Meningen med att gå till jobbet

Psykologen Jonas Mosskin går på jakt efter det meningsfulla arbetet tillsammans med Roland Paulsen och Elise Karlsson.

I Barbro Lindgrens bok om Loranga, Mazarin och Dartanjang finns en underbar episod när de går till Lorangas gamla morfar som blivit en uggla som sitter i skogen och hoar. Han tycker att Loranga borde skaffa sig ett arbete. Loranga blir då upprörd och utbrister:
– Ta ett arbete och förstöra mina bästa år.
Lorangas spontana känsla skvallrar om en barnslig inställning till arbete samtidigt som hans svar vittnar om en stor livsglädje. Han har så mycket för sig och passar ju förresten sonen Mazarin. Trots vårt gnäll om jobbet gillar många av oss att arbeta. Få är så arbetsovilliga som Loranga. Snarare är vi oengagerade.
I en gallupundersökning från 2013 som gjordes med 230 000 anställda världen över, framkom att endast 13 procent (16 procent i Sverige) var engagerade på jobbet. Det var dessa medarbetare som sam­arbetade och fick verksamheterna att gå runt. 66 procent var oengagerade och dödade tid i väntan på raster och lunchen. 20 procent var de aktivt negativa. De upptog chefernas tid, orsakade fler olyckor, producerade med sämre kvalitet och var mer sjuka.
Ett sätt att tolka bristen på engagemang är att människor upplever en brist på mening på jobbet. När radikala kritiker av arbetslinjen önskar att vi skulle få arbeta så mycket som vi själva ville, är jag som organisationspsykolog mer inne på att vi var och en behöver formulera en personlig mening till varför vi arbetar. Kan vi göra detta, är min erfarenhet att vi känner oss motiverade. När jag frågar människor varför de arbetar blir de antingen livliga eller dystra. De livliga återfinner energin då de påminner sig själva om sin drivkraft. De dystra brukar komma i kontakt med frånvaron av driv och mening.
Sigmund Freud definierade god hälsa som ”frisk är den människa som förmår älska och arbeta”. Frågan är hur bra vi är på att älska och arbeta på 2010-talet. I  Elise Karlssons roman Linjen (Natur & Kultur 2015) får vi följa redaktören Emma och hur hon funderar över sitt nya arbete: ”På den här platsen tror jag mig kunna finna arbetet-i-sig. Det som döljer sig under arbetets yta. Alla kostymer och samtal och till och med det vi producerar är ju bara just det, yta. Någonstans bortom allt det finns essensen. Ibland tycker jag mig kunna ana den. En osynlig rörelse genom rummet.”
Emma är på jakt efter arbetet-i-sig, det vill säga arbetets kärna, men finner mest status, hierarkier och komplicerande relationer till arbetskamrater mot en fond av osäkra anställningar i prekariatets tidevarv.
När jag läste Linjen blev jag nyfiken på sökandet efter meningen i arbetet. Jag frågar Gunn Johansson, professor emerita i psykologi vid Stockholms universitet, som ägnat sitt yrkesliv åt att forska om arbetslivet och organisationer. Hon tar upp en omfattande europeisk studie där man frågade anställda varför de arbetade. Det visade sig att pengar och försörjning inte var nummer ett. I stället svarade deltagarna att arbetet skulle ge mening i tillvaron och att arbetet gjorde att man kunde se sin egen roll i ett större sammanhang. Det var den främsta motivationen till varför människor arbetade. Gunn Johansson berättar också om arbetslivsforskning som gjordes när svensk ekonomi stod på toppen under 1960-talets rekordår.
– När vi frågade människor som var sysselsatta i industrin och hade monotona arbeten om varför de arbetade, svarade 80 procent att de arbetade för att försörja sig. 20 procent uppgav att det var något särskilt med arbetet som fick dem att trivas. När samma studier gjordes 20–30 år senare i tjänstesektorn var siffrorna de omvända.
En viktig anledning som ofta förs fram till att vi faktiskt bör arbeta är att vi känner social samvaro på arbetsplatsen.
Men det är ett cirkelresonemang, menar sociologen Roland Paulsen, som i våras gav ut boken Vi bara lyder (Atlas 2015) om Arbetsförmedlingen:
– Om det fanns andra mötes­platser i samhället som organiserade vår samvaro skulle vi förmodligen få detta behov tillgodosett där. Men nu har arbetet blivit den plats samhället tillhandahåller för social samvaro. Alltså mår vi bra av det, men det betyder inte att vi mår bra av själva arbetet som sådant, eller att vi tycker att det är viktigt och meningsfullt.
Människan har genom årtusendena förhållit sig olika till arbete. Författare Lars Berg beskriver i sin bok Gryning över Kalahari (Ordfront 2005) hur jägar-samlare-kulturer arbetar endast några få timmar om dagen för att få ihop mat och överleva. Såväl i dag som för tiotusen år sedan. Under antiken ansågs kroppsarbete fult, och då använde de fria grekerna slavar i stället. De fria ägnade sig däremot åt annat än kroppsarbete, som att filosofera. Det ansågs vara själva antitesen till arbete.
Martin Luther och protestantismens inträde på 1500-talet brukar beskrivas som en epok när arbetet lyftes fram. Martin Luther ansåg att arbetet var människans plikt för att bidra till skapelsen och dess utveckling. Arbetet upphöjdes till dygd. När sedan industrialismen och kapitalismen kom, gjorde lönearbetet entré på bred front. Då blev vi beroende av maskiner, klockan, byråkrati, storskalighet och vi flyttade till allt större städer. De senaste decennierna har arbetslivet globaliserats, digitaliserats och förändringarna går allt snabbare. I en ny rapport från Stiftelsen för strategisk forskning antas 50 procent av alla arbeten i Sverige försvinna inom 20 år på grund av att arbetslivet automatiseras allt mer.
Roland Paulsen tycker att vi i dag har ett för stort fokus på hur arbeten ska skapas, men inte varför. Meningen med vårt arbete har kommit bort.
– Kanske är det för att så lite meningsfullt faktiskt utförs som vi talar så lite om detta, säger han. I stället talar vi om hur vi jobbar och vad vi gör.
Gunnar Aronsson, professor i arbetspsykologi vid Stockholms universitet, påtalar att arbete traditionellt setts som ett straff. Något ont. Den värsta formen av straff är sisyfosarbetet, där vi släpar upp stenen till toppen för att sedan se den ramla ner igen. Den fullständiga meningslösheten.
– Att beröva någon meningen är det värsta straffet som finns, säger Gunnar Aronsson.
Roland Paulsen är kritisk till att vi utför så mycket meningslöst arbete som inte tillför samhället något. Som att skriva en vetenskaplig artikel som ingen läser, tillverka en produkt som förstör miljön eller som kanske uppmuntrar till problematiska beteenden. Det finns ingen mening med dessa aktiviteter och arbeten.
Elise Karlsson lyfter fram vårt behov av självförverkligande på arbetsplatsen.
– I Linjen blir Emma deprimerad när hon inte arbetar. Så får hon ett vikariat och arbetar hårt och mår bra. Hon förverkligar sig själv, gör karriär och skaffar sig relationer på jobbet. Hon är fast. Hon mår egentligen inte bra av detta, men hon mådde ännu sämre när hon inte arbetade. Det tror jag att många känner igen sig i. Illusionen om en balans.
Men finns det då inte något godartat och positivt med självförverkligandet? Utan min strävan och nyfikenhet hade jag själv stagnerat. Jag hade inte blivit psykolog.
Gunn Johansson menar att en form av självförverkligande sker i samspel med andra människor.
– På arbetet har vi kolleger ofta samma mål, men kanske inte i livet i övrigt. Genom att man träffar människor och samspelar med dem så är det oundvikligt att inte utvecklas. Att åstadkomma något meningsfullt med andra är för många något av det bästa som finns.
Gunn Johansson påpekar att idén med att förverkliga sig på arbetet inte var en fråga för 30–40 år sedan.
– Hippierörelsen och den nyandliga rörelsen var tidiga med att betona något annat, något existentiellt och andligt. Den tanken har i dag fått fotfäste hos många av oss.
Ett annat spår där meningen med våra arbeten krockar med verkligheten handlar om lydnad, kontroll och vår möjlighet att påverka vårt arbete. Organisationspsykologen Larry Hirschhorn har skrivit flera böcker om övergången från industrisamhället till dagens arbetsliv. Vi människor är inte längre tvungna att lyda auktoriteter i familjen, i byn, i kyrkan, eller i fabriken. I stället har vi internaliserat auktoriteterna. Trots att arbetslivet är friare och har mindre synliga hierarkier i dag än i fabriken, bär vi med oss auktoritetsfigurerna och lydnaden inom oss.
I Vi bara lyder beskriver Roland Paulsen hur medarbetare på Arbetsförmedlingen är upptagna med att lyda i stället för att tänka själva.
– Arbetsförmedlingens uppdrag har ändrats från att förmedla arbeten till att kontrollera människor. Se till att de inte blir alltför bekväma, säger Roland Paulsen.
– De medarbetare som ställer rimliga frågor om varför man utför en viss syssla, de motarbetas och tvingas ofta sluta. Det är en form av funktionell dumhet i organisationer.
Funktionell dumhet är ett begrepp som lanserats av Mats Alvesson, som är professor i företagsekonomi vid Lunds universitet, för att beskriva organisationer och företag där det arbete som utförs rimmar illa med det uppdrag man har. Han kopplar det ofta till klåfingrig målstyrning. Polisen antar kvantitativa mål, som att göra x antal tusen rattfyllekontroller, och utför den uppgiften, men missar kanske att utföra saker som samhället och medborgarna egentligen tycker är viktigare.
– Funktionell dumhet är att begränsa sin reflektion, att inte fråga efter rättfärdigande i vad man tvingas utföra och att i allmänhet tänka positivt om det man ska göra och koncentrera sig på det praktiska, inte fråga om mening och mål, säger Roland Paulsen.
Elise Karlsson håller med.
– Många av de organisationer vi har i dag är märkligt uppbyggda. Mycket av vårt arbete i dag går ut på räkna hur mycket vi arbetar eller hur bra vi arbetar. Det tar väldigt mycket tid i anspråk på bekostnad av själva uppdraget: till exempel att ta hand om människor i vården, säger hon.
Jag frågar Roland Paulsen om han inte har en alltför kravfylld syn på att arbetet måste ha en mening.
– Jag ser det mer som att vi borde vara mer öppna och cyniska inför vad arbete handlar om. Vi bör klä av arbetsbegreppet och särskilja arbete som syftar till att till exempel rädda liv och sådant arbete som handlar om att tillverka gevär och granater, i syfte att döda andra människor. Det är arbete med olika typer av mening, säger Roland Paulsen.
Gunn Johansson menar att människor har ett stort psykologiskt behov av att känna trygghet, på arbetet. Kombinationen av lönearbetets logik och vårt behov av trygghet, gör att vi lätt tappar bort meningen med arbetet.
– Det är förståeligt att människor inte frågar sig vad meningen med att arbeta är, om man är fullt upptagen med att klara sin försörjning, säger hon.
Larry Hirschhorn skriver i boken Reworking authority (MIT press 1997) att vi lever i en postindustriell ekonomi. Arbetsplatserna i den postindustriella ekonomin kännetecknas av uppdelade roller, enheter, avdelningar och av att komplexiteten och specialiseringen hela tiden ökar. För arbetstagaren är det därför allt svårare att skaffa sig en överblick över den egna organisationen och omvärlden. Osäkerheten kring vårt arbete (om vi ens har något) har ökat på 2000-talet. Och eftersom vi människor av vår natur försöker minimera känslan av osäkerhet och ångest leder det till ökad förvirring över jobbet, rollen och organisationen. Organisationsteoretikern Chris Argyris menar att spänningen mellan trygghet och osäkerhet är fundamental för vår personliga utveckling på jobbet, liksom för organisationens utveckling och effektivitet. Vi befinner oss här i ett intrikat dilemma, där det krävs att vi tänjer våra gränser och gör nya saker för att utvecklas. Samtidigt leder för mycket nytänkande till kaos och förvirring både hos individen och organisationen.
Gunnar Aronsson tar upp att vi i dag måste lägga större vikt vid människors individuella förmåga och resurser att hantera sitt arbete. Ju mer specialiserat arbetslivet blir, desto mer olika förutsättningar har individer för att klara av sitt jobb. Han menar att den svenska välfärdsmodellen har haft som mål att försöka skydda individen mot risker, till exempel på arbetet. Arbetslivsforskningen har också främst fokuserat på riskminimering på gruppnivå. Det har handlat om ett slags godhjärtad objektifiering av människor för att skydda dem från olyckor och missbruk. Baksidan har varit att såväl tjänstemän på statliga myndigheter som forskare varit sämre på att se till varje individs behov.
– Det har handlat om ett ömsesidigt kontrakt. Arbetsgivare och stat lovar trygghet i utbyte mot lojalitet från de anställda och medborgarna. Om staten och företagen inte kan lova detta, då håller ju inte kontraktet. Då faller den svenska modellens fundament. Man kan fråga sig om inte detta kontrakt har luckrats upp i dag, utan att vare sig staten eller vi forskare velat erkänna detta, säger Gunnar Aronsson.
När Larry Hirschhorn och Chris Argyris menar att arbetslivet är mer komplext, menar Roland Paulsen tvärtom att det gått i en annan riktning – att arbetslivet i dag döljer de banala sysslor som många arbeten innehåller. Inte ens akademikerjobb i tjänstesektorn är särskilt komplexa, enligt honom.
Ibland tänker jag att ett sätt att göra arbetet mer intressant och meningsfullt är att till exempel flirta på jobbet och fördjupa de sociala relationerna bortom den meningslöshet som lurar när arbetet i sig inte är så upphetsande. I romanen Linjen blir huvudpersonen Emma förälskad i kollegan Billy.
– Men jag är inte säker på om det är verklig kärlek. Kanske förväxlar Emma känslorna inför Billy med sin kärlek till arbetsplatsen, säger Elise Karlsson.
Trots bristen på mening och kritiken mot arbetslivet är det grundläggande för ett samhälle att vi behöver varor och tjänster för att vårt samhälle ska fungera. Professor Gunnar Aronsson formulerar det enkelt.
– Vi skulle inte överleva eller fungera om vi inte arbetade.
Jonas Mosskin är krönikör i Modern Psykologi, psykolog och organisationskonsult. Hans artikel har tidigare publicerats i Modern Psykologi 5/2015: Pappersutgåva | För skärm.

Text: