Så föds en extremist

Den 11 december 2010 hörs en explosion i centrala Stockholm. På Bryggargatan, bara några meter från tusentals julstressade shoppare på Drottninggatan, ligger svenske Taimour Abdulwahab med svåra skador. Senare avlider han. Var hans bomb egentligen var tänkt att brisera är oklart, likaså vad som gick fel. Men det är inte svårt att föreställa sig att skadorna kunde ha blivit långt allvarligare än de blev.
Efter attentatet beger sig ett team från tv-kanalen BBC till den engelska staden Luton, dit Taimour Abdulwahab flyttat efter uppväxten i Tranås. I moskén träffar de en imam som berättar om hur han år 2007 öppet konfronterat den arge unge mannen när denne försökt sprida extremistiska åsikter. Nu grubblar han på vad som hade hänt om han i stället hade försökt resonera med honom i enrum.
I det avskedsbrev som skickades till medier och polis före attentatet skrev Taimour Abdulwahab: ”Nu har Islamiska staten uppfyllt vad de har lovat er. Vi finns nu här i Europa och i Sverige.”
Islamiska staten, IS, var relativt okänd i Sverige vid tiden för attentatet. Men i år riktades hela världens blickar mot organisationens militära framgångar i Syrien och Irak samt det hänsynslösa våld den ägnar sig åt. När videon av hur den amerikanske journalisten James Foley halshöggs spreds över världen chockades många av att IS-medlemmen som utförde dådet talade med sydengelsk dialekt. I tv-kanalen Vices dokumentär om IS fick tittarna möta gott om män uppvuxna i Västeuropa som rest till Irak för att praktisera organisationens våldsamma ideologi.
Även från Sverige har personer rest för att ansluta sig till gruppen. I november 2015 uppgår antalet svenskar som rest för att strida med våldsbejakande islamistiska grupper i Syrien till 286, enligt en DN-intervju med Säpochefen Anders Thornberg.
Men vilka är det som ansluter sig till Islamiska staten? I forskning om extremism har fokus ofta legat på hur individernas omgivning påverkar dem att utföra våldsamma handlingar.
– Det går inte att peka ut någon enskild profil hos individer som dras till våldsbejakande extremism, skriver Matilda Broman, chef för analysenheten på Säpo, i ett mejl.
I stället pekar Säpo på de grupprocesser som får en person att överge sina tidigare åsikter till förmån för en våldsam ideologi. Man betonar  samspelet mellan olika faktorer.
Matilda Broman pekar ut tre grundläggande komponenter: Till en början har personen i regel upplevt orättvisor eller kränkningar. I ett andra skede kommer ideologin in. Den ska kunna förklara orättvisorna och erbjuda en lösning på dem. Till sist krävs ett socialt sammanhang som gör att personen kan ta till sig ideologin och göra den till sin. Principerna gäller oavsett om ideologin är islamistisk eller höger- eller vänsterextrem.
Arie Kruglanski är professor i psykologi vid University of Maryland, och har sedan 2001 forskat om orsaker till terrorism. Även han menar att man kan förstå människorna i extremistiska rörelser utifrån sammanhanget. Han betonar att ideologin måste bidra till att avhumanisera motståndare och oliktänkande.
– I det ideologiska budskapet ska ingå att våldet är okej. Att motståndarna är apor eller hundar, att de förtjänar att dö, säger Arie Kruglanski.
För att vi ska kunna ta till oss den våldsamma ideologin behöver vi enligt Arie Kruglanski oftast få ”hjälp” av en grupp. Där skapas en verklighet som delas av alla gruppens medlemmar. I den förstärks gruppens åsikter medan motargument effektivt stängs ute.
– Vi är sociala varelser som påverkas starkt av konsensus inom gruppen. Gruppen kan också vara påhittad som i Anders Behring Breiviks fall. Det innebär att man i sitt eget huvud inte är ensam, säger Arie Kruglanski.
Inom socialpsykologisk forskning har det länge varit känt att gruppsammanhanget kan påverka människor att utföra handlingar som hade varit otänkbara om de vore ensamma. Hur de här processerna kan se ut i detalj är något som psykologiforskaren Emma Bäck och statsvetaren Hanna Bäck har undersökt i en färsk studie vid Lunds universitet.
I Why engage in collective action? har de två, som för övrigt är systrar, riktat in sig på en pusselbit som kan förklara hur gruppen påverkar människor att delta i politiskt våld.
– Vi har tittat på viljan att delta i protester, bland annat våldsamt upplopp, men tror att mekanismerna är desamma när det handlar om ännu våldsammare handlingar, säger Emma Bäck.
Emma och Hanna Bäcks forskning har visat vad som händer när människor blir påminda om att deras närvaro i gruppen inte är självklar.
– När folk upplever rädsla för att inte få vara med i en grupp är de beredda att gå så långt som att delta i politiskt våld, säger Emma Bäck.
I experimentet deltog studenter som var kritiska mot studieavgifter. Hälften informerades om att det fanns en politisk grupp som kämpade emot ett planerat införande av avgifter, men när de ansökte om att gå med i gruppen blev svaret nej. Därefter fick de veta att de i stället fick komma med i en annan grupp som drev samma fråga. Den andra hälften av deltagarna fick gå med i en grupp direkt, utan att först bli nekade. Alla deltagare fick sedan svara på hur långt de kunde tänka sig att gå med sin nya grupp för att stoppa avgifterna, till exempel att delta i våld.
– De som blev avvisade var mer benägna att följa grupptrycket. Många agerar som gruppen av rädsla för att inte få vara med, snarare än att de vill göra så, säger Emma Bäck.
Studien visar alltså hur gruppen kan påverka en person att acceptera våld som metod. Men ytterligare ett fynd gjordes om vad som möjligtvis kan utmärka personer i extremistiska rörelser. Bland deltagarna fanns nämligen några som redan från början var känsliga för att bli avvisade.
– Man kan se den känsligheten som ett personlighetsdrag. Den uppkommer ofta genom att man har blivit avvisad tidigt i livet, säger Emma Bäck.
När dessa, som med en engelsk term har hög rejection sensitivity, blev avvisade i experimentet var deras reaktion att gå med på mer långtgående handlingar än de som inte hade samma känslighet. Emma Bäck berättar att det är första gången den effekten kunnat visas i ett experiment.
– Om rädslan för att bli avvisad är en del av personligheten så kan personen känna att ”nu måste jag gå med på det här, annars blir jag utfryst”, säger Emma Bäck.
Arie Kruglanskis forskning pekar också ut osäkerhet som en viktig faktor, även om han inte talar om det som ett personlighetsdrag.
Arie Kruglanski påminner om att personlighet och omgivning samspelar. Men vad som väger tyngst beror på hur laddad situationen är. Om den är ”svag” behövs en speciell typ av sårbar person för att ändå påverkas. Men i en ”stark” situation spelar personligheten mindre roll.
– Det finns situationer där vem som helst kan stödja våld. Tänk bara på hur vi reagerar när vi hör talas om Islamiska staten. Plötsligt ser även vi våld som lösningen på problemet.