitt jag i mina händer.

Det ansågs då av många att vi aldrig skulle kunna undersöka en levande hjärna i realtid. I döda hjärnor går det fint att leta efter tumörer eller blödningar, men glädje och smärta lämnar inga användbara spår. Alltså borde vi inte kasta bort vår tid med att leta efter oss själva i våra i hjärnor.
Sedan kom den moderna hjärnavbildningen. Min pappersmodell blev obsolet. Min hjärna ville helst av allt försjunka i sin egen spegelbild, som Narcissus.

Titta! Amygdala aktiveras, och sedan rycker främre cingulum ut och finslipar reaktionen. Oj!

När jag relaterar allt till mig själv är de mittersta delarna av prefrontal­cortex igång. Om jag slutar ge mig själv huvudrollen i det som sker är det i stället sidorna som är aktiva.

Det är ju hur spännande som helst.

Självkännedomen fick en ny och empirisk dimension. Vägen verkade utstakad, det var bara att följa den.

För några veckor sedan bröts förtrollningen tvärt.

Jag läste en studie av vad som händer i hjärnan vid loving kindness-meditation. Det visade sig att 23 olika delar av hjärnan uppvisar mindre aktivitet hos vana meditatörer jämfört med hos noviser.
23!

På bilden i artikeln är de aktuella områdena markerade i blått. Hjärnan är visad i skivor, mest ser det ut som om hela alltet stänkmålats. Blå prickar överallt.

Det här, säger min hjärna, var inte kul. Jag är mest bekväm med tre till fem saker i arbetsminnet. Det här kan jag inte begripa på något meningsfyllt sätt.

Det är både trist och spännande. Lite känns det som att vara tillbaka på ruta ett, med den hemlighetsfulla men utmanande pappersmodellen där så mycket av det viktiga var fördolt.

Åsa Nilsonne är professor i medicinsk psykologi, psykiater, legitimerad
psykolog och författare. Hennes krönika publicerades först i Modern Psykologi 7/2015: Hjärnan:  Pappersutgåva | För skärm.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s