Det säger barnpsykiatern om Insidan ut

Bild: Pixar.
Erik Augustin Palms artikel har tidigare publicerats i Modern Psykologi 5/2015.

I Pixars senaste långfilm har känslorna huvud­rollen. Vi diskuterar Insidan ut med filmteamet och en barnpsykiater.

Sedan animationsstudion Pixars första långfilm Toy Story kom 1995, har ribban för kommersiell animerad långfilm höjts något oerhört, såväl tekniskt som berättarmässigt. I dag har biopubliken vant sig vid ett tilltal, där barns intelligens inte underskattas och där vuxenreferenser på ett smidigt sätt placeras sida vid sida med fantasivarelser.

Bioaktuella Insidan ut har en lika bokstavlig som mångbottnad titel. Filmen handlar om elvaåriga Jenny, som plötsligt måste lämna hockeyträningarna och sin fridfulla småstadstillvaro i Minnesota, för att flytta till storstaden San Francisco med sina föräldrar, eftersom hennes pappa har fått ett nytt jobb. I staden väntar ett nytt hus, en ny skola och en ny värld av intryck och utmaningar, som Jenny försöker att parera och anpassa sig efter. Där har vi berättelsens utsida.

Men den egentliga handlingen utspelar sig inne i Jennys hjärna. I Huvudkontoret försöker Glädje, Rädsla, Ilska, Avsky och Vemod samsas om att styra Jenny. För dessa personifierade känslor resulterar minsta händelse och stimulus i stor dramatik. Blotta åsynen av en ekologisk hippie-pizza med broccoli (en av många träffande San Francisco-referenser), utlöser tumult, eftersom Jenny avskyr den järnrika växten.

På detta intrikata men lättsmälta sätt växlar perspektivet mellan Jennys inre och yttre värld, där den största utmaningen blir den påbörjade resan mellan barndom och vuxenliv.

Regissören och manusförfattaren Pete Docter kom på idén till filmen, då han för fem år sedan såg sin tolvåriga dotter genomgå hastiga beteendeförändringar.
– Jag som förälder kände att hon nyss satt på golvet och lekte med dockor, medan hon nu plötsligt befann sig i en ny, mycket mer komplicerad och tung fas, berättar Pete Docter när jag träffar honom och delar av filmteamet i Los Angeles.
– Trots att filmen mest utspelar sig inne i Jennys huvud, så är den egentligen berättad utifrån ett föräldraperspektiv.

Glädje fungerar som ett slags surrogatförälder, som vill hålla kvar Jenny i barndomen, och allt som gör den så speciell, förklarar Pete Docter.
– Men i förlängningen inser hon såklart att det inte går, och att hon behöver sin kollega Vemod, eftersom ledsamhet är en nödvändig del av vuxenlivets känslospektrum.

I den engelskspråkiga versionen av filmen, som visas i Sverige både på svenska och engelska, tillhör Glädjes röst humordrottningen Amy Poehler, som också är på plats. Amy Poehler blev positivt överraskad när hon förstod att hennes karaktär inte var konstant maniskt glad.
– I filmens början ser Glädje strävan efter lycka som viktigare än allt annat. Men allt eftersom blir hon mer eftertänksam, med hjälp av Vemod. Budskapet att man som människa inte ständigt måste vara glad är märkligt nog revolutionerande inom amerikansk animation.

Barnpsykiatern Karen Mu, vid universitetssjukhuset UCSF i San Francisco, uppskattar att Insidan ut i så pass stor utsträckning handlar om ambivalensen i att vi ofta känner två eller fler känslor samtidigt.
– De kan vara helt motsatta eller samverka på olika sätt, som upplevelsen av att vara glad och ledsen samtidigt. Förmågan att acceptera att livet inte måste vara antingen eller är avgörande, både för barn och vuxna när det gäller att kunna acceptera känslor och därför bättre kunna förstå dem.

Karen Mu är dock i viss mån kritisk mot hur filmen visualiserar hjärnan och tänkandet.
– Det så kallade exekutiva systemet saknas tyvärr. Det innefattar förmågor som planering, omdöme, beslutsfattande och självkontroll. Känslokaraktärerna i filmen är egentligen bara en aspekt av vad som leder fram till vissa beteenden hos Jenny. Jag tycker att det finns något i berättelsen som går förlorat där, säger Karen Mu.

Men det var ett medvetet val, förklarar Pete Docter.
– Om varje aspekt av Jennys hjärna skulle utgöra en egen karaktär eller ett eget föremål i hennes huvud, så skulle hon nästan framstå som lite av en robot eller en docka, som styrs av alla dessa små varelser. Dessutom var det nödvändigt att låta Jenny ha förmågan att även kunna bestämma och agera helt och hållet på egen hand, för att det skulle kunna finnas en kärleksfull relation mellan Glädje och Jenny. Det är skälet till att frontalloben, med det exekutiva systemet, inte personifierats i filmen.

Mycket i filmen har dock sin grund i forskning om känslor, framför allt de rön som psykologerna Paul Ekman och Dacher Keltner är mest kända för. Det var när Pete Docter var med och animerade Toy Story som han upptäckte Paul Ekman.
– Under 1960- och 70-talet kartlade han alla muskler i ansiktet, och upptäckte att det fanns särskilda kombinationer av dem som vi skulle kunna använda ihop, utan att göra det, samt att specifika känslor är länkade till specifika subtila uttryck i ansiktet. Det var förstås väldigt intressant för mig som animatör.
– Inför Insidan ut kontaktade vi honom igen, och han gav oss verkligen en grundkurs i vilka syften känslorna har, och vad de egentligen gör.

Filmens producent, Jonas Rivera, flikar in:
– Och Dacher Keltner vägledde oss väldigt mycket i arbetet med Vemod, trots att hans forskning är inriktad på positiv psykologi, som kärlek och medkänsla.

Ett bra tag planerade man även att ta med känslor som Förvåning, Hopp, Stolthet och Leda, men de valdes bort. Varför valde man då just de som blev kvar? Jonas Rivera förklarar:
– Det finns ingen riktig konsensus gällande hur många känslor vi har. Vissa forskare påstår att det är 27, andra att det bara är tre, och många landar någonstans däremellan. Paul Ekman har identifierat 16 olika känslor, och skämtade med oss om att vi genom att bara välja fem har ogiltigförklarat hans livsverk som forskare. Men det här antalet och dessa känslokaraktärer blev bäst. Till viss del anpassade vi oss även efter vilka röstskådespelare vi lyckades anlita.

Valet av röstskådespelare kom även i viss mån att slumpmässigt styra filmens könsuppdelning av känslorna. Glädje, Vemod och Avsky klassades som kvinnliga, medan Rädsla och Ilska blev manliga. För Jonas Rivera stämmer den sistnämnda kombinationen särskilt väl.
– Kanske är det fel, men jag ser ilska som främst manligt. Att Jenny har både kvinnliga och manliga känslokaraktärer inom sig visar dock också att vi alla bär på maskulina och feminina sidor.

Glädje är Amy Poehlers första genomgående dramaroll, även om den innehåller mycket  humor. Men det är filmens tyngre delar som hon är mest stolt över att ha bidragit till.
– De flesta Hollywood-berättelser handlar om det som drabbar karaktären utifrån, och inte hur detta får karaktären att känna sig. Men Pixar har vågat göra en film med ett avancerat koncept och ett allvarligt grundtema, som undersöker ett område vi lever genom varje dag, men som vi inte vet mycket om – våra tankar och känslor.

Vilken roll kan då Insidan ut spela för barnpsykologi? Karen Mu tror att filmen kan vara användbar i till exempel diskussioner mellan föräldrar och barn, i fråga om självacceptans.
– Insidan ut förmedlar två jätteviktiga saker, nämligen att vi måste hjälpa barn att identifiera sina känslor och att bli bekväma med sina och andras negativa känslor, för de är helt okej. Många studier visar att detta förhållningssätt kan förebygga andra negativa känslor, som till exempel depressioner. Och i slutänden är allt detta nödvändigt för att vi ska se oss själva som hela människor, säger hon.

Den som går in i biosalongen för att se Insidan ut kan dock vänta sig att skratta mer än att gråta. I filmen blandas universella sanningar och bitterljuva ögonblick med absurdistisk situations­komik, bisarra drömscener och träffsäker satir av populärkulturella fenomen. Det är Pixar i högform.

Insidan ut har svensk biopremiär den 28 augusti.

Erik Augustin Palms artikel har tidigare publicerats i Modern Psykologi 5/2015: Pappersutgåva | För skärm.

2 kommentarer

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s